Intervju med Jon Inge Höiland
Jon Inge Höiland kliver ut från omklädningsrummet efter fredagsträningen. Han ser en smula moloken ut och berättar att han blev tvungen att kliva av träningen eftersom foten, som han har haft problem med sedan i somras, sagt ifrån igen.
Men han ser ändå inte så deppig ut som man kanske hade kunnat vänta sig av någon som i nio månaders tid slitit med rehabträning och ständiga bakslag i läkningen.
– Jag hoppas att det bara är en irritation i foten som en följd av att jag börjat träna ordentligt igen, säger Jon Inge när vi promenerar över parkeringen mot en stundande lunch inne på Kulans restaurang.
Jon Inge Höiland kliver ut från omklädningsrummet efter fredagsträningen. Han ser en smula moloken ut och berättar att han blev tvungen att kliva av träningen eftersom foten, som han har haft problem med sedan i somras, sagt ifrån igen.
Men han ser ändå inte så deppig ut som man kanske hade kunnat vänta sig av någon som i nio månaders tid slitit med rehabträning och ständiga bakslag i läkningen.
– Jag hoppas att det bara är en irritation i foten som en följd av att jag börjat träna ordentligt igen, säger Jon Inge när vi promenerar över parkeringen mot en stundande lunch inne på Kulans restaurang.
Det var i somras som Jon Inge drabbades av en inflammerad sena i ena foten på grund av överbelastning – en skada som visat sig minst sagt svårbehandlad.
– Det finns inga dundermediciner mot en sådan skada. Jag har provat hur mycket som helst, allt som jag hört talats om. Men jag vet inte riktigt vad det är som hjälpt eftersom jag provat så mycket. Fast det är klart att all traditionell rehabträning tillsammans med Rickard Dahan och tejpning hjälper, men det som jag tror gjorde att det blev bättre var en behandling som jag gjorde i Norge, säger Jon Inge.
Han skruvar sig lite när jag frågar vad det var för sorts behandling som han fick i Norge. Han säger att det är lätt att den uppfattas som en smula underlig men berättar sedan ändå vad behandlingen gick ut på:
– Den heter ”life systems” och man fäster elektroder runt armar och fötter kopplade till en dator som mäter energinivåerna och stelhet i musklerna för att se om man har inflammationer, virus eller bakterier i kroppen. Jag tycker att den har funkat väldigt bra.
Han fick nys om behandlingen av fotbollsspelande kompisar i Norge som själva genomgått den. Än så länge är den helt okänd i Sverige.
– I Norge är man mer öppen för nya grejer, medan man i Sverige inte tror på det förrän det finns studier som gjorts under flera år.
Han skrattar lite när jag frågar om hur det har varit att spendera så mycket tid tillsammans med Rickard Dahan och Greger Andrijevski under den långa rehabperioden.
– Rickard börjar bli trött på mig, på mina funderingar och alla behandlingar som jag ska testa, haha, säger Jon Inge och fortsätter i allvarligare ton:
– Rickard och Greger har haft viktiga roller att motivera och rehabilitera mig. När man är skadad är det ännu viktigare än när man kan spela att man har en bra rehabtrupp som kan hjälpa en att tag i sig själv. Dom har sett till att jag har haft mycket att göra hela vintern. Men ju mindre jag ser dem nu desto bättre, säger han och ler återigen.
Nu ser Jon Inge ljuset i slutet av tunneln igen efter den längsta skadeperioden i sin karriär. Efter alla bakslag, behandlingskurer och sega rehabpass kunde han börja träna med laget så smått på Cypern och när vi träffas två dagar innan TFF-matchen har Jon Inge tränat med laget i tio dagar.
– Fast jag har haft ett par vilodagar då och då de senaste två veckorna för att inte belasta för mycket. Men så idag gick jag av eftersom jag fick lite ont. Jag får hoppas att det bara är tillfälligt, för annars har det känts bra. Jag fick i och för sig en sträckning i ljumsken när jag kom hem från Cypern. Det är typiskt när man kommer tillbaks och gör mycket nya rörelser. Jag har blivit stel i ryggen också eftersom jag har felbelastat när jag varit skadad och nu går rätt igen. Men det känns fantastiskt roligt att kunna vara med och träna.
Han beskriver sin inställning till omgivningens uppmärksamhet kring hans skada som en smula ambivalent. Samtidigt som det är frustrerande att inte kunna ge några svar på folks frågor om när han räknar vara frisk igen så uppskattar han uppmärksamheten. Särskilt den från hemlandet.
– Det är roligt att de fortfarande är intresserade av en och vill veta hur det går. Från Norge ringer dom och frågar när jag kan spela för landslaget igen. Men det blir helt fel för mig att fokusera på allsvenskan om säg fyra veckor eller om en landskamp om två månader när man inte ens vet om man är med på nästa träning. Först när man är matchfit kan man fokusera på nästa match. Jag har försökt att inte se så långt fram. Det är bättre att sätta upp kortsiktiga mål som man vet att man kan nå.
Jon Inge återvände till MFF efter blott ett halvår i Kaiserslautern. På egen begäran hade han skrivit in i sitt kontrakt att han skulle få möjlighet att återvända till MFF igen om Kaiserslautern åkte ur Bundesliga.
– Jag kände att jag ville spela på högsta nivå. Även om andra divisionen i Tyskland håller hög klass så hade mina chanser att komma med i landslaget försämrats.
I Kaiserslautern alternerade Jon Inge mellan att vara högerback i 4-4-2 och högermittfältare i 3-5-2. Totalt blev det tolv matcher från start och ett inhopp innan han skadade sig borta mot Bayer Leverkusen. Detta var alltså inte samma skada som han nu dras med, utan han var tillbaka igen i matchform lagom till ödesmatchen i sista omgången för Kaiserslautern. Vinst krävdes för att stanna kvar men laget nådde bara 2-2 mot Wolfsburg i sista omgången.
– Tränaren ville spela med samma trupp som hade vunnit i matchen innan. Detta innebar att det satt en junior på bänken som var tvungen att kliva in som högerback. Det var hans första match i Bundesliga någonsin, säger Jon Inge.
Om man bara räknar Bundesligamatcherna som spelades under Jon Inges tid i Kaiserslautern hamnar laget på nionde plats. Detta säger en del om vilken betydelse han hade för laget. Inte konstigt därmed att det fanns intresse för honom från andra klubbar när han återvände till MFF. Han avslöjar att det var nära att han direkt hade vänt tillbaka ut i Europa igen.
– Det fanns en del klubbar som ville köpa mig under sommaren men jag blev skadad efter bara två matcher så jag fick inte möjligheten att bli köpt igen. Det fanns tankar på att jag skulle återvända ut igen om det hade kommit rätt erbjudande.
Hur kändes det att bli skadad i det läget?
– Det var jättetråkigt så klart. Det var sämsta möjliga timingen.
Jon Inge berättar att han i Sverige ofta fått kritik för att han varit alltför koncentrerad på att hålla rent på sin kant istället för att bidra till det kollektiva försvarsspelet i backlinjen. I Tyskland fick han höra det motsatta.
– Där fick jag höra att jag jag hjälpte mittbackarna för mycket. De ville att jag skulle hålla mig ute på kanten istället.
I Kaiserslautern fick han för första gången på länge spela med ett lag som inte hade den spelförande rollen. I såväl MFF som i IFK Göteborg har Jon Inge varit en offensiv ytterback redo att storma fram på kanten i en andra våg.
Hur har du utvecklats under tiden i Tyskland?
– Jag känner att jag har blivit bättre, absolut. Jag har blivit säkrare och fått en hög lägstanivå. Men det är svårt att veta var man står nu efter skadan. Men när jag kom hem från Tyskland kände jag att jag hade utvecklats eftersom man får klara sig mer själv, inte bara utanför plan utan även på plan. Det är var man för sig själv.
Hur statusen är på skadefronten må vara den vanligaste frågan som Jon Inge får nu för tiden, men frågan om vilken plats i laget han siktar på kan inte komma långt efter. När jag ställer denna väntade fråg skrattar han.
– Ja, den frågan får jag ofta. Det är svårt för mig att resonera om det. Eftersom jag kan spela högerback, mittback och även mittfältare så är det mer en fråga hur tränaren ser på det. I fjol när jag kom tillbaks spelade jag en match som mittfältare (Gefle) och en match som högerback (Öster). Ulrich är jätteduktig och honom petar man inte. Visserligen kan han spela vänsterback, men jag har spelat många matcher som mittback i MFF också. Men jag ställer inga krav på att jag ska få spela där eller där. Först och främst ska jag visa att jag är värd en plats i laget. Man kan inte luta sig tillbaka på gamla meriter utan måste bevisa både för tränare, sig själv och de andra grabbarna att man ska ha en plats. Jag känner väl att jag både har ambition och kvaliteten att ta en plats, men man ska visa det också.
Jon Inge kom till MFF från IFK Göteborg inför säsongen 2003 och måste numera räknas in som en av veteranerna i truppen.
– Jag vet inte om jag är en farsa i laget men jag hoppas att jag är en glädjespridare, säger han samtidigt som Niklas Skoog kommer förbi och ber om en snus.
Just Skoog ingick det gäng bestående av Skoog, Höiland, Andreas Yngvesson, Thomas Olsson och Mattias Asper som dominerade såväl på som utanför plan för ett par år sedan.
– Jag minns att vi sa till varandra att vi hade unik miljö i laget på den tiden. Vi hade alla spelat i många klubbar men aldrig upplevt en sammanhållning som den i MFF. Men jag måste säga att vi har lika bra sammanhållning i laget idag, även om det är en ny generation som tagit över vårt gängs roll.
Jon Inge syftar på de numera småberömda ”Fantastic Four” bestående av Jocke Nilsson, Marcus Pode, Behrang Safari och Jonas Sandqvist.
– Jag och Jonatan sitter i samma hörn som de i omklädningsrummet. Det är intressant.
Känner du dig gammal när du sitter där?
– Jonatan är äldre, säger Jon Inge, ler finurligt och tillägger att Ola Toivonen är på god väg att bli invald i Fantastic Four.
När vi avslutar intervjun är det en smått oviss Jon Inge som lämnar Kulan.
– Nästa mål är att komma i matchform igen, men det får ta den tid det tar. Men det är svårt att säga när det blir. Idag fick jag ju ont igen. Om allt hade gått på räls så hade jag kanske kunna spelat om ett par veckor redan men nu har jag fått ett par bakaslag och då måste man ge det lite mer tid.
Jon Inge Höiland
Bor: Lägenhet i Malmö.
Familj: Frun Line och sonen Odin, ett år.
Ålder: 29 år.
Längd: 187 cm.
Vikt: 82 kg.
Meriter: 1 SM-guld (2004), 13 A-landskamper för Norge, 23 U21-landskamper, 13 juniorlandskamper och 13 pojklandskamper för Norge. 113 matcher och 11 mål i MFF.
Karriär: Faaberg IL, Norge -1994, Bryne FK, Norge 1995-1996, Kongsvinger IL, Norge 1997-1998, IFK Göteborg 1999-2002, Malmö FF 2003-2005, 1. FC Kaiserslautern 2006, Malmö FF från juli 2006.
Text och bild: Måns Renntun, mans@renntun.se
Hemsidans medarbetare Måns Renntun intervjuar spelare och ledare i Malmö FF.
