Malmö FF – IFK Göteborg

Tid: 2006-10-30 20:00, Plats:Malmö Stadion, Resultat: 2-1

Bra jobbat!
Nej, det var ingen revansch för en förfelad säsong med mästarspel i elfte timmen. Det var knappast ens objektivt rättvist med tre poäng till ena laget. Men nu är vi där vi är. Då är 2-1 mot gamla ärkerivalen, ”comeback” för Junior och okuvlig kampvilja från hela laget hela matchen skööönt, alldeles oavsett övriga omständ(l)igheter. Och nio tusen tappra fick välförtjänta en positiv säsongsavrundning på Stadion.

OK, det kan bli Royal League också, men det är bara att hoppas att de matcherna i så fall får en annan funktion än förra gången, nu för laget/klubben som inte får släppa en mikrometers fokus på smart och professionell utvärdering av 06 och minutiöst kalkylerade förberedelser av 07. Men först ska en oerhört intressant sista allsvensk omgång genomföras, där 00-talets avtrubbade storheter MFF och Djurgården har att kämpa med varandra om den där Royal League-platsen – genom att ställa till det för varsin guldkandidat av de två uppstickarna AIK och Elfsborg. Säreget, onekligen – men sen kan ju förstås likaväl – kanske troligare? – antingen Kalmar eller Hammarby knipa den där fjärdeplatsen.

I sista allsvenska hemmamatchen hade MFF så äntligen återfunnit en del av det som saknats så svårt på senare tid, om man ska vara frank grundläggande kvaliteter för vilket anständigt fotbollslag som helst: kampvilja och engagemang (eller, för att vara helt tydlig: det som från åskådarplats ser ut som brist därpå). Med förmågan till eget spel och kontroll över matchen var det fortfarande si och så, men med glöden följde till slut det där lilla då välförtjänta flytet framåt – även om det en bra bit in i andra halvlek såg ut att gå en annan väg. Då, mellan kvart fyra och fem, tog Göteborg över initiativet och såg MFF efter att genom hela matchen ha presterat en hel del farligheter och chanser ut vara på väg att ta slut. Hemskt, med andra ord.

Men då klev han fram och blev just vad han inte blivit på ett slag nu, den lilla skillnaden: Junior. Hårt arbetande genom hela matchen, såväl mot motspelare som mot domarvärderingar (vikarierande Sven-Martin Åkesson blåste i och för sig alldeles för mycket, men i bedömningsnivån av hur Junior behandlas av motståndarna sällade han sig till sitt kollegiums ofta orättvisa praxis gentemot en suverän targetspelare som dessutom väljer att stå på benen när han kan), men utan att varit nära målet. Fram till minut 72. Ett inlägg från Emil Hallfreðsson tog på en göteborgsspelare och bollen studsade ut från straffområdet. Junior högg direkt; sprintade fram och klippte till – bollen borrade sig in i nätmaskorna! Och endast fyra minuter senare höll han sig framme igen: lyra in i straffområdet, nickas undan, men en MFF:are (vem?) nickar in den igen framför mål. Där nickar Junior bollen i stolpen – men lyckas trycka in returen!

Just när man inlett försöken att förlika sig med sannolika 0-0 står det plötsligt 2-0 till MFF. Och det är bara kvarten kvar. OK, det är MFF 2006 och det är andra halvlek, ingen bra kombination, men de himmelsblå ser ändå rätt samlade ut. Från sidan visar Åkeby med en dämpande handrörelse att den här gången ska det inte bli någon tokoffensiv i ledning. Och Håkan Svensson har kommit bra in i matchen, gör en bra räddning när Selakovic lite slumpartat blir fri framför mål. Men fem minuter efter 2-0 står det likförbannat 2-1 – indundrat av Wowoah efter bra press mot straffområdet av Göteborg. Som fortsätter pressa, och nog dansar uddamålsledande MFF på panikens rand i slutminuterna, men hela tiden på rätt sida. Och Håkan Svensson gör en bra utrusning och suger åt sig bollen när en Göteborgsspelare kommer loss i straffområdet.

Men snackar man målvaktsinsatser så är förstås samtalsämnet givet. Jonas Sandqvist blandade och gav i matchen med ett par sedvanligt vakna, tidiga ingripanden, men också några dumdristiga utflykter – gränsen däremellan kan nog vara hårfin ibland. Tre minuter in i andra halvlek kom så situationen som är den mest minnesvärda från matchen: en högt stående Daniel Andersson schabblar i behandlingen av en kontringslångboll från Göteborg, Marcus Berg kan snappa upp den och är snabbt förbi mot mål. Jonas Sandqvist påbörjar en utrusning men hejdar sig och är långt ute, Berg ser det och måttar en mycket tjusig lobb högt över Sandqvist och på väg in i mål. Men Jonas har inte gett upp: han kastar sig tillbaka mot mål, kastar sig upp i luften och lyckas närmast ofattbart nå bollen och mota den till hörna. Tack för den uppvisningen.

I sin formering av laget tog Sören Åkeby den sällsynta chansen att spela med samma backlinje två matcher i rad. Gabriel klarade sig bättre på vänsterkanten än mot Öster, men är förstås ingen långsiktig lösning som ytterback, Ulrich och Olof gjorde bra ifrån sig och Daniel Andersson varvade några blundrar i markeringsspelet med starka brytningar och fullföljanden av situationerna – med brytningen som blev ett helt eget anfall när medspelarna stod offside i 22:a minuten som bästa exempel!

På mitten valde Sören däremot att rucka på den centrala duo som fått ett par matcher ihop, Joakim Nilsson och Anders Andersson. In med Labinot Harbuzi från start och ut med Jocke på högerkanten. Labinot har ännu en bit kvar, hög felprocent i passningsspelet, men det som gick fram var å andra sidan ofta riktigt bra. Joakim Nilsson är inte heller någon kantspelare och föll bort efter paus, men fick mycket arbete och energi ur sig dessförinnan. Till vänster fortsatte Emil Halfreðsson övertyga och imponera, han är klart bästa offensiva spelaren i MFF för närvarande – och det är en synd och skam att han fick en varning (för maskning vid inkast?? Kom igen…) och är borta i sista matchen.

Det var Emil som hade MFF:s hetaste chans i första halvlek, när hans högerhörna i blötan höll på att smita in direkt invid första stolpens rot efter 12 minuter. Det var ett MFF som aldrig kontrollerade en hela tiden jämn match, men som kom fram i en handfull bra anfall, oftast med Emil Hallfreðsson, Junior och Ulrich Vinzents inblandade. Låt vara att Göteborg kanske hade minst lika många farligheter och chanser – ja, OK då, de hade fler – men MFF har förstås ingen anledning att be om ursäkt för segern. När den hundraprocentiga inställningen väl var där igen, känns det verkligen bra att den motsvarades av lite medgång också. Samtidigt måste man ju undra vad frånvaron av denna inställning betytt; hur många poäng mer hade laget haft med samma glöd som ikväll? HIF hade i alla fall fått sig en match om lilla silvret – minst. Nåväl. Nu återstår en match, och en lika stark och gärna lite starkare insats i den, då ”hela fotbolls-Sveriges” blickar är riktade dit fast inte av den anledning vi hade velat, det hade varit en fin avslutning.

/Tobias Christoffersson

P.s. Med båda lagen borta från guldstriden var gårdagens match kanske viktigast för poängsamlingen i Maratontabellen… som IFK Göteborg inför säsongen ledde med tio poäng mer än MFF. Just nu sju, på söndag kanske bara fyra – och upplagt för ett tronskifte 2007! D.s.

Laguppställning

Avbytare

Målgörare

Gula kort

Röda kort

Publik

Domare

huvudpartners

officiella partners