Dags att göra jobbet
Tom Prahl summerar läget, som lämnar åtskilligt övrigt att önska trots den poängmässigt bästa seriestarten på många år. Laget och spelet funkar inte framåt, symptomen ser alla. MFF-tränaren ställer diagnos och skissar på recept.
Hemsidan möter upp med Tom Prahl för första delsummeringen av allsvenskan 2004 dagen efter matchen mot AIK, efter förmiddagsträningen. Prahl avslutar ett samtal med hjälptränaren Patrik Johansson, lägger benen på skrivbordet och antar en relativt uttryckslös pose. På presskonferensen kvällen innan sa han att han ärligt talat inte visste varför det blev som det blev, men att han hade sina funderingar. På taktiktavlan hänger ett blädderblockspapper som inte hängde där senast. Det listar i grönt en rad fraser. De flesta handlar om rörelse, djupled och arbete.
Resultat trots underprestation
Tom Prahl brukar så fort han får möjlighet betona vikten av att skilja på resultat och prestation, en distinktion som brukar aktualiseras när det går hyfsat enligt ritningarna men när målen och segrarna uteblir: spelarna presterar vad de ska och det är det viktiga, resultaten har uteblivit men de kommer. Som under de poängmagra serieinledningarna ifjol och i förrfjol.
Nu pratar Prahl om resultat och prestation igen, men nu är förhållandet det omvända. MFF har med tre segrar ingen förlust tolv poäng tolv mål tre insläppta gjort den resultatmässigt bästa allsvenska starten på år och dag, men de tre senaste matcherna mot – i viss mån – IFK Göteborg, Trelleborg och AIK har genomförts med brister, svagt respektive uselt. I spelet framåt. Försvaret med Asper och Björnligan har i princip varit felfria.
– Det är en märklig situation att vi är så besvikna trots att vi inte har förlorat ännu. I första matchen mot Hammarby var vi väldigt koncentrerade och fokuserade, men i de senaste matcherna har många inte fullgjort sitt arbetsansvar, konstaterar MFF-tränaren.
Bedrägliga 5-1-segrar
Då blev det 0-0 i en högintensiv, tät, premiärmatch på Söderstadion. Få skapade målchanser men stort slit och offensiva glimtar. Sedan följde den sanslösa 5-1-förnedringen av Örebro, då de extremt försynta gästerna lät det Real Malmö alla drömt om presentera sig i sin fulla glans. Därpå en 5-1 seger till (!), nu mot Elfsborg men efter fyra mål på fasta situationer och en mycket pigg inledning av boråsarna.
– Kanske var de där 5-1-vinsterna bedrägliga för oss, framför allt den mot ÖSK. Vi måste lämna den matchen bakom oss som en stor parentes; de gav oss ett totalt initiativ på ett sätt som jag aldrig varit med om. I alla de andra matcherna har vi haft svårt att skapa målchanser. Trots 5-1 också mot Elfsborg hade vi inga målchanser de första trettio minuterna, Elfsborg gjorde ett mål och vi kunde mycket väl ha legat under längre. Nu räddades vi av fyra fasta situationer. Sedan mötte vi mindre givmilda lag, samtidigt som vi inte hade samma flyt på de fasta situationerna.
Ihåligt och passivt
Fast ett flyt till på en fast situation till blev det, och den gav 1-0 hemma mot IFK Göteborg, som vann mittfältskampen, stängde av MFF-offensiven och nog hade förtjänat en poäng. Därefter cupseger över Ystads IF med 4-1, men efter en första halvlek som Tom Prahl efteråt beskrev som det sämsta han sett. Lite längre västerut på sydkusten, på Vångavallen, tvingade nya, offensiva 4-3-3-TFF MFF tillbaka till 4-4-2 efter tio minuter. MFF kunde vänt matchen, men såg samtidigt oroväckande ihåligt och håglöst ut.
– Cupmatchen mot Ystads IF gav en föraning om våra problem i de följande matcherna; meningslöst bollflyttande, avsaknad av djupledsattacker och rörelse utan boll. Mot TFF hade vi svårt att få grepp om deras anfallare. När vi ställde om till 4-4-2 krigade vi oss till herraväldet, och när de kroknade började vi skapa målchanser. Men – det var ett märkligt intryck av passivitet, av att vi inte deltar fullt ut.
Taktiskt tänkande faller platt
Sådana intryck skulle suddas ut i hemmamatchen mot AIK, var det tänkt. Ny vårfest på Stadion inför 20k+, men efter en hyfsad inledning trampade MFF-spelet – nu med 4-4-2 från start – rätt ut i vakuum, och följande symptombild tog gestalt:
– Dålig rörelse
– Få uppoffrande löpningar
– Inget djupledsspel
– Inget bollvinnargrepp om mitten
– Obefintligt direktspel, för mycket bollduttande på mitten
– Nyförvärven Afonso och Igor med på plan, men inte i matchen
– Obefintligt samspel mellan anfallarna
– Växande frustration och felprocent
Symptomen kunde alla se och vara överens om efter matchen. Men vad pekar de på – vilken är diagnosen? Ska MFF spela 3-5-2 eller 4-4-2 eller är det hattandet mellan systemen som är problemet? Beror den dåliga rörelsen på dålig inställning hos spelarna?
– Den här situationen är svårtolkad, framför allt ur ett taktiskt perspektiv. Men när så många spelare inte gör grundjobbet är det inte lätt att ha struktur på spelet. 4-4-2 eller 3-5-2 saknar betydelse – allt taktiskt tänkande faller platt till marken, säger Tom Prahl, samtidigt som han understryker att spelarna trots att de inte ”gör jobbet” inte heller visar dålig inställning i form av bristande engagemang eller vinnarvilja.
Kuggarna griper inte
– Vi har några spelare som inte alls presterar vad man kan förvänta sig, sedan har vi några som försöker men misslyckas på grund av ringrost eller att tekniken klickar.
Tom Prahl undviker som vanligt kategoriskt offentlig skärskådning av enskilda spelare, men utöver vad alla kan se kan man konstatera att många kämpar så att säga med sig själv – om än med med form, teknik, småskador, osäkerhet i rollen eller något annat. Och då är det svårt att samlas i ett kollektivt spel.
– När det tar stopp på så många ställen samtidigt, förmår inte de goda krafterna ta över. Kuggarna griper inte i varandra – förutom i de bakre regionerna där allt fungerar bra.
”Vi har lite få spelare”
MFF har valt att spela ett högt spel, genom att introducera ett nytt spelsystem en månad innan seriestart, genom att hålla en mycket kvalificerad men också mycket tunn trupp – Prahl har i princip bara haft 14 utespelare plus lärlingarna att tillgå. Hur det blir med spelsystemet får framtiden utvisa, men vad gäller truppen deklarerar Prahl:
– Vi måste göra något under EM-uppehållet. Jag tycker vi har lite få spelare, och vi har en obalans i truppen som begränsar oss. Mittbackar och centrala mittfältare är egentligen de enda platserna där vi har full besättning – konkurrensen är inte speciellt stor bland ytterbackar och forwards, klassiska kantspelare saknas i princip. Och tro att lärlingarna ska komma in och vända en match som går dåligt – ett sådant ansvar kan vi inte lägga på deras axlar än.
Vilket system kommer MFF att spela med framöver?
– Det beror på vilka spelare som är tillgängliga.
Vad kan du göra på träningarna?
– Vi måste få igång piggare ben och mycket mer rörelse. På träning måste vi skapa situationer där man inte kan stå och gömma sig. Allmän, okomplicerad träning är vad vi behöver. Patrik Andersson har tagit tag i sin kaptensroll på ett mycket bra sätt; han har haft några sittningar i omklädningsrummet där han har snackat med spelarna. En annan idé som jag prövat tidigare är låta folk skriva av sig. Alla har inte lika lätt att ta plats och komma till tals i gruppen, och då kan det vara en möjlighet att i lugn och ro få sitta och fundera med penna och papper: varför funkar det inte?
Vad vill du se mot BoIS?
– Jag vill se lite ljusglimtar. Det kan inte vara lika trögt som det har varit. Vi måste hitta en mix i vårt mittfältsspel, mellan bolltrillande och djupledsspel med snabba omställningar. Nu trampas det på bollen för mycket på mittfältet. Jag vill se att vi tar kampen i 90 minuter och skapar målchanser.
Hur allvarligt är det?
– Det här är inte lätt, men – det enda man vet är att det vänder. Det gäller att inte tappa för mycket bara, de sista matcherna i maj blir viktiga, vi måste ha kontakt med toppen inför uppehållet.
– När det går dåligt i matcherna finns det bara en plan – kriga sig till ett herravälde genom att vinna mark bit för bit på plan. Och pojkarna är överens om att det bara finns en väg framåt: handlingsförlamningen måste brytas.
Dags att göra jobbet.
Intervju: Tobias Christoffersson
