– Man skall inte förlora mot TFF.
Tro, hopp och kärlek. Det är ju egentligen vad allting handlar om. Varje säsong tror vi att det ska gå bättre än den förra, varje gång domaren blåser av en match där vårt lag förlorat eller bara spelat allmänt uselt, så hoppas vi att det ska gå bättre nästa vecka. För vår kärlek till vårt fotbollslag kan, som ni vet, ingen rubba på. Det finns två saker man inte väljer här i livet: sina föräldrar och sitt lag.
Tro, hopp och kärlek. Det är ju egentligen vad allting handlar om. Varje säsong tror vi att det ska gå bättre än den förra, varje gång domaren blåser av en match där vårt lag förlorat eller bara spelat allmänt uselt, så hoppas vi att det ska gå bättre nästa vecka. För vår kärlek till vårt fotbollslag kan, som ni vet, ingen rubba på. Det finns två saker man inte väljer här i livet: sina föräldrar och sitt lag.
Det kändes likadant i måndags. Jag satt där bredvid Sören Åkeby, på Offsides pubkväll på O’Leary’s, och intervjuade honom om den kommande säsongen. Allt han sa fyllde mig med i alla fall både tro och hopp. Just i det ögonblicket bytte Messias namn till Snuffe – av den enkla anledningen att han är MFF:s nye tränare och vi supporters helt enkelt bara måste tro på honom. Vem i hela världen ska vi annars lita på?
Åkeby fick mig att inse att en förlust på Heleneholm mot danska bottenlaget Sønderjyske – betydde just ingenting.
”Det är den 3 april som vi ska vara bra”, sa Snuffe. Om och om igen. Och jag trodde på honom. Varenda gång.
Men det finns gränser för hur stark min tro kan bli. Och den gränsen passeras så fort vi kommer till Trelleborg. Det spelar ingen roll att jag själv bor i den kommunen och att jag i någon mån tycker att ”det som är bra för TFF är bra för kommunen”. Det är av sekunda betydelse. För Malmö FF ska helt enkelt inte förlora mot Trelleborgs FF. Inte en enda dag i veckan, inte ens med ett B-lag i minusgrader en månad före den allsvenska starten.
Jag satt på tåget ner från Göteborg igår när det hände. Kom hem, rasade i säng, steg upp i morse, skjutsade min son till dagis. I dörren mötte jag en annan pappa, som pekade på Julians MFF-halsduk och skrockade: ”Ska han verkligen ha den idag, när dom förlorade mot Trelleborg”. Jag bara stirrade på pappan. Och jag ska vara ärlig. Jag trodde inte honom. Inte förrän jag kom hem och öppnade tidningen. Det var nära att det blev sprit till frukost.
Låt oss tala klartext. TFF är den lilla klubben. TFF var ytterst nära att åka ner i tvåan i fjol, de har knappast haft de ekonomiska musklerna att värva till sig en sensationell trupp. I omsättning är det lika stor procentuell skillnad mellan MFF och TFF som mellan Arsenal och MFF. Typ. Och Arsenal förlorar inga träningsmatcher hemma mot MFF.
Jag hoppas därför att Sören Åkeby inte viftar bort matchen som betydelselös och säger: ”det gör inget grabbar, det är om en månad vi ska vara bra”. För varje spelare i MFF ska bara veta att mot Trelleborg får man inte stryk. Inte i tävling, inte i träning. Betydelselösa matcher är ibland också betydelsefulla. Självförtroende ska vi inte underskatta. I synnerhet inte supportrarnas.
På det där tåget jag satt på igår – istället för att stå och frysa och lida på Heleneholm och ställa mig frågan ”vad gör jag här” – så läste jag Henrik Ysténs bok utmärkta bok ”Utmanarna”, en bok om Elfsborg, alldeles färsk från Offsides förlag. Ystén har följt laget som byggt Sveriges snyggaste arena, och som siktar på guld senast säsongen 2007. Det är grymt initierat skrivet, hög ”flugan-på-väggen-faktor”. Jag läste den från pärm till pärm.
Och det ångar av karaktär – boken igenom. När Klas Ingesson, i bokens sista kapitel, jagar ut hela truppen i den mörka östgötaskogen på ett överlevnadsläger, och hotar med alla vildsvin som brukar ränna runt där på nätterna, så tänker jag på när MFF levde lyxliv nere i Sydafrika. Vilket gjorde mest för karaktären?
”Klabbe” jagade på spelarna från ruta ett. Pumpade på om betydelsen av ordet professionell, förklarade att 8-1-förlusten mot Djurgården (fjolårets sista match, som saknade formell betydelse för Elfsborg) aldrig ska glömmas bort. Den matchen ska de bära med sig. Den ska vara ett minne för livet.
Nu vill jag inte vara så skogstokig att jag vrålar ut att träningsmatchen mot TFF ska vara ett minne för livet. Men att förlora hemma mot ett lag som är två divisioner sämre är banne mig inget uttryck för karaktär.
Det har tagit mig hela den här dagen att resa mig från detta nederlag och skriva årets första krönika. Så här ett dygn efter matchen börjar jag hämta mig och tänker på klyschor som att drakar lyfter i motvind och att framgångar föds av motgångar.
Ni känner igen det, eller hur. Man får ju aldrig sluta vare sig tro eller hoppas. I dag, fredag, är det GAIS. Ytterligare en dag närmare den 3 april. Dags att jaga in några vildsvin på Heleneholm.
Mats Weman
Malmö FF hoppas att Mats Wemans krönikor kommer att glädja, irritera och diskuteras av hemsidans besökare. Vi vill även påpeka att krönikorna innehåller Mats Wemans personliga åsikter och inte nödvändigtvis är Malmö FF:s officiella.
