Intervju med Anders Andersson

2007-12-20 00:00:00

Det spelar ingen roll om det handlar om en allsvensk toppmatch, tvåmål på träningen eller omröstning om årets bästa spelare på hemsidan. Anders Andersson vill vinna allt.

Han är tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna. När hemsidan träffar honom för en sammanfattning av säsongen och en framåtblick återkommer han hela tiden till den frenetiska tävlingsvilja som han drivs av.

Det spelar ingen roll om det handlar om en allsvensk toppmatch, tvåmål på träningen eller omröstning om årets bästa spelare på hemsidan. Anders Andersson vill vinna allt.

Han är tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna. När hemsidan träffar honom för en sammanfattning av säsongen och en framåtblick återkommer han hela tiden till den frenetiska tävlingsvilja som han drivs av.

Anders befinner sig mitt uppe i decemberuppehållet när vi möts på Café Gusto, nära hans lägenhet i Slottstaden, en fredagseftermiddag. Även om Anders precis som övriga spelare har ett noga uttänkt träningsschema att följa så har han trots allt semester.

Dessutom är han nybliven pappa. Innan intervjun har han för första gången tagit med sig Ella, tio dagar gammal den dagen vi möts, in till stan på lunch. Eftersom undertecknad också ska bli pappa framåt sommaren börjar vi med att diskutera bilbarnstolar.

Lilla Ella har fått följa med sin mamma hem efter lunchen, men ryktet om faderskapet har spritt sig. När jag steg in på kaféet pratade Anders portugisiska i mobilen. Det visar sig att det var en lagkamrat från Belenenses, Marco Paulo, som ringde för att gratulera honom till faderskapet.

- Jag har en ro i kroppen som mittback, i Malmö som stad, med laget, med Malmö som klubb och med min familj. Jag känner mig oerhört harmonisk, säger Anders.

Han ser ut att må riktigt bra, trots (eller kanske tack vare) att han under semestern följer ett träningsschema som är upplagt av Agne Bergwall och hans fysteam.

- Träningen under uppehållet är egentligen en uppföljning av träningen under året. Mycket löpning på puls 3-4 gånger i veckan. Det är mycket för att vara semester, men man kan inte komma oförberedd till säsongsstarten.

Men Anders klagar inte.

- Vi lever ett oerhört fritt liv som fotbollsspelare. Jag brukar säga att vi har mycket ledig tid, men få lediga dagar. Om det är något som man saknar som fotbollsspelare så är det fredagskänslan som man får när man har jobbat färdigt för veckan och kan gå på after work för att sedan vara ledig i två dagar.

Vi slår in på ett mer allvarligt spår: säsongen som gått. Anders har hunnit få lite distans till misslyckandet. Han berättar att stämningen i laget varit skiftande men jämfört med vad han upplevt under åren i England, Danmark och Portugal, så har den trots allt varit bra.

- Men det är klart att när resultaten går emot laget så blir det en del slitningar och tuff jargong i besvikelsens stund. Om man har press på sig är det tufft när det går dåligt, och det självklart finns det grupperingar i en grupp på 25 man.

Anders Andersson är MFF:are sedan barnsben och har spelat många år i klubben. Dessutom har han erfarenhet från såväl proffslivet som landslaget. Lägg därtill en benhård vilja att alltid vinna. Det är inte så konstigt därmed att ansvaret på Anders Anderssons axlar väger lite tyngre än på många andra i truppen. Han håller med om mitt resonemang.

- Några av oss med rutin från Europa och landslaget, som Niklas Skoog, Daniel Andersson och jag själv, tar en viss roll i laget. Men samtidigt är vi barnsliga och försöker hänga med i jargongen.

Det som de tre har gemensamt är enligt Anders tjurskalligheten på träningarna.

- Vi ställer krav och hatar att förlora. Vi har en viktig roll att vara föredömen för de yngre. Det är trots allt att så att om man har spelat utomlands och gjort en massa landskamper har man en viss kredibilitet som fotbollsspelare. Men vi tänker inte på det för jämnan.

Säsongen 2006 var Anders vice-kapten bakom Daniel Andersson. Inför årets säsong fick han dock lämna över denna roll till Ulrich Vincentz. Istället för att som så många andra i samma situation bara rycka på axlarna och säga att "det spelar ingen roll" berättar Anders uppriktigt vad förlusten av vice-bindeln betydde för honom.

- Sören fick en idé om att Ulrich skulle bli det i år, och du får fråga honom bakgrunden till detta. Att vara vice-kapten är en stor ära som jag hade tagit emot med glädje. Jag blev besviken när jag fick reda på det. Sören hade kanske inte räknat med att jag skulle spela 25 av 26 matcher, och Ulrich hade ju spelat alla matcher föregående år. Men jag blev ändå besviken, eftersom jag tycker att jag skulle funka som kapten.

Beslutet togs på försäsongen då det inte var många som såg framför sig att Anders Andersson skulle göra en kanonsäsong som mittback.

- Sören kanske tänkte att jag och Daniel skulle konkurrera om den defensiva mittfältsplatsen och av den anledningen inte ville att jag skulle vara vice-kapten. Det är min teori i alla fall. Men sedan gick det ju hyfsat som back.

"Hyfsat" lägger vi i lådan märkt med "Understatements". Inte sedan Joseph Elanga flyttades ner som ytterback har en spelarflytt i laget tett sig lika självklar med facit i hand, som när nu Anders Andersson tog steget ner som mittback. Inte heller Anders själv hade kunnat förvänta sig en sådan utveckling.

- Fast det kändes riktigt bra redan när vi vann mot Örgryte på Heleneholm med 4-0. Även om vi möte ett superettanlag anade jag med viss tillförsikt att mittback kanske var min roll. Jag kände mig lugn med bollen och trygg med positionen.

Det kom dock som en liten överraskning för honom att han vann så många nickdueller. Men med timing och en fantastisk förmåga att läsa spelet lyckades han kompensera sin längd.

- Erfarenheten och rutinen kom till användning i huvudspelet. Sedan får man ju träna spänsten lite extra när man är en och sjuttiofyra lång.

Han avslöjar att bakgrunden till hans spänstighet har vissa likheter med Björn Borgs berömda garageport i Södertälje.

- Hemma hos mina föräldrar i Svenstorp hade vi ett snedlutande garagetak. Om man kastade upp bollen på det kom den tillbaka i en båge. Där tränade jag som tolvåring på att hänga kvar i luften så länge som möjligt.

Han erkänner dock villigt att han känner sig en smula kluven till den gångna säsongen. Personligen gick det över alla förväntningar samtidigt som laget misslyckades kapitalt.

- Folk på stan har varit enbart positiva till min insats men samtidigt har det varit tufft för laget och då har det varit svårt att glädjas. Jag är ju själv uppväxt med MFF och älskar klubben.

Tävlingsinstinkten och det ljusblåa hjärtat framstår tydligt när vi pratar om stämningen i laget och lagkaptensrollen. Inte så förvånande då att Anders nämner avsaknaden av tävlingsinstinkt som en av faktorerna när han analyserar den misslyckade säsongen.

- De första matcherna höll vi rätt bra kvalitet och då hade vi samma lag. Men sedan fick vi några nyckelspelare skadade och blev osäkra. Sedan reste vi oss egentligen aldrig igen. Vi kom aldrig upp i kvalitet mer än någon halvtimme åt gången. Min vision är att MFF ska vara en storklubb och kaxiga utåt sett, men inne i gruppen ska det vara som en småklubb. Alla för en och alla kämpar för varandra så att vi får en riktig laganda. Och då kommer det här med tävlingsinstinkten in. Alla ska springa tills det svartnar för ögongen och hata att förlora så mycket att man tar ut sig maximalt.

Anders vill som den lojale spelare han är låta tränaren göra sitt jobb och uttalar sig därmed inte om vad han vill förändra i träningsupplägget.

- Men jag tycker Rolle Nilsson och Hans Gren är en bra lösning. Rolle är ung i gamet men ändå en väldigt rutinerad man och klok människa. Vi har ju spelat en hel del tillsammans i landslaget och jag tycker det är bra att han blivit tränare. Men det viktigaste för honom är att få ihop laget.

När Rolle Nilsson presenterades på medlemsmötet i Baltiska hallen strax efter säsongen berättade han att han vill kunna väcka vilken spelare som helst mitt i natten och denne ska då kunna recitera sin roll på planen utantill.

- Tydliga roller och att laget har ett tryggt grundspel är en dröm för alla fotbollsspelare. Se bara på Rosenborg på nittiotalet, säger Anders.

När vi gör intervjun rullar fortfarande efterdyningarna i media efter Stuart Baxters abrupta avhopp från HIF.

- Med Rolles fyraårskontraktet har styrelsen, Bengt och Hasse visat att de tror på honom. Det blir nog ingen Baxter-Fredin här inte, säger Anders och ler.

Efter jul väntar fotbollsvärldens längsta försäsong på Anders och de andra i laget, fast nu istället med Rolle och Hans Gren som pådrivare.

- Även om träningen såklart blir tuff, får man en nytändning med en ny tränare. Nu måste alla upp till bevis. Vi har till exempel många unga spelare som knackar på dörren, som Gische, Anes, Robin Nilsson och Daniel Sliper. Jag hoppas att de tar klivet.

Från landslagsåren minns Anders Roland Nilsson som en mycket atletisk spelare.

- Han spelade med GAIS som fyrtiotvåring. De säger en del om hans fysiska status. Så man kan inte skylla på att man är trött bara för att man är 33 år, säger Anders och skrattar.

Vi glider bort från den säsong vi alla vill glömma och kommer istället in på den dramatiska skillnaden i fotbollsintresse som finns i Malmö idag jämfört med Anders förra period i laget och staden åren 1990-1997. Ett intresse som är på gott och ont.

- Det är helt klart så att jag hållit mig inne vissa kvällar när jag känt att jag velat gå ut med kompisar, eftersom det inte har gått bra för laget. Det är så många som bryr sig i stan och då får man vara lite försiktig. Men det visar att det finns ett engagemang i stan och det får man respektera.
När Anders lämnade Malmö var publiksnittet en tredjedel av vad det är idag.

- För tio år sedan var det pinsamt att gå med en MFF-halsduk på stan. Så det har blivit en extrem förändring.

Med tanke på sina personliga framgångar det gångna året är det inte så konstigt att han ser med tillförsikt på framtiden:

- Jag tar absolut ett år i taget, men om jag kan hålla den nivån som jag har gjort i år är det kul att spela fotboll. Jag känner mig ung i sinnet och kroppen känns inte fy skam heller, så jag hoppas kunna fortsätta lite till.

När vi har druckit upp vårt kaffe (Anders bjöd) och intervjun börjar lida mot sitt slut kommer jag på att jag glömt att fråga honom hur han reagerade på att han "bara" blev framröstad som årets näst bästa spelare på mff.se. Behrang Safari vann med 48,9 procent av rösterna. Anders Andersson fick 36,7 procent och Jonas Sandqvist 14,3 procent.

- Tävlingsmänniskan Anders väcktes i mig när jag såg resultatet. Behrang förtjänar jättemycket att få priset, men jag blev fruktansvärt besviken att jag, som blev framröstad under årets gång som bäste spelare sedan, inte blev bäste spelare för att man la in ett mästerskapsspel på slutet.

Anders syftar alltså på att han fick högst snittprocent under säsongen av de tre och flest röster totalt, men sedan alltså förlorade när det gjordes en avslutande omröstning mellan honom, Behrang och Jonas Sandqvist. Jag ler lite och förväntar mig ett "äh, jag bara skojar" från Anders. Men Anders skojar inte.

- Behrang har gjort en jättebra säsong, men när jag såg att de ställt upp en lista på tre spelare och där det stod "Anders Andersson fick flest röster under året" så undrade jag "varför ska man då rösta på en av tre, varför kan man inte låta det vara". Det låter som att det är jätteviktigt för mig, men jag blev faktiskt besviken. Jag vill ju vinna.

Anders berättar om hur han ända sedan han grät som elvaåring efter förlorade matcher har velat vinna allt.

- När jag kom till MFF 1990 hade Roy och Bob nyss varit i klubben och deras mentalitet genomsyrade laget. Alla hatade att förlora. När jag debuterade i landslaget 1994 var det vi MFF:are, Dahlin, Bjärred, jag och någon till, som var tjurigast. På den tiden hade vi en grundmurad fighting spirit i MFF och den måste vi hitta tillbaks till.

MFF:s vinnarmentalitet finns där ute i vintermörkret. Anders Andersson är beredd att leda jakten efter den. Var så säkra.


Text och foto: Måns Renntun
Hemsidans medarbetare Måns Renntun intervjuar spelare och ledare i Malmö FF.


Anders Andersson om.
.att inte ha blivit varnad i år:
- Personligen tror jag att det beror på att jag snackat rätt bra med domarna. Det gäller att ha en bra dialog med dem så att de hellre friar än fäller.

.tjuvknep som mittback:
- Jag har plockat fram en del gamla knep, som till exempel att ge motståndaren en liten knuff när bollen är på väg. Men jag är inte så mycket för att psyka på plan. Det kan andra hålla på med.

.Behrang Safaris chanser i landslaget:
- Han kan mycket väl fortsätta att spela landslaget i tio år till, bara han tar för sig. En så snabb, fräck och urstark spelare är ovanlig som back. Så jag tror och hoppas mycket på Behrang. Dessutom är han en riktigt bra kille.

.bästa anfallaren som han mött i år:
- När vi mötte AIK borta var Obolo fruktansvärt bra. Vi pressade i och för sig för högt på Råsunda och blev bortspelade rätt tidigt, men han var riktigt skicklig och klok.
- Dessutom har jag sprungit in i betong också i form av Omotoyossi. Där har vi ett kraftpaket som heter duga. Han är fruktansvärt stenhård.

.om sitt skrivande på hemsidan, Himmelriket och i Metro Stadion:
- Metro Stadion var ju lite mer seriöst medan det på hemsidan och Himmelriket blev lite mer utflippat. Jag räknar med att folk har humor, och det verkar ju ha gått hem. Jag försöker avslöja vissa pinsamheter hos en del i laget, men vissa är lättare att skämta med än andra eftersom de kan ta det. Jonas Sandqvist har ju fått en hel del hugg av mig, och han är ju en riktigt go kille som kan bjuda på sig själv.

.om sin agent Roger Ljung:
- Vi har väl i praktiken avslutat vårt samarbete. Han har nog hittat några yngre förmågor, vilket nog är ett ganska smart drag av honom.

.tiden i Blackburn Rovers 1997-1998:
- Jag var stor talang i Sverige och Malmö och hade debuterat som nittonåring i landslaget när Roy Hodgson köpte mig. Men både jag och Roy var lite för försiktiga. Med rutinen som jag har idag så kan jag säga att jag inte tog för mig tillräckligt i Blackburn. Dessutom hade vi ett jäkligt bra lag och det var svårt att slå sig in. Vi hade Tim Sherwood, Chris Sutton, Tim Flowers, Colin Hendrie som var en Braveheart som mittback, Graeme Le Saux, Martin Dahlin och Henning Berg. Men jag hann i alla fall möta Chelsea på Stamford Bridge.

.tiden i Aalborg 1998-2001:
- Jag spelade i ett fantastiskt lag och hade Hasse Backe som tränare. Han har fingertoppskänsla och fixade roliga träningar. Dessutom tränade han backlinjen separat en gång i veckan, vilket jag tycker är väldigt viktigt även om jag inte var back då. Allt annat kan vara kreativt, men backlinjen ska vara kompakt som en stark kedja med fyra delar. Det var en rolig tid och Ålborg är en fantastisk klubb med härliga supportrar.

.tiden i Portugal (Benfica 2001-2004 och Belenenses 2004-2005):
- Det var så fruktansvärt annorlunda och så stort. Jag har sagt det många gånger, men vi hade 85 000 på en träningsmatch mot Fiorentina. Det säger en del om det sjuka intresset. Där kunde jag inte vara anonym. Men Svennis, Thern, Schwarz och Masse hade lagt en bra grund, därför hade man det som svensk lite lättare. Jag gav alltid järnet och då respekterade dem det även om man förlorade någon match. Det var en jättetrevlig tid och jag saknar det litegrann. Livet är ju rätt behagligt där nere.

.om hur han ska fira jul:
- I familjens famn här i stan. Lugnt och stilla.


Fakta:
Namn: Anders Andersson
Ålder: 33
Längd: 174 cm
Allsvensk debut: 13/10 1991 (MFF-AIK 2-1)
Meriter: 27 A-landskamper, 2 B-landskamper, 24 U21-landskamper, 13 juniorlandskamper, 18 pojklandskamper, 1 danskt mästerskap

Antal matcher i klubben: 300

Karriär: Svenstorps IF -1990, Malmö FF 1990-1997, Blackburn Rovers FC 1997-1998, Aalborg 1998-2001, SL Benfica 2001-2004, Belenenses 2004-2005, Malmö FF från juli 2005.