Första krönikan leverarad av Mats Weman
”Det självklara lågvattenmärket nåddes under Djurgårdens Backstreet Boys-nummer på Fotbollsgalan. Nationell TV? Public Service? Fan, det kändes ju som om man gått fel och hamnat på Djurgårdens firmafest.”
Det var en obehaglig vecka, den sista veckan för det svenska fotbollsåret 2002. Det självklara lågvattenmärket nåddes under Djurgårdens Backstreet Boys-nummer på Fotbollsgalan. Nationell TV? Public Service? Fan, det kändes ju som om man gått fel och hamnat på Djurgårdens firmafest.
Lidandet fortföljde på onsdagskvällen under landskampen. Djurgården i mål, på mittfältet och i anfallet. Isaksson, Källström och Elmander.
Så stor är skillnaden på att vinna guld och få stora silver. The winner takes it all. Och i synnerhet om vinnaren kommer från Stockholm.
Kanal 5:s kommentatorer bekräftade beredvilligt sin vurm för huvudstadens lirare när man konstaterade att Niklas Skoog var slarvig när han sprang offside – samtidigt som man hyllade Kennedy för ett bra försök när han helmissade bollen efter en perfekt passning.
Nå, när jag väl fått detta ur mig – grattis till guldet, Djurgården! Ni spelade den bästa fotbollen i år. Inget snack. Det är inte ert fel att media gullar med er. Däremot är det ert fel att ni har dålig musiksmak.
Därför är det viktigt att de MFF-spelare som får vara kvar efter bantningen utnyttjar sina lediga vintertimmar till att förfina sin musiksmak, så att vi supporters slipper sitta och skämmas när det blir fotbollsgala med tillhörande dans nästa år.
För visst blir 2003 vårt år. På samma självsagda vis som det aldrig kunde bli vårt år i år. Hur ska man kunna äta mer när man redan är mätt? Vore det inte för Örebro – jag utgår från att kansliet skickade STORA blommor – så hade det inte blivit Europa nästa år. Och en fantastisk sommar hade förvandlats till ett gräsligt, gruvligt antiklimax.
Därför rankar jag förlusten på Örjans Vall som årets näst mest försumliga. Den tveklöst värsta förlusten var det oavgjorda resultatet 2-2 på Eyravallen. I matchen mot ÖSK hade vi chansen att rycka ifrån. Men trots en snabb 2-0-ledning så misslyckades vi. Med så dålig skärpa som visades upp av vissa spelare – inga namn, ni vet mycket väl vilka ni är – i en så avgörande match, så vinner man inte ens allsvenskan i San Marino.
Nu tror jag ändå att det var mättnaden, och inte de enskilda misstagen, som fällde avgörandet. Med de tre senaste årens facit i bakhuvudet var det ingen i hela föreningen som trodde på guld. Och vill man inte vinna – så vinner man inte. Den rätta inställningen måste finnas där från första början. Killerinstinkten. Kompromisslösheten. Det blödande hjärtat. Finns inte detta så går man bara omkring och småfnissar med mössan i hand när man går upp i allsvensk topp.
Jag klandrar inte Tom Prahl för detta. Av flera skäl. MFF gick till exempel upp i topp närmast mot hans vilja. Laget spelade inte den fotboll som han förespråkade när det spelade som bäst. För inte fan hade han tänkt sig fyra anfallare som rullade och släppte boll och med retfull enkelhet öppnade försvar efter försvar. Men samtidigt var det Prahls öppenhet och hans omvittnade förmåga att ingjuta självförtroende i truppen, som bäddade för denna lekfullhet. Spelarna vågade. Spelarna hade kul. Det viktigaste som finns i fotboll.
Kanske var det också så att MFF levde högt en dryg halv säsong på att inte belastas med något favoritskap. Ingen räknade med oss. Jag träffade Micke Danielsson, ÖSK-backen, vid ett tillfälle i somras. Han sa: ”Alla lag vet att MFF alltid spelar på andra forward”. En snabbspolning genom säsongens matcher ger säkert Micke rätt. Under våren och försommaren fungerade denna finess framgångsrikt. Firma Skoog-Ijeh gav motståndarna mardrömmar. Under hösten klev motståndarens backlinje högre upp i banan och genomskådade att Skoog skulle hoppa över bollen. Och när ingen plan B fanns till hands, rasade MFF:s anfallsspel samman.
Så där kan man hålla på. Och så där håller vi ju på. Går igenom lagdel för lagdel, spelare för spelare – och försöker ändra på den obevekliga sluttabell som aldrig ljuger och som nu hamrats in i historien.
Men innan vi riktar blicken mot den 15 januari, då 2003 års allsvenska spelprogram släpps, låt oss inte glömma:
* Vi blev tvåa i Allsvenskan Tom Prahls första år som tränare.
* Vi gjorde flest mål.
* Bara två lag släppte in färre mål.
* En av de våra vann skytteligan – överlägset.
* Vi spelar i Europa nästa år.
/Mats Weman, krönikör
