Färskt gräs till guldlaget 1950
Så fick Gerhard Nordström återse sin stora målning av MFF 1950 och berätta lite om hur den kom till – samt inte minst med pensel och palett i högsta hugg plantera lite spirande gräs under det då dubbla guldlagets fötter.
Så fick Gerhard Nordström återse sin stora målning av MFF 1950 och berätta lite om hur den kom till – samt inte minst med pensel och palett i högsta hugg plantera lite spirande gräs under det då dubbla guldlagets fötter.
För en dryg månad sedan visades Gerhard Nordströms stora oljemålning av MFF 1950 upp för allmänheten för första gången, på sin nya plats Idrottsmuseet. Tre av de porträtterade spelarna, Calle Palmér, Ingvar Rydell och Kjell Hjertsson, samt åldermannen Andreas Nilsson var på plats och delade med sig av sina minnen (- läs mer om denna tilldragelse här ). På plats skulle också konstnären själv, Gerhard Nordström, ha varit, en missuppfattning om tiden kom emellertid emellan.
Men igår torsdag var det dags. Gerhard Nordström återsåg sitt beställningsverk, efter många decennier i styrelserummens slutenhet framlyft till Idrottsmuseets allmänna beskådan. Men konstnären hade inte bara kommit för att titta… utan också för att arbeta. Med sig hade han i en konsumkasse färg, palett och penslar – samt avsikten att snygga till några mistor som tidens tand gnagt in i tavlans underkant. Det är inte ofta såväl konstnär som konstägare får en sådan chans – särskilt inte 56 år efter verkets tillkomst!
Så fick alltså ”Gripen”, ”Todde”, Tapper, Rosén och dom andra lite färskt, spirande gräs under fötterna igen – samtidigt som Gerhard Nordström berättade om sina minnen kring ett speciellt uppdrag. I dåtidens MFF fanns åtminstone två spelare med gediget konstintresse (undrar hur många det finns i dagens?), Erik Nilsson och Sture Mårtensson. Gerhard Norström räknade bägge till sina vänner, och det var den senare som fick idén till målningen och en dag ringde upp den då unge och relativt okände konstnären med frågan:
– Kan du måla guldlaget?
Det kunde Gerhard Nordström, och skred strax till verket. Tavlan målades under två månader som efter lite fundering fastställs till senvåren 1950. Därmed är en korrektion på sin plats. I förra artikeln sades att tavlan beställdes för att fira 49-matcherssviten (mellan den sjätte maj 1949 och den tredje juni 1951 spelade MFF 49 allsvenska matcher i rad utan förlust) – men den var MFF alltså mitt uppe i när tavlan målades. Tavlan skulle snarare med ett porträtt hedra hedra det lag som vunnit två raka guld 1948/49 och 1949/50.
– Tavlan ser ut som jag målade på den tiden, lite skissaktigt sådär, men ändå mer detaljerat än jag annars brukade måla då. Det var en rolig uppgift, och det var en trevlig tid, säger Gerhard Nordström, och kan inte avhålla sig från att också smeka dit ett penseldrag på den fotboll som är med, trots att det inte verkar behövas.
Tavlan visar laget – de 14 spelare som var med om att bärga de dubbla gulden – uppställt på Idrottsplatsen, men det är inget faktiskt tillfälle som är avbildat. Gerhard Nordström byggde upp målningen med fotografier som stöd – och så kom spelarna upp till honom en och en eller två och två och satt modell.
– Ingvar Rydell och Erik Nilsson kom tillsammans. Och Sture Mårtensson var här ofta och tittade efter hur det gick. Tavlan var ju till stor del hans idé, så han var lite nyfiken. Dom tyckte nog det var lite roligt att bli avmålade, spelarna.
Det enda egentliga problemet under skapandet var att det kunde gå lång tid mellan sittningarna. Alla förvärvsarbetade ju och kunde oftast bara kvällstid, medan konstnären var beroende av dagsljuset. Och spelarna kom förstås upp till Gerhard Nordström i hans rymliga ateljé och… ateljé? Nix, glöm det. Gerhard Nordström målade den stora tavlan i sin lilla enrummare på Kristinelundsvägen (Slottstaden), dit han nyligen flyttat – tillsammans med sin fru.
– Vi hade förstås toalett, garderob och pentry också, säger han efter att med ett oroande litet antal steg ha mätt upp den rumsyta som omgav tavlan under färdigställandet.
– Ja, man kan nog säga att jag bokstavligen talat levde med tavlan under de två månaderna. Natt och dag glodde dom på mig… säger Gerhard Nordström med en åtbörd åt de fjorton spelarna.
Som blev nöjda med slutresultatet; alla tyckte att de ”var lika sig”, ingen ansåg sig förvanskad. Men Gerhard Nordström pekar på en konstnärlig frihet han tog sig
– Jag gjorde Calle Palmérs hårfäste lite högre än det var, för jag ville framhålla att han lite var en ”Tänkande August” i laget. Och sedan gick ”Todde” [Egon Jönsson] alltid lindad om benet på den tiden, så det tog jag med.
Hur griper sig då en konstnär an det oerhört viktiga att få fram ”rätt” ljusblå färg på tröjorna?
– Jag använde pariserblått utblandat med vitt för att få den där vackra himmelsblå tonen. Pariserblått är en underbar färg – men lömsk. Det räcker att man spiller färg som ett knappnålshuvud på golvet. Försöker man tvätta bort med terpentin kan man gnugga ut färgen flera kvadratmeter… vilket var just vad som hände – och den lilla ettan på Kristinelundsvägen fick ett mer oönskat bestående minne av arbetet med MFF-målningen.
På frågan om vad tavlan har för plats i hans karriär, ger Gerhard Nordström en skön replik:
– Den har inte betytt nånting alls. Den faller så totalt utanför ramen för min övriga karriär. På den tiden var porträtt sekunda inom konsten, en småborgerlig hantering man gjorde för att få ihop till brödfödan… men idag tycker jag den har en frisk fläkt i utförandet…!
Den som vill se mer representativa verk av Gerhard Nordström kan vända sig till samlingarna på Malmö, Lunds eller Stockholms konstmuseer där han finns med – eller varför inte Moderna Museet eller Nationalmuseum?
Målningen av MFF 1950, däremot, finns nu och framöver att se på Idrottsmuseet vid Baltiska Hallen. Men stick inte näsan för nära bara… färgen har ju inte torkat än.
/Tobias Christoffersson
