Malmö FF – FC Thun

Tid: 2005-08-10 20:45, Plats:Malmö Stadion, Resultat: 0-1

Efter två av fyra halvlekar är det fördel FC Thun i sista kvalomgången till Champions League. 0-1 på Stadion visade att snålt lönar sig, att slipning på MFF-diamanten återstår och att något annat än topprestationer är otillräckligt för framgång på Europanivån. Ett par ljuspunkter inger hopp och mod för returen, men kontrasteras också av en stor mörk: Patrik Anderssons till synes allvarliga skada.

Tom Prahl efter matchen:
– Vi är besvikna över att vi inte kan genomföra den här matchen på ett bättre sätt – men vi har absolut inte gett upp. Har vi en bra dag i Bern kan vi vända det här. Ikväll spelade vi för långsamt, med för lite tempo i passningsspelet och för lite rörelse i djupled; det blev krångligt och omständligt, duttigt och långsamt. De lägen vi hade i första halvlek kom på ett tillslag, och där var Pode oftast med. I andra halvlek försöker vi sätta upp ytterbackarna mer och vi får till ett antal inlägg, men det är för liten aktivitet i straffområdet. Vi har ändå en 7-8 målchanser, fler får man inte på den här nivån. Nu är vi nere i parterr och det gäller att komma upp snabbt igen.

Det finns egentligen inget väsentligt att tillägga tränarorden. Prahl var samlad efter förlusten och optimistisk inför returen, och visst känns det vettigt att ta avstamp i det hopp som erbjuds: av tänkbara hemmaförlustsiffror är 0-1 trots allt de i särklass bästa. Kanske kan till och med konstaterandet att MFF inte gjorde någon vidare bra match höja förväntningarna inför matchen i Bern om två veckor: det mesta kan bli bättre, och om det mesta också blir bättre bör inte FC Thun kunna värja sig som på Stadion.

För Thun hade trots allt bara en målchans – och knappt det -, på vilken de avgjorde matchen. MFF hade en handfull och ”normalt” (om än inte med MFF:s målstandard i år, men den är heller ej ”normal”) ska en eller två av dem resultera i mål. Samtidigt är det svårt att avgöra vad som är orsak och verkan: Hade MFF en mellandag som gjorde det lättare för Thun, eller var det schweizarnas köttmur som effektivt tryckte ihop MFF-spelet och gjorde det platt? Hade MFF ett markant spelövertag, som oturligt nog inte lönade sig, eller genomförde Thun helt enkelt sin match bäst och hade kontroll på läget i den utsträckning de behövde? Svaren får vi förmodligen om två veckor i Bern.

MFF hade två bra perioder i matchen, de inledande 20 minuterna och en period av press i mitten av andra halvlek. Direkt efter avspark tog hemmalaget tag i taktpinnen och höll den i ett fast grepp. Pigga ben och hård press på mittfältet gav inte Thun många centimeter eller sekunder och vaskade till att börja med fram ett par farligheter. I 8:e minuten fick Jari Litmanen ett bra lobbläge efter att Thun-målvakten långt ute täckt av en boll från Elanga till Afonso. I 11:e minuten matchens första målchans: Daniel Andersson slog en suverän boll till Marcus Pode – som alltså i sista stund fick ersätta insjuknade Jesper Bech på topp – som löpte loss i djupled och kom ensam fri med målvakten.

MFF började visa prov på passningsskicklighet och harmoni; Litmanens bollkontakter såg allt bättre ut och de matchades av en del löpningar från medspelarna. Samtidigt visade sig Thun som väntat duktiga på att snabbt få ner i princip hela laget kring sitt straffområde, och det var tydligt att det skulle krävas snabba kombinationer, irrationella rörelser eller lyckade individuella utmaningar för att dyrka upp den defensiv som besegrade Dynamo Kiev i förra omgången. Afonso hade en misslyckad frispark i bra läge i 18:e minuten (som skulle följas av en till senare – det var rätt längesen han fick till nån nu; läge att sätta av lite mer träningstid…?), Litmanen ett skott över i bra läge i 22:a.

Men mot mitten av första halvlek började den tendens som skulle komma att bli avgörande för matchen visa sig: MFF började få lite svårt att hitta vägar framåt. Thun pressade inte MFF på varje liten yta, utan skar istället av passningslinjerna, såväl tänkta som försökta. Centralt var det snart nog tvärstopp, öppningarna fanns på kanterna där Höiland och Elanga fixade ett par hörnor genom att utmana bra. Vid tre tillfällen på ett par minuter bröt dock MFF den struktur som så oroväckande verkade stelna och genast blev det farligt, rejält farligt. I 26:e minuten gjorde – en dittills rätt osynlig – Anders Andersson en oväntad förflyttning med bollen från mittplan ut mot vänsterkanten och lade fram bollen till Yksel Osmanovski som fick ett vasst läge. Minuten senare fick Pode i ny stark djupledslöpning bollen och krutade på ett bra skott i flykten – tog det inte i ribban? Och i 29:e minuten bröt sig Pode lös från högerkantsposition och slog en ljuvlig cross till Yksel på andra kanten.

I övrigt kännetecknades matchbilden emellertid av ett kompakt schweiziskt lag som med allt större framgång fredade sig mot ett för långsamt och stillastående MFF-spel. Att kalla MFF-diamanten kolklump är att gå för långt, men än återstår åtskillig slipning för att få hårdheten vass och gnistrande. Då rörelserna och de snabba tillslagen uteblev såg det trubbigt och formlöst ut centralt. Var det resultatet av en olycklig mellandag för ett manskap med nytt system, en del nya spelare och en hel del sjuka eller nyss sjuka spelare?

Inte otroligt – men dessvärre lyckades FC Thun inte bara stävja hemmaoffensiven, utan fick i 34:e minuten också in ett mål. Många vill säkert ge Asper hela skulden för att brassen Pimentas snabba men knappast dödliga markskott smet förbi honom, men upprinnelsen till det här målet var som en kopia på ett par av Haifas mål och även något av Elfsborgs: tre till fem snabba tillslag och motståndarna har skrämmande besvärsfritt sågat sig genom MFF:s mittplan och förvaltat ett avslutsläge några meter in i straffområdet. Gång på gång visar sig den defensiva varseblivningsförmågan för trög i de här lägena. Livsfarligt.

I andra halvlek cementerades den matchbild som växte fram i första. Trots en period av press och några bra målchanser kändes det aldrig som om MFF gjorde matchen till sin igen. Thun-tränaren tyckte att hans lag kontrollerade matchen efter målet, och det är svårt föra i bevis att han har fel. Jari Litmanen tillförde med sin bollkontroll och passningsskicklighet en del, men nog hade man hoppats på lite mer. Anders Andersson växte däremot in i matchen och var den som kom närmast att fylla den ”Mild-funktion” som Prahl efter matchen efterlyste i laget: vid ett par tillfällen bröt han fram mot straffområdet och skaffade sig skottläge, men fick inte till det.

I 63:e minuten hade Afonso matchens stora MFF-chans, som egentligen var två-i-en. Efter en hörna från höger fick hörnläggaren Elanga bollen igen och slog ett fint inlägg mot bortre delen av straffområdet. Där fanns både Afonso och Litmanen, och den senare spelade fram den förre suveränt med ett kort tillslag som ställde målvakten på mellanhand. Afonso sköt, en Thun-spelare räddade på mållinjen, retur, cykelspark av Afonso men nu var målvakten tillbaka och räddade. Två minuter senare ny chans: Litmanen spelade Afonso in i straffområdet, han lade fram till Pode, som sköt över. I 77:e minuten inlägg av Litmanen förbi Afonso till Yksel i öppet läge, därtill två skott över av Afonso. Men inget mål.

Istället en svart slutvinjett på näthinnan: med ett par minuter kvar av matchen skadade Patrik Andersson knäet efter en nickduell. I bästa fall ett avslitet ledband och två månaders rehabilitering. I värsta fall… korsbandet. Outsägligt tråkigt.

Den här gången är det dessbättre två veckor till returen, ett faktum som också det triggar optimismen: tid att få ordning på styrkorna och ladda upp – för en urladdning som helst ska eka mellan alptopparna.

Tobias Christoffersson

Laguppställning

Avbytare

Målgörare

Gula kort

Röda kort

Publik

Domare

huvudpartners

officiella partners