Alla snackar om Göteborg….
”Alla bara pratar om Göteborg. Om den 25:e. Om man ska åka till Nya Ullevi. Om seriefinalen. Om guldfesten. Om den fantastiska resan hem. Jag fattar det inte. Jag kan inte ens tänka på Göteborg. Inte ännu. Jag tänker bara på Landskrona.”
Alla bara pratar om Göteborg. Om den 25:e. Om man ska åka till Nya Ullevi. Om seriefinalen. Om guldfesten. Om den fantastiska resan hem. Jag fattar det inte. Jag kan inte ens tänka på Göteborg. Inte ännu. Jag tänker bara på Landskrona.
På de tre senaste matcherna har våra svartvitrandiga skånska kusiner tagit sju poäng. Man har hävt sig upp från nedflyttningspositionen – förbi kvalplatsen – och upp på allsvensk mark. Men på den sista tuvan är det inte plats för hur många som helst. Så BoIS har inte på något sätt kontraktet i hamn.
Men man har självförtroende efter de här matcherna. Man vände 0-2-underläge mot Sundsvall och vann med 3-2. Jag vet andra skånska lag som gjorde typ tvärtom för några veckor sedan.
Man vann med 1-0 i skånederbyt mot formstarka Helsingborg. Jag vet andra skånska lag som med mycket möda och stort besvär – och med ett minnesvärt åskväder som yttre ram – bara lyckades få 1-1 i sitt senaste möte mot HIF.
Man var också väldigt nära att slå Hammarby i senaste matchen, men fick nöja sig med mållöst. Jag vet ett annat skånskt lag som släppte in tre mål på löjligt kort tid mot samma lag. Men som tack vare en unik spelare med nummer åtta på ryggen, ändå lyckades få med sig tre poäng.
Alltså, kära vänner, Malmö FF ska spela allsvensk fotboll före den där matchen på Nya Ullevi den 25:e oktober. Vi ska spela derby. Och vi ska göra det mot ett lag som dels är i form, dels är i stort behov av poäng och som – inte minst – dels är ett av de tre lag som besegrat oss den här säsongen.
Just det! Vi förlorar ju inte två gånger på en säsong mot Landskrona! Sa en kompis häromdan, i ett misslyckat försök att lugna ner mig. Jag menar, med tanke på vår statistik mot lag som Sundsvall och Elfsborg de senaste åren, så vill jag inte ta något för givet. Klart vi kan förlora mot Landskrona! Kunde vi släppa in tre snabba mot Hammarby – det finns spelare som saknas i vårt mittförsvar – så finns det inga garantier mot Kevin Amuneke.
Jag var och tittade på matchen mot Hansa Rostock också. Tänkte att man skulle få se något som gjorde en lugnare. Nu blev det inte riktigt så. Jo, okej, direktskarvningarna från Skoog – oftast på pass från Daniel Andersson – till Afonso, börjar sitta där nu. Det var också förspelet till Afonsos distinkta vänster som kvitterade tyskarnas ledning.
Efteråt försökte jag hamra in i skallen: En match utan värde och träningsmatcher är alltid utan värde. Fatta det! Men andra halvlek bjöd på så lite kreativitet framåt – undantaget Darkos eleganta cykelspark – att fredagseftermiddagen på Malmö Stadion snarare gjorde oron inför BoIS-matchen än värre.
Några timmar senare insåg jag, efter att vid middagsbordet ha tagit emot ett antal huvudskakningar från hustrun, att jag var tvungen att tänka positivt. Det var ju ändå fredagkväll.
Då ligger det ju nära till hands att tänka på den underbara 9-poängsveckan och på den starka upphämtningen mot HBK veckan före. Då var vi förbaskat bra. Så bra kan vi vara. Och då är vi bäst.
Och den stora skillnaden mellan BoIS-matchen på måndag och debaclet på Fredrikskans är ju att Daniel Andersson är tillbaka. Alla kan inte vara i form jämt och passningsspelet från Thomas Olssons fötter stämde inte i Kalmar och har inte stämt på ett tag.
Jag tände ett ljus på middagsbordet framför hustrun och sa att nu så, minsann, nu kan vi äta vidare i lugn och ro, för nu har jag kommit på två positiva saker om Malmö FF. Och nu vinner vi mot Landskrona!
Jag var inte säker på om det bleka leendet bara var ett leende, så jag tände för säkerhets skull ett ljus till och hällde dessutom upp ett glas vin åt henne. Hon ska ju inte behöva tro att fotbollen betyder allt för mig.
Senare på kvällen ringer en kompis och undrar om jag ska följa med till Göteborg. Jag svarar att det ska jag absolut inte, för mina nerver håller inte för det. Jamen, det är ju guldmatchen! Trumpetar han. Nä, svarar jag. Och det är då det går upp för mig.
Jag tror nämligen att matchen mot Landskrona är nyckeln till guldet. Vinner MFF den matchen så kopplar man greppet. Och framför allt får man med sig nödvändigt bränsle av självförtroende upp till Göteborg. Man vänder en dålig trend efter förlusterna mot Kalmar och Hansa Rostock. MFF blir en vinnare igen. Men vi är inte där ännu. Inte förrän vid tio i nio på måndag kväll. Först då kan jag – kanske – prata om matchen mot Göteborg.
Mats Weman
Malmö FF hoppas att Mats Wemans krönikor kommer att glädja, irritera och diskuteras av hemsidans besökare. Vi vill även påpeka att krönikorna innehåller Mats Wemans personliga åsikter och inte nödvändigtvis är Malmö FF:s officiella.
