1 - 0

Långt ifrån ära och redlighet

Äran? Ett diskutabelt begrepp, men hursomhelst hopplöst abstrakt vordet för MFF mot slutet av augusti 2009. Visst, det är tio matcher kvar, och med en seger över HIF i derbyt så har vi kontakt - - - med niondeplatsen.

Redligheten? Nej, MFF reder sig inte särskilt väl, trots vissa uppgifter om och indikationer på motsatsen. Två så oerhört svaga halvlekar som den andra mot Häcken och den första mot Örgryte är förfärande. Likväl skulle de gå att både leva och komma undan med - om laget bara levererat när det fungerar.  Problemet är bara att med kollapshalvlekar lagda till de andra problem laget brottats med och fortsätter brottas med – måltorkan, uddlösheten i straffområdet, det ineffektiva spelet, svårigheterna att få alla bitar på plats i lagbygget – blir det svårt att ta någon poäng mot något lag. Vilket härmed får anses bevisat.

Som åskådare, tillskyndare, supporter – så är nog det mest modfällande och demoraliserande man kan se när ens lag kommer snett på det i en match så som MFF gjorde mot Örgryte. När det efterhand blir tydligt att laget laddats fel, att en till synes oförklarlig klyfta mellan viljan att vinna och förmågan att göra var som krävs för det på plan uppstått som spelarna faller handlöst ner i.

Första intrycket av MFF på Gamla Ullevi var annars att, hm, intressant, de inleder lite avvaktande. Det hårt arbetande MFF som i många matcher med intensiv och effektiv press i inledningsskedet banat väg för ett kontrollerande passningsspel lät nu Örgryte ha lite boll, släppte upp dom lite för att sedan kanske hugga på kontringar. Lite listigt, och kanske inte så dumt? Wilton Figueiredo stod för två bra grejor i denna riktning, först ett inspel från högerkanten till Rick Kruys, som hittade Jeffrey Aubynn med en öppnande direktpass, sedan en bra omställningsboll till Ofere att löpa på.

Men snart nog tog en öppen matchbild gestalt, med mild press, mycket ytor och några försök åt båda hållen. Örgryte hotade framför allt med sina inlägg, men fick sin första chans till ledningsmål efter åtta minuter på hörna. I en smått slapstickartad sekvens studsade bollen fram och tillbaka i en målgårdskalabalik precis hur länge som helst, kanske fem-sju sekunder, innan Dusan Melichárek slutligen kunde famna den.

MFF sökte efter sitt passningsspel men fann det inte; därtill var rörligheten för dålig och modet för svagt, liksom på en del fötter bollbehandlingen och i en del huvuden besluten. En potentiellt giftig frisparksvariant exekverades i 25:e minuten, men klickade i den avgörande kombinationen. Istället: Örgryte. Efter en frispark från mittplan i 27:e minuten som Edward Ofere nickade undan men Wilton nickade tillbaka i ÖIS-gapet – i ett försök att nå Rick Kruys och starta en snabb kontring – kunde Sebastian Johansson med fin uppfattning frispela Perreira. Som tryckte in bollen. 1-0.

Och det MFF som inlett svagt föll nu fritt genom första halvlek. Ett par illa förvaltade frisparkslägen, en bra kontring till för dagen alldeles väldigt uddlöse Edward Ofere, annars inget. Örgryte skapade lite press utanför MFF:s straffområdet några gånger, men gjorde i stort ingen större hemlighet av att man från början har varit och är seriens tydliga jumbo. Vilket på sitt sätt kändes ännu dystrare. Halvtid. Och inte ett skott på mål för MFF.

Andra halvlek. Ett byte, Daniel Larsson ut, Jiloan Hamad in. Och bara sex minuter in nästa ytter ut, Jeffrey Aubynn, dock efter att ha blivit trampad i ansiktet (!) och de facto brutit näsan, Molins in. I samma veva en första målchans för MFF, när Ofere snyggt spelade fram Wilton som i bra läge sköt ett bra skott – men veteranen Bengt Andersson i ÖIS-målet räddade, och returläget blev offside.

Tio minuter in i andra halvlek syntes det att MFF återfunnit en del tappade koncepter i pausen. Nu uppträdde laget bättre, och tog bit för bit över initiativet i matchen, men likväl utan att åstadkomma så mycket framåt. De två bästa och enda riktiga målchanserna under matchens avslutande halvtimme inföll i minuterna 63 och 72, båda signerade Guillermo Molins. I det första läget tog han emot en bra passning av Wilton och omvandlade den till en lysande framspelning för Edward Ofere in i straffområdet – och Eddie fick en tydlig knuff i ryggen, och skulle nog haft straff där. Men inte. I det andra läget bröt Gische in från höger och släppte en riktigt fin boll i djupet in i högra delen av straffområdet. Agon Mehmeti löpte ifatt den och sköt direkt ett hårt markskott mot närmsta stolprot – men alldeles utanför.

Individuella höjdpunkter fanns det inte många i matchen, men Markus Halsti är värd att lyfta fram, och delvis även Rick Kruys. Nog för att man vill se mer från honom, men han var ändå den dom hela tiden försökte, och som låg bakom ett par av de få goda anfallsförsöken. Wilton Figueiredo fortsätter kämpa med sig själv och sin roll i laget; noterade idag ett par bra passningar och två bra skott på pluskontot, likväl minst lika mycket i den röda kolumnen – men visst såg han, överraskande, som bäst ut när han efter att Daniel Andersson tvingats lämna med lårskada (ett tungt avbräck om han blir borta i denna svåra stund) fick ta steget ner i plan?

En bortastad halvlek till trots, det bestående intrycket efter matchen är tyvärr åter att MFF för dagen, eller om det ska vara för året, när allt kommer omkring bara inte är vassa nog framåt. Och med två tredjedelar av säsongen spelad finns egentligen inget som tyder på en avgörande förändring inom räckhåll. Vad nu en ”avgörande förändring” egentligen innebär i nuvarande läge. Det hade likväl varit fint att få uppleva en. Gärna på måndag mot HIF.

Tobias Christoffersson