”Bara hårt jobb som gäller” – månadsintervju med tränarna
– Det är bara hårt jobb som gäller, i alla de nio matcherna som är kvar. Det finns inget annat recept. Mot HIF hittade vi inställningen igen och nu gäller det att fortsätta.
Det och mycket annat säger Roland Nilsson i hemsidans färska månadsintervju med tränarna.
– Det har varit en väldigt fin helg.
Roland Nilsson ler stort när han sätter sig ner för månadens pratstund med hemsidan. Och inte att undra på: i lördags utnyttjade MFF-tränaren den på grund av landskampsuppehållet lediga helgen till att – gifta sig! Stort grattis!
Best man var ingen mindre än Hans Gren, som också slår sig ner vid ett av de små borden. Ett av de små borden i samlingsrummet där spelarna varje morgon samlas och äter frukost tillsammans, där möten och genomgångar äger rum. Jäpp, A-truppen har äntligen fått lämna Malmö Stadions traditionsimpregnerade men nog så slitna spelarutrymmen och flyttat in i Swedbank Stadions skinande nya, state of the art-lokaler.
– Det är fantastiskt fint, och det känns lyxigt att få vara här, absolut toppklass i Sverige. Samlingsrum, kök, gym, två behandlingsrum, bubbelpool med mera – ljust, fint och fräscht och allt vi behöver samlat. Men vi har inte riktigt bott in oss än, säger Hans Gren.
Så ska augusti månad summeras. En månad av blandade känslor, får man nog säga. En månad först som sist utmynnande i besvikelsen att den sista möjligheten att haka på toppen och uppfylla säsongens mål av allt att döma försvann. En månad som började med att ett lag till synes starkt på G åkte till Vångavallen och tryckte till TFF. Men som fortsatte med två mycket oväntade förluster och bottennapp och därpå följande krisartad turbulens. Och som avslutades med en slags omstart med 4-4-2 i derbyt mot HIF.
Hur ser ni på situationen?
Roland Nilsson:
– Vi är där vi är, vi ligger där vi ligger, det ska vi inte sticka under stol med. Vi är i en situation där vi får ta den gamla klyschan med en match i taget. Bara vara inställda på det jobb vi ska göra i nästa match, inte titta någon annanstans. Det är där vi är.
Augusti började annars på bästa sätt. Efter en fin bortaseger mot HBK och en stark men åter frustrerande mållös hemmamatch mot AIK korsade MFF Söderslätt och lyckades för första gången på åtta år besegra TFF på Vångavallen.
En av era bästa matcher i år?
Roland Nilsson:
– Nja, det vet jag inte, spelet var väl inte så fantastiskt. Det var hårt jobb, vi fick matchen dit vi ville och vi fick hål på dem tidigt vilket gjorde att de var tvungna att lyfta laget. Vi blev lite försiktiga efter målet och Trelleborg tog över lite grann, men i andra halvlek rättade vi till det och fick kontroll försvarsmässigt. Vi skapade några chanser som vi kanske borde fått mål på, men så fick vi straffen istället och sen var matchen slut.
Tre bra matcher. Det kändes som om laget verkligen var på gång. Och det i ett läge där de presumtiva topplagen hackat. Så, inför hemmamatchen mot Häcken framstod inte bara möjligheterna till årets tredje seger på Swedbank Stadion som goda, utan även chanserna till lite kontakt med tabelltoppen.
Så, frågan är vad som sedan hände.
Roland Nilsson:
– Ja, antagligen det att vi spelat bra, tagit poäng och så kom Häckenmatchen och vi trodde att vi liksom bara skulle köra på. Och så glömde vi en viktig bit: att gå in hundraprocentigt i närkamperna och vara vaksamma i försvarsarbetet.
Det blev förlust hemma mot Häcken, 1-2. Gästerna tog ledningen redan efter 17 minuter. Märktes det direkt i matchen att det liksom inte stod rätt till?
Roland Nilsson:
– Vi fick igång ett ganska bra spel, men så inträffar en situation… Rick spelar ett väggspel, blir stängd och hamnar i backen. Då springer vi och är irriterade på domaren trots att bollen fortfarande är i spel. Och de kan lyfta upp spelet, får en hörna och ytterligare en, medan vi fortfarande är mer koncentrerade på situationen med Rick än fokuserade på matchen – och så gör de mål på en hörna.
Ricardinho bistod med en vass replik i form av sitt läckra frisparksmål tio minuter innan paus, men tidigt i andra halvlek tog Häcken ledningen igen – och behöll den.
Roland Nilsson:
– Vi lyfte oss och kom tillbaka i matchen, började spela bra och skapa chanser. I halvlek pratade vi om att inte ge bort onödiga frisparkar på egen planhalva eftersom Häcken är bra på fasta. Och så var det precis det som hände: de får en frispark, bollen är uppe i luften, vi är inte beredda på att ta fajten för att få bort den – och så ligger vi under. Efter det hämtade vi inte oss. Vi gjorde lite ändringar, spelade med två forwards, men fick det inte att stämma nog för att få ett ordentligt tryck på dem.
Har inte laget släppt in rätt många mål på fasta situationer?
Hans Gren:
– Vi har släppt 15 mål på 21 matcher totalt, så så farligt tycker jag inte att det är. Men visst, fasta situationer är ett vapen för många lag som är ganska svårt att förvara sig mot. Det är svårt att göra mål på oss rent spelmässigt, men – vi är inte det bästa laget på fasta, varken defensivt eller offensivt.
Varför är det så?
Roland Nilsson:
– Dels kanske vi skulle ha tränat mer på det. Dels är vi lite dåliga på och slarviga med att leverera in bollen på rätt område, dit där det är tänkt att spelare ska komma. Och kanske är vi inte riktigt heta när vi får de här lägena, vi stångar oss inte riktigt fram.
Chansen till revansch för förlusten mot Häcken kom i nästa omgång mot Örgryte borta. Men det gick inte alls. I en första halvlek som utan tvekan var säsongens sämsta tog Örgryte rättvist ledningen, och även om en viss uppryckning skedde i andra var MFF aldrig nära en vändning. Slutresultat: 2-0 till ÖIS och öppen kris i klubben.
Varför gick det inte att ladda om?
Roland Nilsson:
– Efter Häckenmatchen, där man sett en tendens till att vi slappnar av, att ”de ska vi slå”, var jag lite orolig den veckan, att vi skulle underskatta ÖIS. Hans och jag pratade hela veckan om att vi skulle möta ett lag som kommer att fajtas för sin sista chans och göra allt för att vinna, men att det var vi som skulle vara det aggressiva laget, att det var vi som skulle gå in och vinna närkamperna. Det var det sista vi sa på genomgången, det var det sista vi sa innan vi gick ut, men – redan efter två minuter märktes att så inte var fallet, inte alls. Vi var väldigt, väldigt tama, vi gick bort oss på ett väldigt enkelt sätt, som vi inte skulle göra ens på träning. Första 45 var de sämsta vi gjort.
Innebär det att… ni talade för döva öron under en hel vecka?
Roland Nilsson:
– Varför det blev en gemensam kollaps kan jag inte riktigt säga, det är ett fenomen som händer lite då och då. Vi frågade spelarna om vi gjort något fel i vårt sätt att få ut informationen, men de sa själva att det inte varit så.
Hans Gren:
– Vi mötte också en motståndare som var oerhört laddad, med ett helt annat överlevnadstänk; detta var mer eller mindre deras sista chans. I första halvlek var de mycket bättre, i andra jämnade vi ut det, men visst vann ÖIS helt rättvist.
Roland Nilsson:
– Jag var uppe och började skrika efter fyra minuter, såg att det var på väg åt helt fel håll. Det hade varit bra med en time out där… Det blev en riktig utskällning i halvlek, och det blev bättre i andra. Men när man är så djupt nere som vi var, så går det inte att lyfta det till den nivå där vi skulle vilja vara hur gärna man än vill. Det blev hyfsat, inte mer.
Dagen efter förlusten fattade Roland och Hans beslutet att förändra lagets formation; från den 4-2-3-1-uppställning som tränarna satsat hårt på under säsongen till ett rakare 4-4-2. Såväl inför den följande HIF-matchen som under månadsintervjun tonar Roland ner betydelsen av omkastningen av siffrorna.
– Det är inte några större förändringar vi gjort, vi har gjort förändringar hela tiden. Nu bestämde vi oss för att gå in och spela med två forwards istället för en forward och en offensiv mittfältare.
Vilken typ av spel vill ni ha med 4-4-2 jämfört med 4-2-3-1?
Roland Nilsson:
– Vi vill få lite annorlunda spel i och utanför straffområdet; forwards tänker lite annorlunda än mittfältare gör. För yttermittfältarna, som varit mycket mer offensiva i sitt agerande tidigare, blir det lite mer vanligt mittfältsspel nu.
Hans Gren:
– Samtidigt blir ju idén att spela fotboll med spel via mittfältet och mycket possession och omställningslägen inte annorlunda på grund av det här. Det kan bli ett lite längre spel med två toppforwards, och det kan öppna sig andra lägen med två rena forwards framför motståndarnas två innerbackar. Men – det är fortfarande samma spelare som ska göra målen.
Det är svårt att inte tänka på och jämföra med den förändring ni gjorde förra hösten i ett jämförbart läge. Också då gick ni över till 4-4-2 inför hemmamatchen mot HIF.
Roland Nilsson:
– Skillnaderna är ganska stora tycker jag. Då hade vi en hel månad bakom oss då vi inte presterat, då det inte funkat över huvud taget. Nu har vi bara spelat dåligt i två matcher, och dessförinnan hade vi en bra period.
Hans Gren:
– Det är ju inte heller samma förändring. Förra året hade vi 4-1-3-2 och gick över till vad som egentligen blev ett 4-4-1-1. Vi ändrade inte spelsystem, utan spelade bara lite rakare. Nu har vi bytt spelorganisation, det gjorde vi inte ifjol.
Ifjol kom förändringen med sju matcher kvar och gav efter förlusten mot HIF en fin säsongsavslutning med fem segrar och ingen förlust på de sex sista. I år kom förändringen en månad tidigare och med tio matcher kvar. Årets hemmaderby mot HIF slutade 0-0 – ett ganska rättvist resultat efter en del chanser åt båda håll inför fulla läktare med fantastiskt fin stämning.
Hur tycker ni förändringen till 4-4-2 slog igenom i matchen mot HIF?
Hans Gren:
– Förutom mot GAIS hemma då vi också spelade 4-4-2 har vi nu bara spelat en match så, så det är lite tidigt att utvärdera. Det är ju inte säkert att vi gör mål bara för att vi spelar med två forwards.
Roland Nilsson:
– Ja, det var ju ungefär samma sak som med 4-2-3-1 – vi skapar en jäkla massa chanser men vi gör inga mål. Det är det där sista att få bollen i nät som är det avgörande.
Svårigheten att göra mål har varit det stora temat med ett fåtal variationer för snacket kring MFF säsongen 2009 – och fortsätter tyvärr vara aktuellt. Vid otaliga tillfällen från de första försäsongsmatcherna och framåt har tränarna, förstås, fått frågan om varför målskyttet klickar och hur det kan bli bättre. Komna in i september och med ett trettiotal matcher avverkade finns inte så många nya svar. Roland Nilsson fokuserar på självförtroendets betydelse och tar förra höstens vändning som exempel.
– Även om vi förlorade mot Helsingborg ifjol gjorde vi en bra insats och fick en liten vändning. Vi fick det lilla självförtroendet som behövdes. Så att man vågar ta chanser, vågar göra rätt saker när man får chanserna istället för att fundera, bli tveksam eller förhasta sig. Nu hade vi ett väldigt bra flyt på slutet ifjol, det mesta vi sköt på mål gick in. Men kan det bara lossna lite, kan vi i alla fall göra mål på var fjärde chans… så skulle det bli annorlunda.
Ni har nu tränat laget i ungefär ett år och åtta månader, genom en hel och två tredjedelars säsong. Hur känns det?
Roland Nilsson:
– Fotbollsmässigt trycker jag att vi gjort det vi velat; vi har spelat en attraktiv fotboll och vi har skapat jättemycket målchanser. Men vi har saknat den sista biten, vilket gör att det resultat- och placeringsmässigt är en besvikelse. Vi ville vara med i toppen – och det hade vi säkert varit också om vi hade gjort lite mer mål.
Är det fortfarande roligt att gå till jobbet?
Roland Nilsson:
– Det är klart att det varit fan så mycket roligare om vi varit med högre upp. Men samtidigt är det en fortsatt utmaning för oss: att jobba vidare, få spelarna att fortsätta utvecklas. Vi har många unga spelare, och kanske har vi saknat lite rutin; fler som kunnat vara ett stöd för de yngre spelarna ute på plan. Men nu har vi valt att gå den här vägen, att få fram unga spelare, och då måste de också få lov att utvecklas. Vi kan inte trycka fram dem och sen strunta i dem när inte resultatet är där. Vi måste fortsätta jobba med dem.
Några unga spelare som ni tycker tagit steg framåt den senaste tiden?
Roland Nilsson:
– Framför allt Jasmin Sudic, som fått chansen som mittback. Och – även om det inte är så unga – de spelare som varit utanför under en lång period: Rick Kruys och Markus Halsti.
Förra året vid den här tiden lirade sig Jimmy Touma sedermera Durmaz in i malmöpublikens hjärtan genom en rad fantastiska inhopp. I år har han inte fått mycket speltid, och sedan U21-EM knappt varit med på bänken ens. Hur går det för honom?
Roland Nilsson:
– Jimmy spelar med väldigt små marginaler; när han lyckas är det fantastiskt kul och han är en spännande spelare att titta på – när det inte stämmer riktigt är det annorlunda. Det är för honom som för alla andra, det gäller att jobba på, att tuffa till sig… så kommer det säkert att bli jättebra. Jimmy fick stjärnstatus direkt, och det är heller inte alltid så lätt att hantera.
Hans Gren:
– Det gäller att skaffa sig den där höga lägstanivån, och det kommer efter hand, men det tar tid. Men vi ska inte summera innan säsongen är slut; Jimmy Durmaz kan komma tillbaka de sista nio matcherna, det vet man inte!
Så, slutligen, med nio omgångar kvar av säsongen – vad inger hopp?
Roland Nilsson:
– Det är bara hårt jobb som gäller, i alla de nio matcherna som är kvar. Det finns inget annat recept. Det är bara att köra på. Mot HIF hittade vi den rätta inställningen igen och nu gäller det att fortsätta på den inslagna vägen. Fortsätta skapa så mycket målchanser vi kan, och så börja sätta dit bollarna.
– Sedan har fansen varit fantastiska! De har stöttat oss i vått och torrt; det är fantastiskt för oss att ha det stödet, och det är jätteviktigt för oss.
Intervju: Tobias Christoffersson.
