Ny krönika av Mats Weman
”Vi är inne i slutet av Årets Ångestvecka. Veckan mellan hemmamatcherna mot Elfsborg och Sundsvall. Lag som vi förväntas besegra, lag som vi måste besegra. Lag som vi sällan besegrar…”
I fjol tog MFF ett poäng mot Elfsborg. Det kändes i hela centrala nervsystemet att nåt skulle jäklas i måndags. Fem raka vinster, medvind, semester, guldsnack var det verkligen någon som trodde vi skulle slå Elfsborg?
Inte jag i alla fall.
Nu är guldsurret översänt till Stockholm Stadion. Nu gäller måstematcher igen. Och då möter vi Sundsvall. Ett lag som vi tog noll poäng mot i fjol och som vi mötte hemma efter fem raka vinster i juli månad. Ett lag som vi spelade något så in i helvetes dåligt mot. Vi förlorade 0-2 och någon sa efter matchen: ”Vi kunde ha spelat 90 minuter till. Och 90 minuter till. Vi hade inte fått in bolljäveln ändå”.
Så sant. Även om det råkar vara så att vi vann tre matcher på raken efter Sundsvall. Bland annat 4-0 borta mot IFK Göteborg. Utan Niklas Skoog!
I måndags hade Elfsborg lärt sig läxan från matchen i Borås, som Tom Prahl också konstaterade. Man stängde effektivt av kanterna Höiland har väl aldrig varit så blek under någon tidigare match. Frågan är, vad gör man när motståndaren stänger av ens kanter effektivt? Jo, man spelar över mitten. Och där har vi Thomas Olsson, en av allsvenskans bästa spelfördelare, mannen som tillsammans med Peter Ijeh lyft MFF från träsket till tja, något som fortfarande liknar en guldstrid, i alla fall.
Efter 32 minuter går Thomas Olsson ut. Känner av skada. Vågar inte fortsätta. Spelar inte mot Sundsvall. Var det verkligen nödvändigt att han spelade uppvisningsmatchen mot Kristianstad efter att han tvingades gå ut även i första Elfsborg-matchen?
Lätt att vara efterklok. Frågan är vad vi gör nu. Sökes: Effektiv spelfördelare. Något som MFF saknade innan Thomas Olsson kom in i laget. Nu är vi där igen. Tillbaka till ruta ett. Tillbaka till tiden före bortavinsten mot Öster. Jovisst spelade Thomas Olsson även bortamatchen mot AIK, men han behövde en matchs inkörning. Därefter har det gått som på räls för MFF.
Nu gör jag misstaget att hävda att ett lag står och faller med en spelare. Den minnesgode säger att vi bankade Enköping med 4-0 utan Thomas Olsson. Vilket är helt korrekt. Men MFF:s vändning, med de fem raka vinsterna, sammanfaller med Thomas Olssons intåg i laget. Jag vågar påstå att han just nu betyder lika mycket för Malmö FF som Kim Källström för Djurgården.
Det kommer inga 18 000 mot Sundsvall på måndag. Men det kan komma 12-13000 som hjälper till att hålla upp publiksnittet så att vi kanske kan göra ett All Time High och radera ut det ”oslagbara” rekordet 17 290 från supersäsongen 1949/50. Vi har ju alla tre stockholmslagen och IFK Göteborg kvar att möta hemma. Just nu har vi 17 855 i snitt. Vem hade trott detta? 2003?
Publiken som kommer mot Sundsvall lär få se ett taggat Malmö. Och det vill till mot ett defensivt, destruktivt lag som Giffarna är. Passar MFF exceptionellt dåligt. Vi klarar inte av att övermanna lag som backar hemåt med elva man. Vi spelar bäst mot spelande lag. Så har det varit i många år. Inte bara under Prahl.
Jag tror det är livsviktigt för MFF att få in Jon Jönsson på innermittfältet mot Sundsvall. Jon är en bollvinnare i luftrummet, han är stor och stark och behövs för att vinna den fysiska matchen på mitten. Han är däremot ingen spelfördelare, som Thomas Olsson, men Jon Jönsson har spelsinne och en enastående förmåga att skicka one-touch-bollar i djupled. En sådan boll till Peter Ijeh kan räcka. Tillsammans med en hårt arbetande och orädd Hasse Mattisson kan vi slita oss till tre måste-poäng.
Det kommer inte att vara gratis. Det kommer att göra ont. Men det kommer att kännas jäkligt skönt efteråt. Inte minst på läktarplats.
Mats Weman
