0 - 0

Frustrerande

Inget ont om Gefle. Det är ett lag som försöka använda sina små resurser på ett så effektivt sätt som möjligt för att stanna kvar i allsvenskan ett år till och kanske även knipa ett par snäpp till i tabellen. Det har de gjort i fyra år nu; nej, inte i fjol - då lades ribban högre vilket slutade med fiasko. Tillbaka till lästen, således. Nubb efter nubb tätt tätt på sulan.

Och det är förstås för sent på jorden för att appellera till någon slags fotbollsidealism. Ställa sig upp på bolagsstämman förläget tillslätande den alltför lättskrynklande kostymen av billigt snitt och undra om vi inte alla har vårt ansvar att vårda det ädla fotbollsspelets skönhet och om inte också fotboll är att vilja.

På en annan våglängd den trötta frasen att MFF ska vinna över Gefle hemma. Den är svår att argumentera emot, saknar inte giltighet, är likväl trött. Att MFF om MFF är tillräckligt bra, och det är ju tanken, per definition vinner över Gefle hemma, som resultatet av ett av allt att döma naturlagsbundet orsak- och verkanförlopp. Som om man aldrig sett en fotbollsmatch förut; aldrig sett grästuvan ändra bollriktningen, motlägget fara galet eller domaren visa sig vara en mänska, full av fel och brister.

Det var en svår jäkla match mot en svår jäkla motståndare; MFF borde och hade behövt vinna den för att rycka sig tillbaka till den fina seriestartens flyt och inte börja läcka för mycket poäng. Men det ville sig inte. Chanserna fanns, även om avsluten som Roland Nilsson framhöll efter matchen kunde varit bättre. Men med det närmast konstanta hårda tryck MFF utsatte Gefle för kunde - eller borde, nästan - någon boll någon gång studsat rätt på något ben i det ständigt välbefolkade straffområdet och äntligen ställt Hugosson i Geflemålet. Om så skett hade man bokfört målet som en om än slumpmässig så ändå logisk följd av MFF:s spelövertag, närmast ofrånkomlig.

Men det är klart, visst fanns det brister; visst finns det felsökning att göra i MFF:s matchprestation. Roland Nilsson fokuserade som sagt på avslutskvaliteten. Själv fastnade jag ju längre matchen led mer och mer för vad som hände på ytan från mittlinjen fram till offensivt straffområde. Det var liksom i söndags mot Mjällby lite för oskarpt där i passningsspelet. För många spelare som tar för lång tid på sig med bollen; duttar några tillslag innan pass, springer ett par steg med bollen innan pass, stannar upp och tittar innan pass. Det fanns faktiskt en hel del tillfällen då Gefle inte hade alla åtta man på plats i block och bastion och MFF fick "halva" omställningslägen, men sekunderna rann iväg och köttmuren hann ställa sig på plats.

Samtidigt var MFF mycket nära att lyckas med den till och med för lag som Barcelona stundtals omöjliga uppgiften att förhållandevis stillastående spela sig igenom en i och kring straffområdet tätt samlad talrik motståndardefensiv. Insticken nådde Labinot Harbuzis och Wilton Figueiredos flinka fötter, även om det till och med för dem oftast blev lite för trångt, och Wilton, som tog skott så fort han kunde och gjorde det bra, hade ett par riktigt vassa avslut. Från höger hotade Guillermo Molins konstant och stod för en imponerande offensiv arbetsinsats. Av MFF:s tio hörnor tvingade han säkert fram tio, och han stod för två riktigt läckra förbidribblingar.

Robert Åhman Persson har övertygat starkt under de första matcherna, och gjorde kanske sin allra bästa insats hittills; trist att han av domaren skulle belönas med gult kort som innebär avstängning i måndagens tunga bortaderby mot HIF - ett avbräck för laget. Varningen för protest korrekt tilldömd, men då protesten rörde en klart feldömd frispark efter en snygg glidtackling kunde man ha hoppats på lite mer fingertoppskänsla från domare Stålhammar, som svajade betänkligt i nivå och fördelning av sina "gracer" emellanåt (vilket även Hans Gren kärnfullt påpekade i matchens slutskede, med följden att han också är avstängd mot HIF.).

David Durmaz, nästan prickfri mot Mjällby, gav ett blandat intryck i sin allsvenska MFF-debut; bra i passningarna men kanske lite sävlig emellanåt. I mittlåset imponerade Jasmin Sudic, liksom i vårens träningsmatcher. Stark, följsam, enkelt spelande bredvid naturlige försvarsledaren Gabriel. Jasmin kan bli hur bra som helst. Det ska slutligen tilläggas att mitt i den totala MFF-dominansen lyckades Gefle sticka emellan med några patenterat vassa kontringar, och om precis alla stjärnor stått fel hade gästrikarna kunnat stå för matchens enda mål. Att så inte blev fallit såg alldeles oavsett de astrologiska omständigheterna Jonas Sandqvist till med en vacker sträck-ut-räddning och en skicklig benparad.

"Man får aldrig vänja sig vid att inte vinna"; ungefär så utryckte Tom Prahl saken i en av hemsidans månadsintervjuer för vad nu hunnit bli några år sedan, och det är den generalsentensen som värker på cykeln hem i den lånade sommarkvällen. Det är därför 0-0 mot Gefle, den fjärde matchen utan seger, känns så frustrerande. "Vänj er allri, pågar!" vill man hjärtslitande ropa uppför Pildammsparkens avenbokväggar - för att från det skira lövverket få ett mjukt, lugnande rassel till svar.

/Tobias Christoffersson