3 - 0

Den perfekta premiären

Innerplan, en timme efter slutsignalen. Läktarna tomma igen. Gräsmattan badar ännu i strålkastarljus, ser obeträdd ut. Det kunde lika gärna varit kvällen innan, om man sett ett foto. Men luften syns inte på kort och kvällsluften inne på Swedbank Stadion är så rik, så mättad - av stolthet, kärlek och MFF-historia. Det är mycket svårt att gå hem. Dessbättre får man snart komma tillbaka, igen och igen.

Malmö FF har fått en ny hemmaplan. Det är en ynnest att ha fått vara med om invigningen och premiären och den första underbara segern. Ett stort tack till alla - och ni är många - som på ett eller annat eller flera sätt arbetat med och brunnit för att ge MFF det bästa tänkbara nya stadion.

Det är svårt att inte tänka på gulddagen 2004, den magiska stämningen och den gränslösa positiva energi och lycka som släpptes lös inne på Malmö Stadion när domaren blåste av sista hemmamatchen mot Elfsborg. Då firade jublet slutet på en sextonårig längtan efter framgång. Nu hyllades början på en ny epok i klubbens alldeles snart hundraåriga historia. En ny epok som knappast kunde ha börjat bättre.

Det symboliska överlämnandet av matchbollen med hjälp av en rad MFF-legender var stilfullt, och hyllningen av Bosse Larsson som fick äran att slå en symbolisk avspark var mäktig. Den nya, symfoniska versionen av hymnen slog an en högtidlighet som passade tillfället utmärkt och Fernando Concha balanserade med bravur på den kitschens knivsegg operasång på skånska med lokalpatriotiskt tema bara måste innebära.

Invigningens ceremoniella och underhållande inslag bidrog till att bygga upp stämningen och förstärka det unika i premiärmatchen som händelse. Men när det verkligen gäller så är det som i vilken hemmamatch som helst: det är energiflödet mellan laget och publiken det handlar om. Och visst visste man att det skulle bli skillnad; att det täta, kompakta, slutna Swedbank Stadion skulle föra alla närmare varann, att intensiteten troligen skulle höjas. Men något som det läktartryck som mötte laget vid inmarschen hade inte gått att föreställa sig, och det stora flaggtifots ljusblå hav speglade himlen vackrare än någonsin.

Så började matchen. En första historisk match som inte fick förloras, en match där Örgryte inte fick göra det första historiska målet... man kan förstå om spelarna var spända och nervösa. Men av sådant syntet intet; MFF var perfekt tända, inledde matchen inspirerat och tog tag i den omgående. Likväl var det ytterst nära att MFF berövades det där historiska första målet, när Santos i femte minuten blev helt fri framför mål efter en frispark från mittplan - men Jonas Sandqvist klev ut snabbt och täckte av avslutet. Utan det ingripandet hade 0-1 varit ett faktum, och hur matchen tagit gestalt med ett så tidigt ledningsmål för ÖIS får vi dessbättre aldrig veta - tack "Sankan" för det!

Troligt är att det redan defensivt inriktade ÖIS dragit sig tillbaka ännu mer; även som matchen nu utvecklades hade de himmelsblå allteftersom den inledande elektriciteten laddades ur lite svårt att tränga igenom ett tätt Örgryte och hota i straffområdet. En rad bra framspelade inläggssituationer och några skottförsök, ljuvare frukter än så bar inte det närmast konstanta spelövertaget. Ändå såg det riktigt bra ut; det fanns ett flyt i rörelsen och en balans i laget som ingav förtroende.

I 38:e minuten testade ståplatspubliken norra läktarens hållfasthet genom att hoppa in den, och inte nog med att betongen höll: temperaturen på plan skruvades upp igen och MFF pressade ett redan märkbart trött Örgryte hårt i första halvleks slutminuter. I 45:e minuten var Guillermo Molins ytterst nära att nicka in det där historiska målet, men bollen gick strax över ribban efter ett superbt MFF-anfall: Labinot Harbuzi vände spelet med en passning ut till Aubynn till vänster, Ricardinho lappade över och slog inlägget som Gische sånär siktade in med skallen. Innan domaren blåste till halvtidsvila fick även Edward Ofere en bra chans: efter framstående förarbete av Aubynn jobbade Eddie fatt en boll i straffområdet och sköt ur dålig vinkel strax utanför.

Andra halvlek inleddes med en ÖIS-möjlighet och några mindre bra anfallsförsök från MFF. Man hann börja bli lite orolig; när ungefär skulle ett fortsatt 0-0 börja värka och eventuellt förlama och/eller frustrera spelarna på plan? Små tecken syntes, men så i 60:e minuten en sekvens av bra spel: MFF fyllde på med folk till vänster samtidigt som Labinot Harbuzi breddade spelet till höger och Molins, som därmed fick bra yta att utmana in i straffområdet. Resultat: hörna. Och sen, sen var det dags.

Labinot hade så långt varit riktigt bra i matchen. Med sin förmåga att ta emot och hålla i bollen på offensiv yta och antingen vänta in attackerande medspelare att spela fram eller skapa ett helt eget läge var han navet i MFF:s anfallsspel. Hans handen fulla skottförsök hade däremot varit rätt bedrövliga, och det enda man kanske ändå släppt nån liten suck över denna fantastiska kväll - just på grund av att Labbe med sin teknik så lekande lätt lyckats avancera i plan och skaffa sig ypperliga skottlägen, för att sedan inte göra nåt bra av dem. Men så rullade en halvt förlupen boll ut ur straffområdet till höger i andraläget efter hörnan, Labbe löpte fram, drog till direkt - och spikade in bollen med ett hårt lågt skott. 61:a minuten, det första målet på Swedbank Stadion - rusig lycka och fantastiska glädjescener.

1-0 till MFF, men trots allt bara 1-0 och en halvtimme kvar att spela och ett slumpmål kan trilla in så lätt. Men nej. Örgryte visade sig för varje minut som gick som ett alltmer slaget lag, och MFF visade sig redo att njuta av ögonblicket och spela ut. MFF:s tre byten säkrade segern - och levererade ett närmast overkligt klimax till premiärfesten. Jimmy Durmaz ersatte en tröttkörd hjältekapten Andersson med tjugo minuter kvar - Aubynn in centralt och Labbe ett steg ner - och gjorde i princip som han ville med de spillror av ÖIS som försökte hålla stånd på vänsterkanten. Med kvarten kvar ersatte Rick Kruys Labinot och blev en injektion med sin rappa och energiska spelstil. Och med tio minuter kvar ersatte Agon Mehmeti Edward Ofere, en Eddie som liksom i premiären jobbat hårt men inte hamnat i de farliga lägena.

Och Agon... ja han fullbordade denna historiska premiär. "Förstås," skriver man nästan - för det är nåt smått magiskt med denne Agon. Han gjorde det mot Kalmar ifjol. Nu gjorde han det igen. Att en ung framtidsman från stan med hjärtat på rätta stället kommer in och avgör den första matchen på MFF:s nya hemmaplan var nog drömscenariot för de flesta, och nu blev - också den - drömmen sann. På plan i tre minuter nickade han ett inlägg från Aubynn i ribban. På plan i fyra minuter snappade han upp Jimmy Durmaz underbara snett-inåt-bakåt-pass-istället-för-inlägg, sökte öppningen mot mål och höll elegant undan en glidtacklande ÖIS-back - och tryckte sedan in 2-0! Swedbank Stadion exploderade igen, nu om möjligt starkare!

Jeffrey Aubynn stack emellan med ett riktigt bra skott, Kruys med ett tungt men inte riktigt väl riktat - sedan var det dags för Agon igen! Fast först för kompisen Guillermo Molins, för det var helt och hållet han som låg bakom målet. Med bollen till vänster i straffområdet drog han en ÖIS:are otäckt lätt och sköt bra ur försvinnande vinkel, men målvakten lyckades precis mota bollen, men inte hålla den - och är man utrustad med ett målsinne ska man då vara där. Vilket Agon självklart var, och kunde raka in 3-0! Det ska tilläggas att Agon på övertid dessutom var nära ett hattrick, men ÖIS- keepern fläkte sig och tippade precis ut det skott som var på väg mot krysset. Tio minuter. Fyra målchanser. Två mål.

Det blev en premiärmatch med sina tydliga hjältar, men det först som sist var premiärmatchen en formidabel laginsats av MFF. Det var ett unikt tillfälle, och alla arbetade stenhårt för att ta det tillvara och göra det bästa av det. Må detta bli en moralisk grund att stå på och bygga vidare ifrån, här på den nya hemmaplanen.

Tobias Christoffersson