En stillsam inre glädje
Så beskriver Tom Prahl känslan en månad efter guldet. Men inte stillsammare än att han ser fram emot att visa alla dom andra att MFF är tillbaka för att stanna. Samtidigt en pedagogisk genomgång för dom som eventuellt tror att svenska mästartecken är lika med biljett till en snitslad väg ut i fotbolls-Europa. Det och mer i hemsidans aktuella summering.
Dom här pratstunderna med MFF-tränaren som hemsidan hyfsat månatligen företagit sedan Tom Prahl tillträde i november 2001 har haft en tendens att heta ”Prahl inför…” något; premiären, guldstriden, försäsongen, omstarten, etcetera. Utgångspunkten har hela tiden varit problemställningen. Hur och varför det gick som det gick, det vill säga ofta bra, ibland mindre bra, men till slut inte riktigt ända fram. Vad som ännu saknas, hur vägen fram, ända fram, ska se ut.
Men nu. Det stora målet är nått. MFF är svenska mästare. Framme – inte vid vägs ände, utan i mål. Från krönet av fotbollssveriges olymp kan Tom Prahl, Malmö FF, och alla vi runtomkring stå och blicka ut, gärna ner. Status quo är helt enkelt ganska okej för närvarande och värt att dröja i, i alla fall en stund. Så när Tom Prahl kommer till mötes efter en elvaträning ute på Lindängen – där regnvattnet rinner undan till skillnad från på stadionplanerna – attackeras han med vassa frågor som
Nu har du varit mästare med MFF i en månad. Gulddramat med den sanslösa slutrysaren mot Elfsborg och de hämningslösa glädjescenerna och hyllningarna – hur känns det, har du hunnit smälta?
– Man går runt med en viss förnöjsamhet. Guldet kom ju inte i säsongens tolfte timme, utan fem över tolv… Efter att ha varit här i tre år och haft som mål att kunna göra något bra under den tiden, vinna någonting – av alla de här matcherna, så inträffar det i absolut sista halvleken. Men – nån slags rättvisa skapades ändå tycker jag. Vi har varit tvåa och trea och nu vinner vi. Räknar man ihop poäng, tabellplacering, gjorda mål och insläppta mål så är det vi och Djurgården som dominerat under de här tre åren. Vi har samma platssiffra under de här åren – sex – och när det gäller poäng tror jag det skiljer fyra eller fem i deras favör, de har gjort fler mål men vi har släppt in färre. Och dom andra lagen är liksom inte med. Så, visst var det vår tur.
Det är tredje gången du för ett lag till SM-guld. Hur är det att bli mästare i MFF 2004 jämfört med Halmstad 1997 och 2000?
– Första gången var man verkligen lycklig. Vi hade avgörandet i egna händer och mötte Ljungskile, ett lag vi skulle slå, hemma på ett fullsatt Örjans Vall. Andra guldet hade vi i princip klarat med tre omgångar kvar, och det var en skön känsla men mer ”jaha, det var ju jäkligt bra att vi kunde göra det igen, med ett nytt lag”. Det här guldet – med MFF… med allt som varit under säsongen, alla krigsrubriker, då man varit om inte idiotförklarad så i alla fall inte haft speciellt hög status… och så ändå kunna stå som segrare på slutet – det var mer lättnad än eufori. Så upplevde spelarna det också, men i takt med att man smält det så finns det en stillsam inre glädje. Vad roligt att man kunde komma hit och inte åka ut igen som de sista tio årens tränare, inte bara bli en parentes. Nu är man en i det gäng som tagit guld i Malmö, det är ändå en personlig fjäder i hatten, det är jag glad för. Det kan dom inte ta i från en.
”Dom”. Kanske är det att övertolka just Prahls uttalande här, men nog är det som om lite av det urgamla vi mot resten-, MFF mot övriga fotbollssverige-perspektivet kommit tillbaka under men även efter säsongens guldjakt? Efter några år där lämplig MFF-ödmjukhet efter degraderingen sammanfallit med allmänt vi-tillsammans-mys i en allsvensk fotbollsfestfamilj präglad av stark högkonjunktur. Eller? Och även om det inte är värt att fästa sig vid, blev det ju tydligt vid till exempel den så kallade fotbollsgalan att det är skillnad på mästare och mästare.
– Real Malmö skulle vinna, liksom. Vi blev inte så hyllade av övriga fotbolls-Sverige, det var i Malmö vi blev hyllade. Och det nöjer vi oss med – den här gången. Men det kommer att bli bra både för undertecknad och laget när vi ska hitta motivation inför nästa år: att visa att vi kan göra det ännu bättre. Så att dom får accpetera att vi är tillbaks nu.
Så ska det låta… ljuv musik för malmöitiska öron. Men vad exakt innebär ”ännu bättre”?
– Spela ännu bättre och vinna med lite större marginal. För marginalen i år var ju inte SÅ stor…!
Bortsett från eventuella nyförvärv bör det med tanke på turbulens och skador samt att spelare som Daniel och Yksel anslöt mitt i säsongen finnas mer att ta ut av det här laget.
– Ja verkligen. Det ska bli väldigt roligt. Jag hoppas Patrik kan komma tillbaka, det tror jag blir väldigt viktigt för oss om vi ska lyckas internationellt. Om vi får behålla laget ser det väldigt spännande ut på forwardssidan och mittfältssidan. Kan vi hitta en naturlig kantspelare som är bra på inlägg och att ta sig förbi folk, så kan vi få den där dimensionen som vi saknat: när lag kommer hit och backar hem har vi inte fått utrymme får omställningarna till djupledsspel – och då måste vi komma runt motståndaren.
Och i backlinjen?
– Där behöver vi fler etablerade spelare. Glenn Holgersson kan vara redo att ta klivet fram och slå igenom, men som tränare måste jag ha mer än två ytterbackar av seniorkaliber i truppen om vi ska spela i Champions League och vinna allsvenskan och vinna cupen… Idag har vi bara Jon-Inge, Olof och Abelsson och Glenn som vi är helt säkra på. Vi hoppas av hela vårt hjärta att Patrik lyckas komma tillbaka, men det är inte självklart efter en sån skada.
A-truppen har under 2004 varit rejält slimmad med endast 17 seniorer. Till 2005 räknar Tom Prahl med att truppen växer till 26-27 man, 22 seniorer plus lärlingar. Joakim Nilsson och Johan Nilsson-Guiomar tar bägge steget upp och blir seniorer.
Och därmed är vi redan inne på 2005, i alla fall, och nya problemställningar. Det finns förstås en som överskuggar alla andra. Hur ska MFF lyckas med det ingen lyckats med sedan Göteborgs 90-talsvälde: försvara guldet och kvala in till Champions League? Finns det en prioritering?
– Det krävs en fullträff utöver det vanliga. Helsingborg var hyfsat nära 2000, då de blev tvåa i allsvenskan och tog sig in i Champions League. I Malmö är det nog högre prioritet på att försvara guldet än att lyckas i Champions League-kvalet, men för föreningen och mig personligen hade det däremot varit en större merit att ta sig in i Champions League. Dels för att där finns mycket pengar att hämta, som gör föreningen ännu solidare. Att göra både och är en målsättning, en önskedröm och en utmaning på en gång! Men nån gång faller saker och ting på plats: får våra spelare vara friska och utvecklas bra – vi har ju en del spelare som spelat internationellt på klubblags- och landslagsnivå – och har vi lite tur i lottningen så… kanske det är realistiskt.
Men Tom Prahl understryker att steget är långt, mycket långt till den europeiska fotbollens finrum. Från Sveriges fotbollsolymp kan MFF se ner på övriga allsvenskar men för vilken kontinental utblick som helst blir det till att kröka på nacken.
– Toppfotbollen i Europa idag går inte att jämföra med när Malmö FF var i europacupfinal -79. Då innehöll de olika ländernas lag nästan bara inhemska spelare. Nu finns alla världens bästa spelare koncentrerade till en fem-sex ligor, och det är deras lag som till största delen återfinns i Champions League- och UEFA-grupperna. Bara att ta sig in i UEFA-cupen, överleva kvalen… Går man igenom de åtta UEFA-grupperna så är det satan ta mig inte några dåliga lag som spelar där….
Och går igenom de åtta grupperna är precis vad Prahl gör. Så ta och öppna ett webbläsarfönster till, logga in på www.uefa.com/competitions/uefacup/Standings och häng med på en snabbgenomgång.
Grupp A: Schalke, Feyenoord, Hearts, Basel, Ferencvaros
– Harz och Ferencvaros kan vi tävla med.
Grupp B: Steua Bucharest, Besiktas, Athletico Bilbao, Standard Liège, Parma
– Det är tveksamt om vi i dagsläget kan tävla med någon av dom.
Grupp C: Dnepr, Zaragoza, Club Brugge, Austria Wien, Utrecht
– Ryska lag har kommit djävulusiskt starkt. Utrecht spelade ut Djurgården och ligger sist här. Också tveksamt om vi rår på nån här.
D: Newcastle, Sporting Lissabon, Sochouax, Panionios, Dynamo Tblisi
– Grekerna och ryssarna kanske…
E: Middlesborough, Partizan Belgrad, Villareal, Lazio, Egaleo
– Egaleo har 0 poäng och 0-5, dom hade vi kunnat tävla med.
F: Glasgow, Alkmaar, Sturm Graz, Auxerre, Amica Vronky
-Armika Vronky har 0 poäng och 2-11 i målkvot – dom skulle vi kunna tävla med. Men dom andra är kanonlag. Alkmaar lär vara väldigt bra för tillfället.
G: Stuttgart, Benfica, Dynamo Zagreb, Heerenveen, Beveren
– Beveren är med 2-11 i kvot är ett överkomligt lag som vi ska ha chans på, i dagsläget.
H: Lille, Zenit St Petersburg, Sevilla, Aachen, AEK Athen
– Aachen bör vi slå, de spelar i 2. Bundesliga.
– Och se – där är inget nordiskt lag! Det är de stora ligorna som dominerar, och så några som har smugit sig in. Bara detta att ta sig in i UEFA-cupens huvudspel är alltså en jättesvår uppgift. Svenska lag pratar om det – men det stannar oftast vid snack, för det är inte realistiskt underbyggt. Men vi får börja nånstans. Visst är det en ankdamm svensk klubbfotboll befinner sig i. Men så dåligt som vi var mot Cork är det inte…får det inte vara.
Vad saknas?
– Pengar! Ta ett lag som Hansa Rostock. Dom fick vi pisk av här, men hemma ligger de klart sist i Bundesliga. De har inte mer sponsorintäkter och inte mer publik än vi har, men de får kanske in en 60-70 miljoner i TV-pengar, och kan vara med och köpa de bästa spelarna. TV-pengar avgör väldigt mycket, men i övrigt har vi förutsättnignarna: publiken, klimatet, näringslivets intresse. Att komma in i Champions League och få in en 30-40 miljoner skulle kunna förbättra läget..
Känns det inte tröstlöst?
– Nä, vad ska vi göra? Vi kan inte lägga oss ner och dö. Jag har ju varit med om att skaka de här elefanterna, det är absolut inte omöjligt, men man måste vara medveten om vad som krävs. Gå från Superettan in i Champions League på några år… det är inte så enkelt. Därför säger jag att det viktigaste är att försvara guldet och bibehålla intresset.
Hitom kontinenten Skandinavien. Royal League blir en lite större ankdamm att plaska i?
– Ja, verkligen. Och det är därför jag blir besviken på att våra spelare inte visar större engagemang i matchen mot Halmstad. Den går in i kategorin plattmatcher tillsammans med bortamatchen mot Kalmar och Cork-mactherna. Vi har mött dem i allsvenskan, det är kanske inte så upphetsande, men varje match är viktig för att vi ska kunna gå vidare. Alla lag har nån svacka, men vi måste på nåt sätt kunna jobba bort problemet att inte få ut maximal kapacitet [av de som spelar]. Annars är vi nere i Cork igen… och det är inte så kul.
Är det ett knepigt problem?
– Nä, det gäller att byta lite folk. Det var engagemang och inställning som saknades. Kallt, frost, tung bana – när såna saker och inte det sportsliga hamnar i förgrunden då blir man lite betänksam. Får se hur vi kan tackla det i fortsättningen, men nu satsar vi på Brann och en bra avslutning.
Med Royal League ändras förutsättningarna en del för fotbollsvintern. Höstsäsongen blir längre och försäsongen annorlunda.
– Vi har försökt och träna på som tidigare, och har haft bra träningar ute på Lindängen.
Vi har vila mellan 10 december och 10 januari då spelarna har individuella program, sedan har vi tonvikt på fysträning och planerar ett träningsläger i värmen i månadsskiftet januari-februari med en eller två träningsmatcher innan Royal League startar startar med Brann hemma den 12 februari. Ju längre vi spelar där, ju högre blir statusen, och när det blir dags för kvalet till Champions League har vi lite mer i bagaget än tidigare.
Känner du aldrig behovet av en riktigt lång semester?
– Jag har aldrig haft längre semester än 14 dar, och min fru och jag åker bort två veckor under julen till ett varmare land. Man har ju vant sig att leva på ett visst sätt, och det är så mycket positivt som hänger med elitfotbollen, så jag skulle inte vilja byta med nån. Men nångång skulle jag vilja vara ledig i en fyra fem veckor och göra en längre semester. Men nu ska vi inte prata om det, nu ska vi ut och erövra Europa!
…avslutar Prahl med en god portion ironi. Samtidigt packas dock trunkar för avresa till Norge och kanske ett litet steg på vägen. Fortsättning följer.
Intervju: Tobias Christoffersson
