Ett långsamt kravlande uppåt
Så beskriver Tom Prahl sin arbetsmetod. I oktobers pratstund med hemsidan delger han mer ingående sina tankar om kontraktsförlängningen – och betonar vikten av att ha de goda krafterna på sin sida.
Så är det klart. Tom Prahl fortsätter träna Malmö FF, i ett eller två år till. Länge verkade det på små signaler och stora spekulationer som om vägs ände var nådd, men nu visar det sig istället att den gemensamma vandringen på den inslagna vägen får en fortsättning.
”Second time around Bob”, Viggo, Rolf, Frans, Roland, Micke – till denna drygt decennielånga namnkavalkad kommer inte ”Tom” att fogas. Den långa raden av tränare som passerat klubben utan förnyat eller rentav med i förtid tappat förtroende är bruten.
Så, hur känns det att vara den förste MFF-tränaren sedan Roy Hodgson som fått – och velat – fortsätta sitt värv över en andra kontraktsperiod?
– Är det så? Ja – det känns förstås bra. Jag tycker det är ett bra beslut av Malmö FF att söka någon slags kontinuitet – sen om det är ett bra beslut att jag får fortsätta, det får framtiden utvisa…! Men jag tror det är bra för klubben att ha lite tålamod med tränarstaben och organisationen runtomkring, en beredskap på att saker och ting ibland tar lite längre tid. Med tanke på att man ändå var så pass djupt nere så man ramlade ur, så har uppförsbacken varit längre. Men vi har kravlat oss upp, och för tillfället står vi på krönet – och kan vi bara hålla tungan rätt i mun så ska vi kunna klara det i år.
När Tom Prahl ska beskriva sina egna tankar om varför han valde att fortsätta i klubben, går samtalet runt en del, men några huvudpunkter kristalliseras ut:
– Spelarna ville ha en fortsättning
– Det Prahl kallar ”de goda krafterna” har tagit över i och kring spelartruppen
– Samhörigheten med klubben har växt sig stark
– Framtidsutsikterna är goda
– Det viktigaste var att spelarrådet uttalade ett förtroende för oss i ledarstaben. Att spelartruppen trivs – det är grogrunden för att man ska fortsätta som tränare, oavsett om det är division fem eller allsvenskan. Och vad jag har förstått var det till och med spelartruppen som lite tog inititativet i frågan; det har jag inte varit med om tidigare – och det kändes bra.
Men under ”krisen” i maj där resultaten uteblev och stämningen i klubben verkade lämna det mesta övrigt att önska, var snålblåsten kring MFF-tränaren bitande, och väldigt lite syntes tala för en fortsättning – kanske inte ens över innevarande säsong.
– Det var körigt här i vintras. En liten trupp med mycket skador gjorde att vi hade dålig kvalitet på träningarna. Det var inte mycket som såg bra ut, särskilt inte med tanke på de enorma krav som fanns på ”Real Malmö”. Jag kände då, att det här blir jättetufft att leva upp till. Sen startade det bra i våras, men så kom maj månad där inte mycket stämde. Vi underpresterade samtidigt som de orosmoment som fanns överskuggade de goda krafterna; vi fick dålig kvalitet på träningarna och saknade den rätta inställning jag tycker man ska ha på den här nivån. Framför allt problemen med Igor tog mycket kraft från oss.
Kändes det då som om du var på väg att misslyckas?
– Näe, så tänkte jag nog aldrig, att ”nu misslyckas vi”. Det kändes snarare som ”fan vad onödigt det här är, att vi ska behöva lägga fokus på andra saker”. Men sedan vände det i somras: folk har varit friska, vi gick tillbaka till 4-4-2 – vilket kändes lite tryggare för mig – och Daniel kom hem.
När Tom Prahl talar om de ”goda krafterna” som inte fick genomslag i våras, men som nu härskar oinskränkt – personifierar han dem med just Daniel Andersson.
– Daniels hemkomst har varit viktig; han är en jäkla fin kille. Han kör på, det är inget snack liksom: han kan träna med U-laget och vara en förebild där, och då smittar hans attityd av sig på de unga spelarna. Det är det jag kallar för goda krafter, kanske lite pretentiöst, men det är jätteviktigt. Killarna som har varit ute i Europa har fått en bra attityd. Även om de tjänat bra med pengar, så är de inte bortskämda när det gäller träningssituationen, och deras uppträdande i omklädningsrummet och på plan är jättebra. De har lärt sig ta ett ansvar för sina egna prestationer: när det inte fungerar för dem själva lägger de inte fokus på andra saker, utan då jobbar de ännu hårdare och tar tag i sig själv. Och det är väldigt bra för de yngre spelarna att få uppleva, att de får se vad som krävs för att komma upp på den här nivån. Många unga spelare idag ska ha resultat med en gång, vara med i laget med en gång, och funkar det inte ska de byta klubb… istället för att utrusta sig med tålamod och inse att man måste prestera lite först. Äldre spelare uppfostrar och utvecklar de yngre väl så bra som tränarna egentligen, eftersom de lever med spelarna mycket mer.
Utifrån vinterns och vårens erfarenheter efterlyser Prahl att perspektivet breddas i värvningen av nya spelare.
– Lärdomen för oss blir att det är jäkligt viktigt att göra rätt scouting och research, och att det inte bara är det speltekniska som är viktigt när man får nya spelare utan även att det fungerar i omklädningsrummet och utanför, att harmonin finns där. Det går säkert att köpa ihop ett lag och framgång, men jag tror chansen är mycket större om man hittar bra spelare som också trivs ihop. Jag kommer aldrig att bli en ”star trainer” som profilerar mig och siktar på rubriker; Jag är en tränare som gillar att jobba långsiktigt, och då måste jag ha spelare med goda vanor och goda viljor. Med mig blir det ett långsamt kravlande uppåt – och nu är vi ett av de tre bästa lagen i Sverige. Det tycker jag också man ska uppskatta lite grann.
Efter tre år med klubben börjar Tom Prahl nu också på allvar känna sig nära MFF. Alla varaktiga relationer tar tid att bygga upp, och så har fallet varit också med denna.
– Det känns också som om jag börjar få någon slags samhörighet med klubben. Dels har vi ett väldigt bra gäng kring laget som vi medvetet byggt upp nu under tre år, dels har det blivit ett bättre arbetsklimat. När jag körde ifrån Trelleborg de sista gångerna känns det som att skiljas från en kär vän. Det är inte klubben som sådan, utan människorna där som man fäster sig vid. Likadant i Halmstad med läget nere vid Nissan och de fina människorna där – och så börjar det kännas i Malmö också nu.
Säker i sadeln, med tre års arbete i ryggen, de goda krafterna på sin sida och en klar kurs framåt går det inte att ta miste på Prahls tillförsikt inför och aptit på den himmelsblå framtiden.
– Det finns grogrund för en skördetid i Malmö FF nu. Vi ligger tillhör toppen av allsvenskan nu, och vi ska kunna närma oss Europa. Jag tycker vårt passningsspel har blivit bättre under åren jag varit här. Det är inget som syns från vecka till vecka, men ser man från 2002 till 2004 har det gått framåt. Det finns som sagt många goda krafter och många bra spelare. Kan vi sedan spetsa med en eller två som går rätt in i laget, så är vi kanske inte så himla långt ifrån att kunna mäta oss med fler lag i Europa än vi gjort hittills.
Med Cork-matcherna i ännu alltför färskt minne får man ju hoppas det… behöver truppen både spetsas och breddas?
– Vi är fortfarande få. Med tanke på vad som väntar nästa år, Royal League och kanske kanske kval till Champions League, så måste vi vara några seniorer till. Vi lyfter upp Johan Guiomar Nilsson och Joakim Nilsson som fullvärdiga A-lagsspelare nästa säsong, men sedan får vi alltid räkna med att tappa några spelare också. Ett väldigt fint scenario för nästa år är att vi har Markus Rosenberg, Niklas Skoog och Afonso som är hyperduktiga forwards på nationell nivå, Daniel och Yksel som kommit hem och som kommer att bli bättre, och en stomme i backlinjen om Patrik blir frisk. Och att vi får in någon eller några spelare.
Förlängningskontraktet mellan dig och MFF löper över ett år med ömsesidig option på ett till. Varför blev det just så?
– Det var föreningen som föreslog det. Under min tid i Trelleborg förlängde vi hela tiden med ett år i stöten, och det kändes bra då. Att förlänga med tre år nu skulle kanske vara lite… mastigt. Nu blir det ett år och fungerar det bra kan det bli ett år till. Känns det inte bra för bägge parter kan man sluta och förhoppningsvis göra det med flaggan i topp. Det passar mig bra, jag närmar mig ju ändå slutet på min tränarkarriär. Det är inte så många som håller på efter 60, så jag har väl en tre fyra år kvar. Det kan väl bli en klubb till – om det inte blir en avslutning i Malmö.
[Anm: Tom Prahl är född 1949]
Den nya överenskommelsen mellan MFF och Tom Prahl har varit klar i en vecka, men klubben valde att offentliggöra den på torsdagen. En tydlig fingervisning härom gavs spekulatörer och alla som undrat när tränarstaben och klubbledningen förra veckan drog sig tillbaka för två strategiska överläggningar på Falsterbohus.
– Jag kan inte gå in i detalj på vad vi pratade om där. Vi gjorde en utvärdering inför framtiden där vi drog i alla trådar och vände på alla stenar. Vi pratade om organisationen, om vi skulle förändra någonting runt laget. Vi pratade så klart om vår trupp, vilka lagdelar vi ska lägga vår kraft på att förbättra, hur vi ska ersätta olika spelare som kan försvinna, vi pratade en hel del om organisationen för ungdomssidan och neråt. Det var bra, vi var där onsdag torsdag och på onsdagen höll vi på till halv två på natten – det betyder ju att vi hade mycket att prata om…!
Så till slut några ord om vad månadssummeringen brukar ta upp, nämligen den gångna månaden. Efter tre raka segrar på en vecka följde förlust mot Kalmar och så ett nytt landskampsuppehåll. Under det förra växte sig harmonin stark i truppen, under detta är det skadelistan som växt sig oroväckande lång inför det slutliga avgörandet.
– Ja, men det har varit lugn och harmoni även nu. Vi har tränat bra och även om vi förlorade mot Rostock, tycker jag ändå den matchen var ett fall framåt jämfört med matchen mot Kalmar, vi spelade lite rappare, och Daniel var med igen. Ska vi gå hela vägen i år, så kan vi göra det om vi stoppar in fyra fem nya spelare, men jag tror det blir betydligt svårare. Det blir viktigt för oss att få med de bästa spelarna, att Daniel, Niklas och Jon-Inge kommer ut på banan igen.
Den där reaktionen efter en segersvit verkar i det närmaste oundviklig. Mot Kalmar kom den igen.
– Vi gjorde tyvärr gjorde ett bottennapp igen – som alla lag i allsvenskan gör. Det är bara Arsenal som aldrig förlorar, och jag fattar inte hur dom bär sig åt. Men jag tycker ändå inte matchen i Kalmar var så farlig, för Kalmar var bra och gjorde det väldigt svårt för oss. Vårt mittfält funkade inte i den matchen, våra forwards jobbade inte tillsammans som tidigare och vi spelade alldeles för långsamt. När vi sedan kom i underläge hade vi jättesvårt att skapa målchanser. I år har förlusterna kommit med jämna mellanrum, så ska vi följa något slags logiskt mönster, ska vi inte förlora fler matcher!
Peter Abelsson har fått en tuff start i MFF.
– Det är väl ingen hemlighet att vår backlinje inte varit lika solid som tidigare, med Patrik och med Daniel Majstorovic. Vi har släppt till enkla situationer och inte fått bort bollen. Det har varit mindre kraftfullt och beslutsamt. Peter Abelsson har varit OK. Han har en strålande fin inställning och är utmärkt i träning. I spelet har han däremot haft problem med en-mot-en-situationer och även i kraftfullheten att få bort bollen. Här har nog steget från Trelleborg till Malmö visat sig svårt: från Trelleborg som – särskilt under senare delen av spelåret – legat och varit ganska tillbakapressade till oss som är mer spelförande, där man har bollen mer. Sedan är marginalerna mindre här: Trelleborg förlorade ofta, vi ska inte förlora; utrymmet för misstag är mycket mindre.
Och så lyckades det äntligen att vinna på Eyravallen i Örebro.
– Ja, det var skönt. Och vinner man i Örebro brukar det betyda rätt mycket… jag tycker ju om att dra paralleller med tidigare år, och: vi slog dom i HBK 2000 då vi vann guld. Ett gott omen.
Föutsättningarna inför de tre avgörande allsvenska omgångarna är väl kända och inte nödvändiga att närmare älta; det blir helt enkelt fruktansvärt spännande. Närmast BoIS som MFF förlorade mot i våras och som dessutom verkar vara på gång för tillfället.
– BoIS är bra nu. De är svårspelade och kompakta och ställer om väldigt snabbt med Amunike på topp som jag tycker är en riktigt bra spelare. Där är en friskhet i deras lag nu som inte funnits innan i år, spelarna är hungriga och löpvilliga. Mardrömmen är att förlora hemma mot BoIS och åka upp till Göteborg och vara tvungna att vinna.
Men det finns också en önskedröm, och den är behagligare att tänka sig.
– Talar man resultat så… är det sju poäng som gäller. Då är vi klara. Vi måste vinna våra hemmamatcher, vilket är en tuff uppgift bara det, men den är överkomlig. Tar vi sedan en poäng i Göteborg är det inget som kan röra oss, för jag tror inte att Göteborg vinner sina matcher med stora siffror. Men det kommer säkert inte att avgöras förrän i sista omgången – och det hade varit hemskt roligt om vi hade kunnat vinna guldet i sista matchen här hemma på Stadion.
Intervju: Tobias Christoffersson
