En serieledarledare summerar
Plockade poäng utan storspel gör förstås även Tom Prahl optmistisk. Men för att vinna det där guldet är han övertygad om att MFF måste upp en nivå till – det räcker inte med kalkerpapperssegrar mot Djurgården… Annars ser MFF-tränaren fram emot att pröva Thomas Olsson och Daniel Andersson tillsammans och han längtar efter att besegra Sundsvall.
Dags för hemsidan att göra en ny lägessammanfattning tillsammans med Tom Prahl.
MFF i allsvenskan efter EM-uppehållet:
6 5 1 0 11-3 16.
Från toppkänning till serieledning. Under Tom Prahls tid vid rodret har MFF nått toppformen sommartid, och i år är inget undantag. Men istället för några spektakulära urladdningar följda av en dipp mot sämre lag – i stil med 2 poäng mot Elfsborg, Sundsvall och BoIS 2003 – har det i år sett jämnare ut. Mer sansad målproduktion, grunden i det solida försvarsspelet. Sakta allt stabilare insatser, sakta allt bättre spel. Sakta ett MFF alltmer likt ett sånt där lag som vinner serien.
– Utan att vi dominerat stort i matcherna eller nått några himmelska höjder i vårt spel, så har det ramlat in väldigt mycket poäng. Men jämfört med det krampaktiga spel vi hade under maj då vi inte skapade några målchanser alls, plus Cork-matcherna, så är vi förstås på rätt väg, säger Tom Prahl. Och fortsätter:
– En hel del spelare har höjt sin lägstanivå i år, det vi missat så här långt är den offensiva spetsen. Laget blir lite klokare från år till år, lär sig av erfarenheterna. Men om det räcker för att plocka hem guldet det sätter jag frågetecken för. Jag tror fortfarande vi måste upp en nivå till, och det bör finnas utrymme för att lyfta oss det där sista.
Så du menar att poängutdelningen har varit i överkant, sett till prestationerna.?
– Nja… I matchen mot Örgryte satt Cork-insatserna kvar på näthinnan, den hade kunnat bli oavgjort. Mot Sundsvall är det okej, och jag tycker vi ska vinna. Mot Djurgården är det inget snack, det är väldigt stabilt och rejält. Mot HBK är det däremot fifty fifty, så den kan ju ta ut sundsvallsmatchen… Mot AIK är det heller inget snack, de har ingenting på oss.
Höjdpunkterna under perioden är förstås de två raka segrarna mot Djurgården borta och dåvarande seriesuveränerna Halmstad hemma.
– Segern över Djurgården var ju på kalkerpapper… tredje året i rad borta, samma taktik, samma upplägg.
Blev du inte förvånad över att det lyckades ännu en gång?
– Nja, jag tänkte väl mer att i år behövs inte taktiken, för Djurgården är varken lika bra på centrala mittfältet eller lika vassa framåt. Och det är inte taktiken i sig som vinner matcher. Spelarna är ju väldigt fokuserade och noggranna när de möter Djurgården borta, de vet att om de inte gör ett riktigt bra arbete så får de stryk mot Djurgården.
Matchen mot Halmstad var jämn.
– Vi började väldigt starkt första kvarten och fick ett tidigt ledningsmål, men sedan var Halmstad väldigt duktiga resten av första halvlek. De hade en fart i anfallsspelet som jag inte tilltrott dem, och en force i attackerna som vi hade svårt att stå upp emot; 1-1 var inte alls orättvist. Sedan gjorde vi lite förändringar: vi satte bland annat upp Yngvesson, gjorde 2-1 i andra och var också bra.
Två faktum som slogs fast i förra månadssummeringen är i behov av att vederläggas – eller åtminstone kommenteras:
1) ”Beslutet är definitvit att satsa på 3-5-2”
2) ”Det är inte realistiskt att tro på Afonso som forward”.
Efter EM har vi inte sett skymten av 3-5-2. Patrik Anderssons skadebekymmer är en anledning, men – det har ju också funkat med 4-4-2.
– Vi lämnade 3-5-2 och har spelat 4-4-2 sedan omstarten. Det känns lite tryggare, och nu har jag svårt att tänka mig någon ändring igen. Men det är väldigt viktigt att poängtera att det är inte systemet det handlar om, utan vilka spelare vi har haft tillgängliga. De spelare vi hade i några av 3-5-2-rollerna löste inte knutarna; sprang i vägen för varann, trampade på varann. Sedan vi fick in ytterbackar igen har till exempel vårt kantspel blivit mycket bättre.
Och Andreas Yngvessons periodiska hälsenebekymmer gav trots allt tillfälle att matcha Afonso på topp – vilket i samklang med dennes starka form slagit mycket väl ut.
– Eftersom vi nu inte har två naturliga forwards i truppen, blir det ett ständigt pusslande att jobba med vem vi ska ha sidan om Niklas. Afonso fick en lite friare bakom Niklas, och i början utnyttjade han det bra genom att vara väldigt aktiv, sökte boll och satte fart. De senaste matcherna har han kanske blivit lite stillastående igen. Men han har blivit bättre.
Det får man väl lugnt säga. Han har varit nyckeln till de dlesta segrarna efter uppehållet.
– Han har varit oerhört värdefull i de matcherna. Mot Djurgården är han briljant, mot HBK gör han sitt första mål på hemmaplan och mot AIK fixar han en straff. Så det må väl vara honom förlåtet om han tog en liten paus mot TFF…! Men Afonso borde kunna göra Niklas bättre genom att vara lite rörligare, flyktigare. De första 30 minuterna mot Trelleborg fick vi se exempel på vad jag menar: Mattisson skapade ett friläge genom att löpa i djupled, Afonso var också ren, det var bra rörelse kring Niklas. Det dog bort lite sedan, och då gjorde vi samma rockad som mot HBK, fast redan i paus: vi satte upp Ante, som inte är spektakulär, men löper på ett annat sätt. Han tappar lite bollar men han drar upp hål och får ut försvararna på ytor där de inte tycker om att vara.
Med fyra mål på två matcher verkar annars Niklas Skoog vara på väg att lämna formsvackan bakom sig.
– Niklas har kommit igång nu och börjat hitta målet och spelet – och det tror jag blir väldigt värdefullt för oss.
I din analys över spelet under våromgångarna pekade du ut ett par problemområden att jobba med, framför allt djupledsspelet och kantspelet. Hur har det gått, tycker du?
– Djupledsspelet har blivit lite bättre, vilket beror på att vi vinner bollen högre upp i plan, som vid 1-0 mot HBK till exempel, det var vi inte i närheten av i våras. Mot TFF hade vi också lite djupledsspel. Vi har jobbat mycket med att hålla de centrala mittfältspelarna just centralt, och sedan får kantspelarna både gå längs linjen och gå in i plan och öppna för ytterbackarna. Inläggsspelet har blivit bättre, medan passningsspelet är ungefär det samma. Men vi skapar situationer på kanterna, och hade kvaliteten varit paritet med viljan hade det varit riktigt, riktigt bra! Sedan bör rörelsen bli bättre i straffområdet, så att vi flyttar på motståndarnas mittbackar. Vi måste spela någon passning till ner mot flaggan och tvinga ut dem, och sen kommer bollen in.
Tillbaka till ett kärt samtalsämne – de centrala mittfältsspelarna och matchningen av dem. Under denna framgångsrika period har Thomas Olsson och Lolo Chanko kristalliserats ut som ett förstaalternativ och det har sett bra ut. Det är bara det att Daniel Andersson nu har anslutit till truppen. Hur ska du göra?
– I den här malmöupplagen är det nu en gång inte så att det finns två yttermittfältare, fyra centrala mittfältare och fyra forwards i truppen. Vi har fått väldigt många centrala spelare, och det gäller att hitta balansen bland form och skador. Vad som gäller den ena månaden gäller inte den andra… så jag kan nog låta lite inkonsekvent. Men skit i det så länge det funkar!
Daniel Andersson och Thomas Olsson ser ut att vara mest lika i sin spelstil och därmed tydligast konkurrenter om samma roll/funktion i mittfältsspelet?
– Men de är också väldigt duktiga tvåvägsspelare bäge två, så jag tror inte det är något problem att köra dem ihop om bägge är i form. De kan försvara, de kan anfalla, de kan spela, de är jävligt kloka. Det skulle vara väldigt intressant att se dem ihop i god form bägge två. Men sedan har vi Lolo, med sin egenskap att kunna springa hur mycket som helst. Han reder ut, springer i fatt och avväpnar folk nere vid hörnflaggorna och över hela plan och gör ett stort arbete för laget på så sätt. Just nu har Lolo haft en formtopp – men det vet man inte hur länge den varar.
Och Jon Jönsson, en av truppens främsta talanger, avgör match på match med mål i sina inhopp. Förtjänar han inte mer speltid?
– Vem ska jag ta ut? Jon är en central spelare, och då ska han sättas in i kampen med Thomas och Lolo, och Daniel. Jag förstår Jons otålighet över att inte få vara med från start, men… alla kan inte vara med, och Jon har fortfarande tiden för sig. Men jag inser ju att han måste få spela om han ska få en bra karriär. Men ska jag sätta Daniel Andersson eller Thomas eller Lolo på bänken istället?
Hasse Mattisson är den av de centrala mittfältarna som har lättast att smälta in i en kantroll?
– Ja, Hasse har blivit mer kantspelare. Och jag förstår inte varför inte folk ser hans arbete. Han är egentligen den ende som spelar riktigt bra ute på kanten. Som tar sig fram och skapar, han är pålitlig. Det jobbet han gör uppskattas av lagmedlemmar och ledare, medan publiken ibland verkar ha svårt att se det. De vill hellre se någon göra överstegsfinter, och så hinner hela motståndarlaget komma på rätt sida…
Någon som Tobias Grahn… men honom får vi inte se mer.
– Nä, inte i år.
OK, Tobias Grahn har med sina egna uttalanden gjort klart att det är hans egen vilja och ingen konflikt som ligger bakom utlåningen till Århus: i en roll annan än den offensive centrale mittfältarens känner han ingen glädje med sin fotboll. Ändå verkar det ju märkligt, det här, särskilt som du själv varit intresserad av honom i många år och värvningen ifjol såg ut som en handplockning.
– Han har hela tiden flaggat för att om han inte får spela på centralt mittfält så tycker han inte det är roligt – och då blir det en. dum situation, som man säger. Han har en idé om att han ska spela central mittfältare och kräver då i princip att få spela, medan jag måste ta ut laget, och inte kan garantera honom en sådan plats. Jag tycker fortfarande att hans kvaliteter, genombrottsstyrka, förmåga att utamana och ta sig förbi folk, passar bättre på kanten. Jag tycker inte han är en konstruktiv mittfältare.
Och han var inte sugen på att utveckla sina möjligheter på kanten. Därmed punkt.
– Ja. Det är han själv som har drivit på det här.
Och den allsvenska vandringen 2004 fortsätter. Närmast med match mot hopplösa Sundsvall, följt av HIF och Örgryte. Hemsidan träffar Tom Prahl dagen efter derbysegern mot TFF, den 10 augusti. Det visar sig vara ett datum att ta fasta på inför fortsättningen.
– Med start den 10 augusti hade vi ifjol en osannolik matchsvit med 20-0 på fem matcher mot Örgryte (4-0), Portadown (4-0), Hammarby (6-0), Halmstad (4-0), Portadown (4-0). Infaller den i år också blir vi svårslagna.! Men, vi har ju verkligen haft svårt för Sundsvall, och det blir en intressant uppgift nu på lördag. Kan vi äntligen slå dem? Dom är de enda jag inte varit med att besegra under Malmötiden. Sen har vi ett pånytt HIF hemma inför fullsatta läktare, och Örgryte som slåss med kniven på strupen. Det kan såklart vända för oss, men samtidigt kan vi tugga på och fortsätta. Det som däremot är skönt är att vi kan förlora en match nu och ändå vara med. Vi har lyckats med det som jag har tjatat om hela tiden: när vi väl hämtat upp ett försprång – som vi nu gjort, HBK var ju 9 eller 10 poäng före – har vi i år till skillnad från tidigare haft förmågan att fortsätta plocka poäng fast vi inte storspelar. Det gör mig optmistisk. Men det gäller att inte sänka garden.
En lagom avrundande replik på månadssummeringen. Men en fråga återstår, och den gnager. Framtiden. Tom Prahls framtid i MFF. Det är tyst (i alla fall utåt) från klubbledningen, mindre tyst i pressen som spekulerar på och pekar ut IFK Göteborg som nästa arbetsgivare. Själv avstår han – fullt väntat – från att säga något här och nu. Det kanske inte heller finns så mycket att säga, här och nu. Nästan.
– Jag kan inte kommentera något om det här, och inte på hemsidan; månadssummeringen gör vi utifrån sportsliga grunder. Det enda som gäller nu är att plocka hem det här guldet, och det ska jag försöka hjälpa till med. Sedan har jag varit här i tre år, och då får vi se vad som händer. Det händer väl nånting under augusti och september, förmodar jag.
Intervju: Tobias Christoffersson
