0 - 0

Så bra, så frustrerande

Suckarna börjar ta slut. Tålamodet fick däremot en välbehövlig påfyllning. För det här var matchen då ett äntligen helt välbalanserat lag höll i taktpinnen från början till slut, och det var allegro och forte som den där taktpinnen vevade fram, inte adagio och lento.

Ja, det var lagets åttonde mållösa match och fjärde 0-0 hemma – så hur mycket bättre kan det vara? Den frågan låter sig inte besvaras förrän ett par omgångar till har spelats, men om MFF kan fortsätta så här så kan målen omöjligen utebli. Ja, så har det låtit även tidigare, men det är lite skillnad den här gången. I veckans två matcher, måndagens 3-0-seger över HBK och torsdagens 0-0 mot AIK, har så gott som alla de problem som MFF och MFF-spelet dragits med efter säsongens tre inledande segrar lyst med sin frånvaro.

Istället för långsam speluppbyggnad och ineffektivt bollinnehav fler tillvaratagna kontringsmöjligheter, fler rappa, enkla pass, mer rörelse och motståndarna har inte fått tid att samla sig till handbollsförsvar. Istället för två balansspelare positionerade strax framför mittbackarna en med utgångspunkt högre upp med den efterlängtade följden att laget hänger ihop bättre och motståndarna ständigt störs i sin speluppbyggnad. Istället för en eller två spelare som attackerar straffområdet talrikt understöd från flera håll – ok, fortfarande lite glest i anfallen ibland, men det har blivit mycket bättre.

Så finns det också längre tid och större möjligheter att fylla på med Edward Ofere längst fram. I veckans två matcher har han gjort stark comeback i startelvan och oändlig nytta med sitt targetspel kryddat med fler bra utmaningar, ett par genombrott – men tyvärr inga mål. Mot HBK kom han knappt till några avslut alls, men mot AIK hade han åtminstone två heta lägen.

Tillbaka i spel är också Rick Kruys, efter två långa skadeperioder, och det ser nu efter ett år i klubben ut som om holländarens tid är här: han var bra mot HBK och alldeles lysande mot AIK. Att se Rick som central balansspelare ta position snäppet högre upp i banan än Åhman Persson gjort tidigare och därifrån med okuvlig aggressivitet och envetenhet vinna boll, hålla i boll och hitta de snabba, enkla passningsvägarna är att se den kanske viktigaste återstående pusselbiten falla på plats i lagbygget.
Rick blir något av ett kitt som håller lagdelarna samman där avstånden var som störst tidigare. Hans väldokumenterade vassa skott fann inga lägen att avlossas, men däremot lade Rick en halv lobb i ribban från 25 meter tidigt i andra halvlek. Värd ett bättre öde!

På besök i startelvan till slut även Markus Halsti, som från en hylla till synes rätt långt in i tränarnas kylskåp med Dixon såld och Sudic avstängd hastigt fick plockas ut och in i backlinjen bredvid Gabriel. Nog kändes han som ett osäkert kort efter att inte ha spelat en allsvensk match sedan i höstas (Elfsborg borta i september) och då inte särskilt övertygande – men Markus övertygade och det ganska ordentligt. Följsam, vaken, rörlig och med ett riktigt bra passningsspel var MFF-backlinjen lika solid som man vant sig vid i år, och Halsti fick visa att han på allvar är att räkna med i konkurrensen om en plats och att det där besöket skulle kunna bli av mer långvarig karaktär.

Som helhet gjorde MFF en förbaskat bra match, från början till slut. Matchen nådde ett högt tempo tämligen omedelbart och det passade de himmelsblå perfekt. Laget syntes heltänt på alla cylindrar och krigade på allt – vilket för all del också gällde AIK, men MFF visade sig helt enkelt bättre. Med Kruys i spetsen stressade MFF AIK högt och vaskade fram ett par fina anfall. Som det här, i sjunde: Johan Dahlin rullar bollen till Halsti, som hittar Ofere med en precis lång pass, Ofere tillbakaspel till Wilton, magnifik crossboll till Hamad på vänsterkanten, Hamad utmanar in och en handfull spelare stormar in i boxen hungriga att bidra, Kruys sämre skott över.

MFF kom i våg efter våg halvleken igenom, ibland på skickliga spelvändningar med alltfler lyckade utmaningar från Daniel Larsson på högerkanten, ibland med lite längre anfall med stark press på AIK:s straffområde. Likväl dröjde det till den 35:e minuten innan den första riktiga målchansen kom till, och då som en dubbelchans: först hade Jiloan Hamad öppet läge framför mål på inlägg av Larsson, alldeles efter nickade Ofere över framför mål på inlägg av Hamad. Och så i 37:e minuten halvlekens hetaste möjlighet, resultatet av ännu en bra kontring: Ulrich Vinzents bröt bollen i anfallsläge för AIK, satte upp den längs högerkanten till Daniel Larsson, som i sin tur la in i straffområdet. Där fanns både Ofere och Wilton, och det var Wilton som till slut fick öppet läge men sköt över mål.

Efter en bra första halvlek utan utdelning är det inte sällan svårt att gå rakt in i andra och bara fortsätta – inte minst kan motståndaren ha vidtagit hämmande åtgärder – men det var precis vad MFF gjorde, låt vara att AIK fick en farlig 4 mot 3-kontring i 48:e minuten. AIK stärkte emellertid sina ställningar efter hand, och fick till lite eget spel – med betoning på lite – och ett par förflugna möjligheter.

Med timmen spelad en mycket vacker MFF-kontring, som mynnade ut i en straffsituation: Ofere höll fast bollen, kombinerade med Wilton, passade Hamad som kombinerade med Larsson och drogs ner i straffområdet. Fyra minuter senare på nytt en framstående sekvens av Ofere när han fångade upp ett långt uppspel och spelade in bollen i straffområdet – där Wilton Figueiredo i ypperligt läge sköt klart över. Nästa chans i 74:e: Daniel Larsson-ryck på högerkanten, rappt inlägg till Wilton, som löpt sig loss nära mål men lade bollen strax förbi.

Med elva minuter kvar av matchen gjorde tränarna något så ovanligt som ett trippelbyte: Agon mot Wilton, Molins mot Hamad, Aubynn mot Kruys. Efter ett par inledande misstag kom Jeff bra med i matchen och visade igen att han är i riktigt bra form, detsamma kan sägas om Agon, som man hade önskat några fler minuter på plan. MFF tryckte på och tryckte på, mot försvinnande matchminuter och små marginaler på fel sida – men det var faktiskt AIK som fick matchslutets farligaste läge när Obolo på hörna skarvnickade förbi Johan Dahlin men Daniel Andersson (?) nickade undan på mållinjen.

0-1 där hade förstås varit… obeskrivligt. Men tyvärr är ju den poängmässiga skillnaden på ett sådant slutresultat och det som blev så mycket mindre än den moraliska – och det är ju också därför MFF ligger så långt ner i tabellen. Kan man lite bittert konstatera.

Den enda svaga sidan laget fortsatt visade också i denna match är den nära nog totala ofarligheten på fasta situationer, särskilt hörnor. 9-1 i hörnor men inte en enda av dem hotande, ej heller två bra frisparkslägen.

Igen förtjänade MFF att vinna, den här gången mer än någonsin denna motiga, omedgörliga säsong.

Tobias Christoffersson

För alla detaljer om skeendena i matchen, se Andreas Georgsons direktrapportering.