1 - 3

Fin arbetsseger

Det fanns tålamod att tappa och fokus att förlora när denna den osexigaste av bortamatcher väl fick avspelas under ruffiga och grisiga förhållanden. Ännu en ledning förkom redan i första halvlek, men glädjande nog hade MFF funnit klockren attityd och omutlig moral - som laget höll fast vid och kryddade med några bra spelsekvenser och individuella prestationer. Det räckte för en klar seger. Mycket starkt jobbat.

Det såg ut att bli Ljungskiles match. Att de fotbollsovärdiga förhållandena på deras sönderregnade hemmakonstgräsmatta skulle passa detta i sig beundransvärda uppstickargäng - beundransvärda i den konsekvens man under tränaren David Wilson utifrån ekonomisk nödvändighet renodlat underdogrollen; därmed inte sagt att det är speciellt önskvärt att laget hänger kvar i allsvenskan, men ett fenomen är de, LSK - bäst rådde det knappast något tvivel om. Matchens första tjugo minuter var bara tjong, kamp, gris och gruff. Ljungskiles i tydligt kalkylerad överkant aggressiva spel lockade fram ännu en onödig varning från Ola Toivonen och lite senare Ofere, det var de grönvita som fick lite press framåt vid ett par tillfällen - det kändes som om ett allvarligt himmelsblått misstag defensivt eller humörsmässigt låg inom räckhåll.

Men kvällens MFF visade sig bättre än så. Laget grisade med, höll emot, Daniel Andersson krigade hårt, och trots att försöken till spel lönades illa av förhållandena fortsatte de. Och i 22:a minuten kom första utdelningen; såhär i efterhand ter det sig som fullt följdriktigt att det var Guillermo Molins som lite visade vägen. Gische kom förbi på kanten och slog ett bra inspel som testade Ljungskilemålvakten, efter bra targetspel av Ofere. MFF flyttade upp positionerna, tvingade fram några frisparkar och hade med ens hemmalaget under bra press. Gabriel slängde iväg ett lite avigt men rappt inlägg i straffområdet, där Ola Toivonen på ett imponerande sätt sög bollen till sig, vände om och passade Edward Ofere i sidled. Och Eddie gjorde precis vad han gjort med sådan framgång under sin starka höst: slog till direkt. En yttersidehästspark senare låg bollen i mål och MFF var i ledningen med 1-0. Ruskigt bra samarbete mellan våra två anfallare!

En chans, ett mål. Precis sån effektivitet man vill se i en svår bortamatch, men dessvärre kom den devisen att gälla även åt andra hållet. Jonas Sandqvist räddade först en farlig nicktouch på ett inlägg, men sedan var det dags för ännu ett lite för enkelt baklängesmål. Ljungskile slog ut en boll på MFF:s vänsterkant, där Lövgren snabbt tog sig förbi Gabriel, som föll tillbaka för att täcka inspel nere vid kortlinjen. Problemet var att längre in i straffområdet stod Robert Åhman Persson och gjorde samma sak, och därför fanns ingen bevakning på Zarkovic en bit ut som inte bara fick bollen från Lövgren, utan också fick god tid att måtta avslutet.

Kvitteringen ett faktum. Resten av halvleken kännetecknades av mycket gruff och grinig stämning på plan. Svårt för domaren, som inte heller lyckades särskilt bra i att skilja morötterna från rödbetorna, eller om det ska vara motläggen från rötäggen... tydligast i den situation där Ola Toivonen först brutalt sopades ner bakifrån och sedan liggande blev dobbhoppad på - utan något kort i någon färg utdelat, men när Aubynn lätt klappade till Phiri efter en grov fällning minuterna innan satt varningen som klistrad på honom direkt. Ljungskile har tidigare gnällt över att ha blivit förfördelade av domarkåren, och kanske har gnället fått effekt: sett till matchen som helhet passerade flera grova och direkt farliga förseelser från dem obeivrade. Inte vackert, det heller.

På flera sätt vidriga förhållanden alltså. Vilket gör MFF:s insats i andra halvlek direkt imponerande. Laget bet ihop, lät sig varken bringas ur fattningen eller bli oroligt efter Ljungskiles kvittering. Just den mentala styrka Roland Nilsson efterlyste inför matchen - och som många av oss efterlyst sedan omstarten efter EM - fanns där och till synes i överflöd. Inte nog med att MFF:arna fortsatte arbeta, kämpa, kriga; i andra halvlek fick laget också igång lite ordnat spel, vilket egentligen knappt borde ha varit möjligt på den planen. I 51:a minuten en lång, fin pass av Ulrich Vinzents till Toivonen, som fick bollen med sig och sköt ett bra skott, men målvakten var där. I 53:e vände Toivonen bort en motståndare men skottet på mål gick över. Därmed hade Ola siktat in sig... för i 54:e var det dags. Labinot Harbuzi matade bollen till Guillermo Molins, Gische lurade grönskjortan av sin back med en läcker tunnel och slog ett giftigt inspel. Ofere var först, men släppte bollen så att Toivonen blev helt ren framför mål - och nu satt bollen. 2-1 till MFF - efter ett fantastiskt fint anfall!

Han har arbetat stenhårt och fått stort förtroende av tränarna hela säsongen, men har samtidigt ofta haft svårt att vässa riktig spets på sina attacker från högerkanten. Men den här kvällen, under de svåraste förhållanden, lossande det ordentligt framåt för Gische och det var en fröjd att se. Förarbetet till 2-1-målet var av högsta allsvenska klass, och minuterna därefter stod han för två ytterligare framstående framspelningar. Den andra efter en snabb spelvändning av Gabriel och Daniel Andersson, där Ofere fick bollen av Gische men där planens ojämnhet fick sista ordet.

Halvvägs in i andra halvlek dominerade MFF matchen fullständigt, anförda av de två glödheta Toivonen och Molins, som båda rev upp stora sår i LSK-defensiven med sina oupphörliga löpningar och hade flera heta lägen att utöka ledningen. Men fram emot 70 minuter tog det stopp. LSK greppade sista chansen att komma in i matchen och vända den, och sanningen att säga var det mycket nära att de lyckades. Hemmalaget fick precis vad det behövde, en rad på varandra följande fasta situationer. MFF hamnade under svår press, och det fanns en tre fyra kalabaliksituationer där det de öppna lägena gapade och bollarna svischade alldeles utanför. MFF har ännu en lång väg att vandra till ett alltigenom solitt försvarsspel.

Men den här gången räckte det. MFF höll undan, efter sju åtta minuter bedarrade Ljungskile-anstormningen, och efter tio satte Ola Toivonen det förlösande 3-1-målet! Jeffrey Aubynn uppfattade Toivonens påbörjade offensiva löpning, slog ett rappt och välavvägt uppspel som Ola vann i duell med Tabe, för att sedan avsluta snyggt förbi målvakten.

En mycket fin arbetsinsats av MFF, och kanske kan man säga att MFF är "tillbaka"? Prestationen i de senaste två matcherna knyter nämligen och verkligen an till de övertygande insatserna i de första våromgångarna. Inställningen och självtilliten laget visat nu är just den som värmde så i början av säsongen, och som man saknat så under de tre svåra månaderna juli, augusti och september. "Bäst i Sverige i oktober" är kanske inte så mycket att skryta med, men det ser ut som att MFF håller på att göra en riktigt bra säsongsavslutning - och det inger hopp för framtiden.

/Tobias Christoffersson