2 - 1

Äntligen mål och seger igen!

Detta MFF. Detta MFF 2009. Hur långt ska det här laget räcka? De första åtta allsvenska omgångarna ger inget bestämt svar på den frågan. I sina bästa stunder spelar den här himmelsblå upplagan vilket nordiskt lag som helst å banan, i andra ögonblick framstår irörelsesättandet av bollen och sig själv över planen i allmänhet och in i straffområdet i synnerhet som ett näranog olösligt mysterium.

Efter matcher som de fyra senast spelade är ovissheten påträngande. Efter en match som dagens närmast kittlande - man ler: hur kan dom inte alls få rätt på det emellanåt, det framstår så konstigt. För när dom visar vad dom kan, när kuggarna fattar i varann, när detta fantastiska fotbollskunnande, all denna samlade talang får spraka, flöda, ljuda eller gro - välj själv vilket element du vill knyta din förundran över det här lagets inneboende förmåga till - då förstår man att dom borde vara ostoppbara i varje match.

Nåväl. Den besinnande upphinnaren av segerrusig entusiasm och passion kan förstås utan svårighet peka knotfinger åt att en kvarts glimrande spel här, tio där och en handfull lysande individuella prestationer lite här och där inte räcker för att infria några drömmar för ett lag som i samma match missar så många chanser och inte kan låta bli att stanna upp, ge bort initiativet och långa stunder tappa handlaget.

Så? MFF vann igen och gjorde mål igen, fler mål än motståndaren. Det räcker.
Samtidigt - så mycket mer.

Avspark dröjde, oklart varför, minst fem minuter efter utsatt tid. Men vilka stämningssättande minuter. Kanske var det för att Djurgården hade ett manstarkt följe som faktiskt i någon mån utmanade, men Norra stå och nordöstra sitt var vid fjärde samlingen på Swedbank Stadion rent makalösa. Efter hymnen fick "Till attack! Kämpa på!"-sången ljuda oerhört kraftfullt och länge - och det var knappast en slump att den följdes av ett MFF som satte full fart in i matchen. När sedan klacken efter att domaren blåst av matchen avslutade med samma sång under fem minuters tid var insatsen fullkomlig. Tack för den.

MFF fick alltså äntligen göra ett tidigt ledningsmål, och liksom i hemmapremiären mot Örgryte var det Labinot Harbuzi som klev fram. Djurgården hade inlett matchen nog så aggressivt, med försök till press högt upp i plan, vilket efter fler matcher mot sköldpaddsförsvar passade MFF utmärkt. Robert Åhman Persson startade anfallet med en öppnande passning till högerkanten, Daniel Andersson (eller var det Larsson?) spelade in bollen, Labinot passade Guillermo Molins vid straffområdeslinjen, det gick snabbt, läget var halvöppet, Gische laddade för avslut - men Labbe löpte in och breddade till vänster. Gische snappade situationen, med ryggen åt klackade han fram Labinot som tog bollen, något steg och behärskat lade in den förbi målvakten. Klass rakt igenom, som det lite klyschigt brukar heta.

Från ledningsmålet och en kvart framåt hade MFF möjlighet att döda matchen, det är bara att konstatera. MFF presterade en anfallsfotboll full av rörelse, rytm och fantasi. RÅP, Gabriel och Daniel Andersson matade välavvägda långbollar, oftast ut mot kanterna men ibland centralt. Kantbyten, kombinationer från kanterna och in mot straffområdet. Daniel Larsson hotade med sina löpningar, Gische med sin styrka och teknik, Wilton Figueiredo tog ömsom nya avslut, sökte ömsom med växande plusstatistik medspelarna, höll i båda fallen MFF kvar i het yta med bra bollbehandling. Emellanåt tryckte Daniel Andersson upp och deltog, emellanåt stack spjutet från vänster stötar djupt in bakom djurgårdslinjerna - d v s Ricardinho.

Djurgården var på knä, och hade Daniel Larssons fina avslut i 15:e minuten - efter att ha bröstat ner en långpassning och ryckt in i straffområdet - gått alldeles innanför istället för alldeles utanför högra stolpen hade det kunnat bli en ren slakt. Men Djurgården reste sig.

Eller, tilläts resa sig, tycker man gärna, ur sin dimensionsfattiga enögdhet. För MFF tappade bort sig; föll tillbaka i det tillstånd som varit så improduktivt och ofruktsamt i de senaste matcherna. Små saker, tidigare nämnda, som tillsammans leder till att tempot sänks och initiativet tappas: fler steg med boll, dröjande passningar, mindre rörelse, ökad halt egna försök, minskad halt samspel. Djurgården vädrade morgonluften, tog chansen, och åstadkom efter ett slag till och med en kvittering. Vid vilken MFF var passivt, men samtidigt svårt att direkt klandra någon. Vägvinnande triangelspel på högerkanten, bollen till Oremo som smart nickade ner bollen i straffområdet för Rajalakso att stöta in.

Paus och så en andra halvlek som visade upp ett icke attraktivt ansikte, nämligen ett av fortsatt djurgårdsaptit. Därför var det kanske matchens såväl viktigaste som vackraste "icke-händelse" som inträffade i den 53:e minuten. Labinot fick bollen på övre mittplan - och satte fart. Det är inte lönt att försöka i detalj beskriva, det skulle ändå inte göra rättvisa. Men kort sagt: Labbe dribblade fyra fem djurgårdare och gjorde ett totalt sologenombrott, men satte lite ur balans avslutskottet halvmetern utanför högra stolpen. Det hade varit ett magiskt mål. Närmast förhandenvarande referens: som en blandning av Zlatans kanske allra mest kända mål, det mot Breda i holländska ligan när han drar typ åtta man, och Zlatans kanske mest kända allsvenska mål, det mot Djurgården när han drar två tre och prickar in bollen. Att Labinots fötter saknar motstycke inom landets gränser har vi vetat i flera år, men när han försökt sig på utmaningar av den svårighetsgraden har det känts som övermod. Så icke fallet. Nästa gång sitter den. Bara fortsätt, Labbe - vi älskar det.

Två minuter senare Daniel Larssons andra rena friläge, inte lika lätthanterat men dock. MFF:s yttrar har sannerligen några mål innestående nu; må de komma snart. Efter Labinots soloräd återtog MFF initiativet, kom fram i ett par bra lägen, men såg ut att vara på väg att köra fast igen när utdelningen uteblev. Och det är väl då som ska kliva fram, dom som gör skillnad; dom som är inköpta för att göra skillnad. I 68:e minuten gjorde han det - Wilton Figueiredo. Daniel Larsson såg just ut att köra fast på vänsterkanten, utmaningen kom av sig och passningsalternativ verkade saknas. Men icke: Daniel satte en skarp boll rakt in i plan till Wilton, vid straffområdeslinjen. Wilton avancerade och sköt, målvakten motade - men släppte ut bollen. Wilton snappade upp den och lade kontrollerat och vackert in den upp mot högra krysset till. 2-1 till MFF och första målet för Wilton - jublet gränslöst.

Djurgården hotade mot slutet, men riktigt farligt blev det aldrig. MFF fick äntligen vinna igen. Detta MFF 2009. Ovisshet om hur långt det räcker, jovisst. Men på en punkt är vissheten bergfast: det här är ett lag att verkligen tro på och tycka om. Viljan och kunnandet strålar starkt - återstår för helheten att gjutas, sammanhanget att sträckas ut och det där lilla flytet att lockas över. Då.

/Tobias Christoffersson