4 - 0

Storseger på en halvlek

Det förblir ännu ett slag oklart om etymologiskt samband föreligger mellan uttrycken ”spela ut någon efter noter” och ”det går åt helvete med musik”, men för båda två fanns utan tvekan god användning efter första halvlek på Swedbank Stadion denna allsvenska omstartsmåndagkväll. MFF spelade ut AIK efter noter, och med den synnerligen ljuva fotbollsmusik som uppstod gick det ingen annanstans än rakt åt helvete med den allmänna idrottsklubb från Solna som dittills släppt in endast nio mål och förlorat endast en match i årets serie.

Första tio var jämna, ovissa; det var de. AIK visade en svag antydan till att lyckas med sin matchplan att pressa MFF högt och störa uppspelsfasen. Men nej. Efter ungefär tio minuter började MFF fatta greppet om taktpinnen; små klanger byggdes not för not för fot för fot ihop till en harmonik ackompanjerad av såväl medryckande rytm som högt tempo. Eller för att citera Rikard Norling:
– Vi är bra när vi får igång farten i vårt spel. Vi har många spelare som klarar av att utföra tekniska moment i hög fart. Låter vi bollen gå och rör oss mycket, så… vi hade många fina kombinationer och gjorde en jättebra första halvlek.

Det är just det. När MFF hittar farten och rörelsen och aggressiviteten samtidigt, då blir det åka av. Mot vilket motstånd som helst inom rikets gränser. Och om det var någon som i denna match kan sägas ha visat vägen till den vinnande kombinationen teknik, fart och rörelse så är det Miiko Albornoz, som gjorde en helt glimrande insats. I egen rätt, och i det spännande samarbetet med Jiloan Hamad. Det känns som att Miiko utvecklats starkt med vårens förtroende som högerback, dumpat de hämningar som tidigare synts och nu bara låter sina kvaliteter flöda fritt – och det från vad som i alla fall tidigare var fel kant.

Det var faktiskt Miiko Albornoz initiativkraft som blev tungan på vågen som till slut välte över helt till MFF:s favör. Som när han i 10:e minuten stormade in i straffområdet från högerkanten och sköt ett bra skott som bockerades. Eller när han i 13:e minuten, efter ett långt, mycket fint anfall i vilket MFF för första gången i matchen visade fin rörelse och kreativitet från många fötter, skruvade bollen strax utanför bortre krysset på distans. Eller när han i femtonde minuten drev upp anfallet – det anfall som slutade med att Wilton Figueiredo tryckte in bollen i mål och 1-0 till MFF.

Målet var annars mycket Wilton, mycket den där totaltaggade och spelskicklige Wilton som vi älskar att se. Han tog en lång löpning, hoppade snyggt över bollen och lurade AIK-försvaret i straffområdet, där Mathias Ranégie höll undan starkt och där Daniel Larsson gav Wilton chansen att skjuta i ett läge som inte Wilton missar. Spelövertaget gav snabb utdelning, MFF fick en smakstart. Och kunde bara fortsätta.

Fast precis som så ofta blev MFF lite passivt i skedet efter målet; AIK tilläts attackera lite väl lätt några gånger. Med ett undantag: Pontus Janssons resoluta behandling och odiskutabla övertag på den så kallade stjärnvärvningen Celso Borges.

I 29:e minuten en sekvens där MFF höll i bollen lääänge, med mååånga passar i rad, men där också det som började som en kvick attack slutade med bollen nere hos egen målvakt.
Nåväl, går det inte på ena sättet så går det på andra. MFF:s målvakt heter – nu och för överskådlig framtid, härligt nog – Johan Dahlin och i nästa sekvens sparkade han ut bollen; upp mot AIK:s backlinje, vars ena medlem nickade ner bollen, och det inte bättre än att Jiloan Hamad kunde snappa upp den centralt, dra sig vidare åt vänster och spela en framlöpande Jimmy Durmaz. Som kunde konstatera att ingen gick på honom och att han därmed fick tid att lägga an, sikta och avlossa skottet till ännu ett snyggt, snyggt, SNYGGT mål! Pang, ribba in vid bortre och 2-0 till MFF!

Och nu var det inte utan att MFF lekte fotboll. Spelade ut hela det stora registret av varierat spel och överlägsen teknik. Bara att njuta. Till exempel av Jiloan Hamads två fräcka manövrar som på några sekunder över tjugotalet meter på plan lurade bort tre AIK:are. Eller någon av de smånätta kombinationerna mellan Jiloan, Albornoz och Ivo Pekalski. Bara att bada i stoltheten över sitt lag och dess skicklighet. Dopp efter dopp.

MFF kunde ha gjort dubbelt så många mål, men 2-0 kändes förstås riktigt, riktigt bra med sex minuter kvar av första halvlek. Två och en halv minut senare hade MFF gjort just dubbelt så många mål – och i praktiken spelat hem matchen. Det såg ut som det skulle bli regerande skyttekungen Mathias Ranégie som skulle näta härnäst när han, lysande framspelad av Jimmy Durmaz, sköt från vänsterposition, något steg in i straffområdet. AIK-målvakten räddade, men släppte retur, en retur som Jimmy Durmaz, fullföljande sin löpning tryckte i mål till 3-0.
Extas. Extasen varade i 2 minuter 20 sekunder.
Sedan övergick extasen i eufori. När Wilton Figueiredo på liknande sätt fångade upp det skott av Daniel Larsson som blockerats tidigt och lugnt och behärskat klippte in bollen i mål till 4-0.

4-0 när andra halvlek drog igång. En ställning alla i laget förstås var nöjda med, men som i alla fall två spelare garanterat inte var HELT nöjda med: Mathias Ranégie och Daniel Larsson. Som båda gjort starka och viktiga arbetsinsatser under första halvlek, men förstås gärna även gjort mål och därtill haft bra lägen. Första kvarten av andra fortsatte MFF propagandaspelet, och i synnerhet Daniel Larsson såg bergfast besluten ut att foga sitt namn till målprotokollet. Det var nära ett par gånger, men ville sig inte. Och i takt med att matchen fortskred gled MFF över från leklystet fotbollsgodis till besinnande kontroll och avspelning av matchen. Inte alltid så väldigt övertygande, men fungerande. AIK fick två chanser, utnyttjade ingendera. Eller för att citera Rikard Norling:
– Andra halvlek är inte lika vacker. Men ändå stänger vi den.

4-0 på 41 minuter är smått otroligt i vilken allsvensk match som helst mot vem som helst när som helst. Mot toppkonkurrenten AIK i allsvenska omstarten alldeles synnerligen otroligt, och underbart.
Bara beskedet. Beskedet till Elfsborg, efter Elfsborgs debacle, att det inte går att leva på gamla meriter. Samt, förstås viktigast: beskedet som färskt kvitto på den egna förmågan.

”Guldet ska hem till Malmö igen.” Norra läktarens slutvinjett innan domaren blåste av matchen kunde inte ha känts lämpligare. Norra – ja även nordöstra och nordvästra förstås - som skapade ett sådant massivt tryck direkt från matchstart. Betydelsefullt; bidragande; njutbart.

MFF kunde inte ha gripit sig an Allsvenskans andra halva på ett bättre sätt.
Det här måste bli bra.

Tobias Christoffersson