1 - 0

Bitter derbyförlust

Det blev ingen av de hetare derbydusterna när MFF mötte HIF på Olympia i allsvenskans sjunde omgång. MFF gjorde i stora stycken en bra match, men har förtvivlat svårt att göra mål just nu. Förtvivlat svårt.

Det brukar sägas att derbymatcherna lever sitt eget liv vid sidan av serielunken och att känslor och engagemang kring dem alstras från helt egna kraftfält. Efter att domaren blåst av det senaste derbyt mot HIF var det emellertid inte bitterheten och svedan från en förlust mot de rödblå som dröjde kvar på näthinnan - om än där, förstås - utan oron inför MFF:s problem framåt. Eller längst fram, för att vara exakt. Efter den starka bortasegern mot AIK har nu fem tävlingsmatcher förflutit i vilka det varit svårt, förtvivlat svårt, att göra mål. Det var svårt redan under försäsongen, det var svårt också i premiären. Och när nu den fina inledningen med tre raka segrar distanserats av två oavgjorda och tre förluster (inklusive cupmatchen) har det knutit sig ordentligt.

Även om det blev en helt annan match mot HIF än mot Gefle hemma senast framstod märkligt nog likheterna större än skillnaderna vad gäller MFF:s svårigheter framåt. Trots att HIF på intet sätt inriktade sig på att backa hem lyckades hemmalaget alltför ofta hinna samla defensiven under det att MFF gick till anfall; det tar helt enkelt lite för lång tid, fortfarande. Ett potentiellt högt anfallstempo saktas ner, till exempel när spelare alltför ofta hamnar ensamma med bollen och själva måste anstränga sig att hålla undan och skapa utrymme för en egen attack mot straffområdet som nästan alltid misslyckas. Snabba kombinationer och effektiva väggspel på ett tillslag har nästan helt försvunnit ur MFF:s repertoar de senaste matcherna - trots all spelskicklighet som finns att tillgå. Hur blir det så?

Det här kunde verkligen ha blivit MFF:s match. MFF:s första halvlek var mycket bra. Andersson och Harbuzi vann den centrala mittfältskampen mot Lantz och Chansa, och på kanterna gav varken Molins eller Larsson sina rödblå duellanter någon enda lugn stund, och det med fint understöd av ytterbackarna. Särskilt Daniel Larsson och Ricardinho fick det att fungera bra, Ricardinho med bra brytningar och passningsspel, Daniel Larsson med ett par patenterade ryck och inlägg. I 10:e minuten låg han bakom MFF:s första farlighet när han snappade upp en förlupen boll, satte fart in i straffomrdået i duell med Ekstrand, men valde att prova själv istället för att försöka passa en fri Molins till vänster - och Ekstrand bröt. Ett riktigt bra läge.

Edward Ofere gjorde en stark match som targetspelare, men kom tyvärr inte närmare sitt första allsvenska mål 2009. I 12:e minuten hans bästa chans, när Vinzents bröt ett HIF-felpass och satte en stickare till Eddie, som kom loss i straffområdet - men bollen var lite hård. I 27:e minuten varnades Ofere för filmning, ett diskutabelt beslut av domaren. Daniel Larsson spelade efter bra förarbete fram honom i straffområdet, två HIF:are tryckte till och stängde honom och det är svårt att förstå vad Eddie hade för alternativ till att gå omkull i den situationen (därmed inte heller sagt att det var straff).

I 18:e minuten kom vad som skulle bli MFF:s enda riktigt heta målchans i matchen, och det var en märklig situation. Första intrycket från läktarplats var att Guillermo Molins måste ha varit tokoffside när han blev helt ren i straffområdet med HIF-backlinjen tre meter upp - men ingen flagga uppe, så Wilton Figueiredos framspelning måste ha varit alldeles perfekt. Dessvärre såg även Gische lite överraskad ut av det plötsliga friläget och chansen smög sig.

Andra halvlek visade tämligen direkt upp ett HIF som gjort läxan i paus och kom ut betydligt rappare och aggressivare. I 51:a minuten HIF:s första riktiga chans i matchen, när Rasmus Jönsson lyckades med ett genombrott och sköt utanför i bra läge. MFF blev mer pressat, men var efter en kvart av andra tillbaka i matchen - men hade nu allt större problem att hota framåt. Tambura ersatte Makondele medan Christoffer Andersson tog steget upp på högerkanten och därmed murades den i praktiken igen för resten av matchen, och till vänster tröttnade förståeligt nog ettrige Larsson efterhand. En Wilton Figueiredo som inte fått ut mycket alls av sitt kunnande ersattes av Agon Mehmeti med dryga 25 minuter kvar, men inte heller Agon kom till att göra någon skillnad.

När MFF-offensiven så sjönk ner i vanmaktens sankmarker bestod matchens största glädjeämne: mittbacksparet. Gabriel har varit väldigt, väldigt bra så här långt i år och har vuxit till backlinjens självklare ledare och trygghet. Den oskärpa som tidigare varit hans egentligen enda men rätt stora brist ser han verkligen ut att ha arbetat bort, samtidigt som mod och självförtroende har fått växa. Ickedestomindre - Gabriels fina insats kan inte annat än hamna i skuggan av Jasmin Sudics. Det blev en match i matchen mellan honom och Henrik Larsson, som förstås sökte sig mer till den unge, oerfarne motståndaren. Det är med stor glädje man kan konstatera att det hade han inte mycket för. Han hade det lite tufft i början, Jasmin, men växte in i matchen på ett imponerande sätt. Han vann inte fler nickdueller än Larsson, men han var alltid där och tryckte till. Istället var det med sin snabbhet han firade triumfer; flera gånger i andra halvlek var han först på plats och bröt, och han vek aldrig en tum, trots ett par frustrerade stämplingar från landslagsanfallaren. Förbaskat bra, Jasmin!

Hade inte H Larsson till slut lyckats hålla sig framme och i 89:e minuten göra just det MFF inte kan för närvarande - bara liksom få in bollen - så hade de himmelsblå trots fortsatt måltorka och därmed förknippade problem kunnat lämna Olympia med höga huvuden, en rätt tung poäng i bagaget och ett mycket gott dagsverke på pluskontot. Men med stupandet på mållinjen blir meningslösheten med det goda dagsverket brutal, och det känns så orättvist. Även om summan av kardemumman knappast är en nyvunnen insikt - att det är målen som räknas. Samtidigt: kanske är det bara ett tidigt ledningsmål - en ännu onjuten frukt denna säsong - mot Djurgården på söndag som krävs för att det ska lossna. Låt oss hoppas det.

/Tobias Christoffersson

P.s. Man måste vara storsint i nederlagets stund, och därför är det roligt att se hur tifo-arbetet på Olympia utvecklas år efter år. Numera söks aktivt alternativ till de klassiska "säckplast-tifona", och i år blev det en variant med pappark plus lång banderoll med identitetsbyggande fras - "i med- och motgång" - skriven i det effektiva typsnitt som gatuköken brukar använda för att locka med Bamsekorv och andra läckerheter. Flott. D.s.