Luften har gått ur
Det stod mycket på spel, men ingen tycktes fatta det. Det är Tom Prahls ord, efter matchen mot Gefle, och jag undrar om han står för dem när han läser det i tidningen dagen efter. För hur många gånger kan man devalvera ordet »mycket«? Om det stod »mycket« på spel igår – hur »mycket« stod det då på spel i mötena mot FC Thun och Besiktas? Eller i bortamatchen mot Djurgården, när MFF fortfarande hade chansen att ta guld?
Det stod mycket på spel, men ingen tycktes fatta det. Det är Tom Prahls ord, efter matchen mot Gefle, och jag undrar om han står för dem när han läser det i tidningen dagen efter. För hur många gånger kan man devalvera ordet »mycket«? Om det stod »mycket« på spel igår – hur »mycket« stod det då på spel i mötena mot FC Thun och Besiktas? Eller i bortamatchen mot Djurgården, när MFF fortfarande hade chansen att ta guld?
Det är klart som fan att det är lagom lätt att hetsa upp sig i en kylslagen bortamatch på konstgräs i näst sista omgången när allt som står på spel är en plats i den utskällda turneringen Royal League. Jag tillhör själv dem som ser förtjänster med RL men i dagspressen har den mest fått ta stryk och betraktats som skurken i det drama som om en vecka upplöses med att guldfavoriten Malmö FF slutar trea, fyra, femma eller sexa i Allsvenskan.
Den som ställer sig frågan varför Malmö FF vek ner sig på Strömvallen igår ställer sig därför fel fråga. Den fråga man istället bör ställa sig är vad som hände förra måndagen på Malmö Stadion när MFF slog Landskrona med 5-0. Det är nämligen den mest avvikande insatsen i lagets utveckling de senaste månaderna.
Före matchen igår fick Tom Prahl frågan om varför säsongen hade gått som den gått. Han svarade att mycket hängde samman med Skoogs skada och försäljningen av Rosenberg. Utan dem hade MFF tappat mycket i målskyttet och om man inte gör mål är det svårt att vinna matcher.
Det är svårt att säga emot honom. Bech och Pode har inte kunnat ersätta Skoog och Rosenberg. Detta har gjort att Afonso inte bara blivit ensam på topp, rent fotbollsmässigt, det har också känts som han tappat sugen. Ola Andersson var inne på det igår under matchen (Ola A var bisittare).
Det var länge sedan det slog gnistor kring Afonso. Han lyckas inte med finterna, han försöker inte ens att göra det ryck som både han och vi vet är så effektivt. Han tycks helt enkelt ha tråkigt på fotbollsplanen. Och med Skoog på rehab och Rosenberg i Holland – ja, då är det inte konstigt om MFF kanske slutar sexa i Allsvenskan.
Men Ola Andersson funderade inte bara över Afonso. Jag har väl sällan hört honom sucka så oförställt högt och spontant som under gårdagens match. Inte minst över den fumlighet som Mattias Asper visade prov på gång efter annan. Om det nu är så att man bygger ett bra lag bakifrån och det allra längst bak står en kille som ideligen tappar enkla bollar, då finns det inte en chans i helvete att backlinjen ska prestera storspel. Det spel de fyra visade upp igår ger ingen av dem en plats i nästa års backlinje, om jag får bestämma.
Det vore förödande att gå in i detaljer och peka på enstaka misstag, det skulle ta ett långt större utrymme än jag har till mitt förfogande och det skulle framför allt bli mördande tråkig läsning. Men det som syntes genomgående under matchen var en skriande brist på understöd mellan spelarna. Varför stod Olof Persson och tittade när Hasse Mattisson krigade ensam mot två försvarare? Och varför fick Asper ingen hjälp i samband med 2-1-målet?
Ett annat återkommande tema var oförmågan att läsa spelet och vara ett steg före motståndaren. Det fanns spelare bland knattarna i Lilla Beddinges P7-lag som i torsdags kväll stötte bättre och gjorde mer kraftfulla brytningar av motståndarens uppspel än vad MFF-arna gjorde igår. Är det orken? Viljan? Det var pinsam att se en så passiv Anders Andersson på Strömvallen. Och det var pinsamt att Yksel Osmanovski så klumpigt upphävde offsiden inför Gefles kvitteringsmål.
Miljonlaget MFF förlorade mot ett gäng pojkscouter igår. Ett lag fullt med ex-proffs lät sig förnedras av medelmåttor med namn som Benny Mattsson, Jon Ericsson, Daniel Bernhardsson och Mathias Wåxlin. I MFF syntes spelare som underpresterat match efter match under hösten. Och som ändå fått förnyat förtroende match efter match.
Jag förstår det lika lite som jag förstår hur Tom Prahls första byte igår kunde bli att ta ut dagens bäste back – Raoul Kouakou – och sätta in Peter Abelsson. Därefter plockade han av två av de spelare som faktiskt försökte företa sig något och som dessutom låg bakom lagets enda mål – Jesper Bech och Marcus Pode. Fullständigt obegripligt.
Årets Malmö FF är ett lag som spelade som bäst under försäsongen i Royal League, med spelare som Patrik Andersson, Niklas Skoog och Marcus Rosenberg. MFF lekte med Rosenborg och FC Köpenhamn. Och hade det inte varit för en groda på Idrottsparken hade laget spelat om de stora pengarna i finalen.
Jag vet inte om det var där luften gick ur klubben. Eller om det var den sista halvtimmen i hemmamatchen mot Djurgården. Det känns i alla fall som det var länge sen. Det känns som om den säsongen tog slut strax efter den började. MFF var aldrig med och spelade om guldet, var aldrig i närheten av vare sig Champion’s League eller Uefa-cupen. Ett lag som tappade geisten så tidigt, som slutade springa för så länge sen, hade självfallet ingen lust att jaga efter en sketen tredjeplats på ett nollgradigt konstgräs i Gävle igår.
Det förefaller mig därför ganska otroligt att ledningen ska piska fram en känsla av att spela för sin »heder« på hemmaplan i den allra sista omgången på söndag. Jag ogillar mig själv i rollen som Pessimisten, men just nu är jag mest nyfiken på att ta mig bort till Pildammarna i januari och februari och tjuvkika på när Sören Åkeby bygger upp den bästa försäsongsträningen sedan Roy Hodgson. 2006 blir spännande. Det törs jag hoppas.
Mats Weman
Malmö FF hoppas att Mats Wemans krönikor kommer att glädja, irritera och diskuteras av hemsidans besökare. Vi vill även påpeka att krönikorna innehåller Mats Wemans personliga åsikter och inte nödvändigtvis är Malmö FF:s officiella.
