0 - 1

Riktigt, riktigt bra

Tre dagar efter den stolta hemmapremiären lyckades MFF ladda om och besegra AIK på Råsunda för första gången sedan 2004. Bakom årets tredje trepoängare låg en mycket stark lag- och arbetsinsats, som verkligen lovar gott inför fortsättningen.

Det var en jämn match, det fanns chanser åt båda hållen, ett uddamål avgjorde och det var MFF som lyckades trycka in det. Så skulle torsdagskvällens match på Råsunda kunna sammanfattas, och som himmelsblå tillskyndare skulle man förnöjt mysskrockande kunna konstatera att de där snåla uddamålssegrarna på bortaplan är allt de bästa och när de radas upp (två nu) är det oftast av vinnarlag och att det här var ju en riktigt, riktigt bra seriestart.

Men oj vad man skulle missa mycket med det perspektivet. För ur ett annat var det här inte bara riktigt, riktigt bra; det var en fruktansvärt bra match av MFF. Nej, dom lirade inte byxorna av AIK och öste in mål. Dom gjorde faktiskt mycket mer än så. Det är nästan lite tagen man reser sig ur tv-soffan, vankar några varv i rummet och funderar på om det är för mycket sagt att det vete tusan om MFF i en enskild match sedan IFK Göteborg borta 2004 varit så synonymt med uttrycket 'lagmaskin'. Lite för mycket kanske, i alla fall med tanke på den emblematiska betydelse just den matchen kom att få. Men likväl.

Två saker har Roland Nilsson har upprepat, gång på gång, envetet. Som nyckelfaktor bakom raset ifjol, efter i stort sett varje träningsmatch i år: alla spelare måste ta jobbet i hela matchen, och de där glappen i koncentration under matchen får inte uppstå. Med AIK-matchens facit i hand törs man nog säga att budskapet gått fram, och vad mera: omsatts i handling. På Råsundas minst sagt torftiga nationalgräsmatta - ja, vi får vara lite eller varför inte mycket självgoda över att vi har landets bästa plan - uppträdde elva himmelsblå spelare som inte vek en tum, som inte lämnade något åt slumpen. Och som dessutom fungerade oerhört väl tillsammans.

Det känns lämpligt att börja med Robert Åhman Persson. Dels för att jag skäms som ett djur för att ha glömt bort hans formidabla insats i allt glittret kring stadioninvigning och hemmapremiär, men framför allt för att det var han som i matchens inledande minuter gav de första signalerna för vad som gällde med ett par starka bollerövringar följda av framspelningar till offensivt läge. Miljan Mutavdzics skada är fortfarande mycket tråkig och en stor förlust för årets spelartrupp, men den har blivit mer hanterlig sedan RÅP efter en lite diffus försäsong gått in i laget och gått från klarhet till klarhet i match. Han passar utmärkt som det defensiva ankaret i 4-2-3-1-uppställningen: oerhört uppmärksam, följsam i sina rörelser, tidig i brytningarna och snar att smälla på. Med honom bredvid sig får Daniel Andersson friare tyglar att röra sig över hela plan - vilket han ju gjort i alla fall - och kan lägga mer krut på att delta i anfallsspelet, där till exempel hans snabba och sakliga lyror tillför variation och snabbt tryck på motståndaren. Tillsammans utgöt RÅP och Daniel ett tryggt mittfältslås framför mittbackslåset som dessutom kommer att jaga livet ur fler än de hittills två motståndarna.

Med större aggressivitet och benägenhet till spel på ett tillslag tog MFF det första initiativet i matchen. Den första farligheten fick AIK, när Dixon gjorde sitt enda riktiga misstag i matchen i duell in i straffområdet med Thorstensson, men dessbättre var Ricardinho på plats och kunde rensa undan. Efter en kvarts spel började AIK komma in i matchen, och då hade ju ett ledningsmål av till exempel Ofere suttit fint. Ett sådant producerade Eddie också när han vann en duell in i straffområdet och avslutade snyggt, men domare Eriksson ansåg att han med medel bortom de för närkampen tillåtna tryckt till AIK-backen. En tveksam bedömning, som följdes av fler, till exempel den varning Ofere fick i 22:a minuten och som innebär att han är avstängd i söndagens skånederby. Verkar som om domarna valt Bamses paroll att den som är mycket stark också måste vara mycket snäll som utgångspunkt till sin straffskala för Ofere. Uppgradering av lektyren rekommenderas - varför inte till Shakespeares Lika för lika?

Med halvtimmen spelad hade MFF ånyo arbetat sig till ett övertag, och nu började Labinot Harbuzi på allvar komma in i matchen. I 31:a minuten slog han en underbar framspelning till Ofere, som löpte sig loss i straffområdet och efter att ha kommit ur läget spelade tillbaka snyggt till en framrusande Daniel Larsson, vars avslut dock skruvade sig galet. De sista minuterna av första halvlek kom AIK och framför allt Obolo fram i ett par farliga lägen.

Om det var Åhman Persson som signalerade MFF:s fina inställning direkt i första, så var det Daniel Larsson i andra när han började med att jaga och jobba stenhårt och inte låta AIK-defensiven komma undan med det minsta småslarv eller smålunk. Han hade en inte helt tacksam roll på vänsterkanten i den här matchen; långt ifrån mål och sällan inblandad i direkta farligheter - men han gjorde en enorm nytta genom att kombinera sin snabbhet med en outtröttlig aggressivitet.

Med ett andra gula kort och utvisning fullt möjligt och med en avstängning redan intecknad gjorde Roland Nilsson klokt i att redan i paus ersätta Ofere med Agon Mehmeti, tänkbar startanfallare på söndag. Till en början syntes han inte mycket av, men han ålade sig - ok, de långsökta ålreferenserna börjar redan kännas tjatiga, detta får bli den första och sista - in i handlingen allteftersom. Under tiden hann AIK med att producera vad som inte kan betraktas som annat än målchanser: en boll i stolpen efter att en frispark från höger studsat lurigt, och ett öppet läge framför mål som Gabriel precis hann emellan och petade undan.

AIK gick in i andra halvlek med en annan beslutsamhet än i första; gnagarna satte mycket bättre press, fick upp sitt bolltempo rejält och såg ut att vara på väg att ta över. Men - och det är kanske detta som kändes allra bäst med MFF:s insats i matchen - MFF inte bara stod emot i detta farliga skede av matchen, man behärskade situationen. Det handlade aldrig om att falla tillbaka och freda sig, jaga boll och paniksparka. MFF fortsatte att jaga spelare och att på ett stundtals enastående sätt spela sig ur AIK:s anfallsförsök och in i egen offensiv. Hela tiden med hela laget hårt arbetande tillsammans. Imponerande.

Med en dryg kvart kvar av matchen - inför vilken en poäng kändes som god utdelning, men under vilken MFF:s finns prestation ökade aptiten på mer - fick MFF frispark en bit från straffområdet. Labinot Harbuzi lyfte in en fin boll som motade undan men hamnade hos precis inhoppade Jimmy Durmaz några meter ifrån folkhopen i målområdet. Jimmy tog emot bollen, petade till den och drog på ett hårt skott på mål. Örlund räddade men släppte bollen, Åhman Persson tryckte sig fram för ett tillslag men hindrades, bollen studsade åt höger framför mål - och självklart var han där, Agon! Slängde sig fram och fick till ett giftigt skott mot nättaket som istället studsade på ett AIK-ben men viktigast: gick i mål! Agon igen, otroligt! Ålways där! ('säkta) Tre mål på två inhopp!

Liksom i hemmapremiären blev Labinot Harbuzi bara bättre ju längre matchen gick; han var mycket bra hela tiden, men under sina sista tjugo på plan fullkomligt mästerlig. Från att tidigare ha varit en publikfavorit som tjusade med sin fantastiska teknik och en del öppnande passningar men också dippade rejält i matcherna är han nu ett lagets spelmässiga nav. Nu använder han sin teknik också i försvarsspelet och samtidigt med nyttan hans bollskicklighet i kombination med aggressivitet gör för laget får publiken fotbollskonst när han glider in och erövrar bollen, för att med sin teknik hålla undan och skapa utrymme.

I backlinjen gjorde Ricardinho sin defensivt mest helgjutna match hittills, medan Jimmy Dixon nickade undan precis alla uppspel som gick att nicka undan. Ikväll överglänstes de emellertid av kollegan mellan sig: Gabriel var felfri och gjorde kanske en av sina bästa insatser i MFF-tröjan. Ulrich Vinzents stod som vanligt för en jämnt och starkt dagsverke, och detsamma kan sägas om Guillermo Molins och Edward Ofere. Sist men inte minst ska även Jonas Sandqvist harangeras för två skickliga utboxningar i matchens slutskede, både avvärjde potentiella målchanser för AIK.

Laget bestod säsongens första kraftprov med bravur, men alldeles om hörnet väntar nästa. Om AIK att döma av resultaten de senaste åren är en av de tuffaste bortamatcherna, så är TFF hemma den svåraste hemmamotståndaren. Men det här är ett MFF att tro och hoppas på.

Tobias Christoffersson