2 - 0

Impotens och konsekvens

MFF lyckades inte hota serieledarna Göteborg i tillräcklig utsträckning för att hoppas på poäng i en match där hemmalagets aggressivitet på plan och effektivitet framför mål blev avgörande.

Det här var tungt, riktigt tungt. Efter tre tidigare förluster i serien där MFF lika gärna kunnat nå oavgjort och haft också seger räckhåll, efter alla dessa matcher med massivt spelövertag och chanser på hög men oflyt längst fram - detta. Ett MFF som helt enkelt inte räckte till mot serieledarna Göteborg, låt vara med två skador på nyckelspelare under matchens gång, varav Labinot Harbuzi redan efter 25 minuter.

Men det går liksom inte att prata om oflyt framför mål och att nu måste det lossna snart efter kvällens match på Gamla Ullevi. MFF hade två rätt farliga skott, båda av Wilton i första. Annars - inget. MFF:s anfallsspel var fullkomligt ofarligt matchen igenom; kantspelarna snöpta, inläggsspelet utan precision (från såväl inläggare som inlöpare), straffområdet terra incognita.

Förhoppningen inför matchen: mot ett mer anfallsvilligt lag skulle MFF få ytorna och det bollskickliga passningsspelet äntligen möjlighet att slå ut i målblom. Men redan innan maestro Harbuzi och mycket av bollskickligheten med honom tvingades lämna plan syntes att den förhoppningen nog inte skulle infrias. Göteborg sluggade sig in i matchen med en aggressivitet okuvlig nog att få MFF att framstå som lite sömndrucket och sävligt, och det var knappast en slump att Wernbloom kom loss och nickade i stolpen i den 11:e minuten och i mål i den 13:e. MFF var inte riktigt på tårna från start, och det straffade sig - samtidigt som Göteborg är ruskigt vassa och skickliga på att ställa om blixtsnabbt och fånga ett tillfälle i flykten.

Men helt nattsvart var det inte. MFF arbetade sig in i matchen, tog över spelet bit för bit och fram emot halvtimmen spelad började det se riktigt bra ut. Då tvingades Labbe till byte, in med Agon och ner med Wilton - och MFF:s spets såg faktiskt ut att vässas. Agon hade två bra avslut och Wilton ett skott tätt över från 25-30 meter. Men några riktigt farliga chanser, nej,

Kanske kunde MFF stärka av att ha tagit si in i matchen och peppade av ett bra paussnack komma ut och skaka ett Göteborg, som efter inledningen och målet fallit tillbaka. Tyvärr inte. Istället körde anfallsspelet fast helt, och inte blev det bättre när också Wilton Figueiredo fick linka ut efter en smäll på benet. Ofere in, men Ofere är väldigt långt från formen. MFF gick över till något slags 4-4-2, höll uppe ett gott bollinnehav och passningsspel men hotade i princip inte alls. Hög felprocent, olyckliga beslut, lågt tempo.

Göteborg var inte mycket bättre, men de blåvitrandiga var ju i ledning och nöjda med det, och ägde dessutom förmågan att hugga snabbt när minsta möjlighet fanns. Tyvärr uppstod just en sådan möjlighet i den 69:e minuten... när Daniel Andersson stannade upp, vädjande om en frispark som borde kommit men inte kom när Wernbloom satsade med dobbarna före. Båda spelarna låg ner, men Wernbloom petade bollen vidare i spel, och efter en snabb pass nådde den losslöpte Hysén som visade varför han leder skytteligan. Dvs: 2-0 till IFK och ridå.

Med en match kvar innan det månadslånga uppehållet är MFF åtta poäng efter toppen och parkerar på en oklädsam niondeplats - tyvärr fullt i paritet med åstadkomna resultat. I bästa fall var det här ett säsongens första bottennapp efter en rad solida och stabila insatser där det sista saknats lite för ofta. I värsta fall... nej, det är för jobbigt att tänka på just nu.

Matchens två positiva spelarintryck: 1) Jimmy Dixon, vars kompromisslösa aggressivitet var härlig att skåda, varningen fick han rättvist men i de andra heta situationerna - till exempel ihopskallningen med Wernbloom - var han juste, om än stenhård. 2) Jiloan Hamad, som gjorde ett mycket lovande inhopp som i en annan matchsituation kunnat bidra till mer: rapp, teknisk, bekväm med bollen och med huvudet på skaft - riktigt kul att se.

/Tobias Christoffersson