Hopp om en värdig avslutning
Sören Åkeby berättar om frustrationen att inte lyckas få ut vad han vill av sitt lag, och hur lite det är som skiljer mellan framgång och misslyckande. Samtidigt är MFF-tränaren fullt fokuserad på att åstadkomma en stark och värdig avslutning av säsongen.
Sören Åkeby berättar om frustrationen att inte lyckas få ut vad han vill av sitt lag, och hur lite det är som skiljer mellan framgång och misslyckande. Samtidigt är MFF-tränaren fullt fokuserad på att åstadkomma en stark och värdig avslutning av säsongen.
Det har gått nästan två veckor sedan jag senast såg Sören Åkeby. Och det var ingen vacker syn. På presskonferensen efter 0-0 hemma mot TFF var MFF-tränaren sig inte riktigt lik. Sören brukar även efter förluster och dåliga matcher vara rak och frank i sina kommentarer, utan omsvep peka ut vad som inte fungerat och vad som behöver göras. Så inte efter trelleborgsmatchen; då satt en tom och till synes uppgiven Sören Åkeby och konstaterade att han inte fått ut vad han velat ur sitt lag och att han inte hade något svar på vad han skulle göra för att åstadkomma en förändring.
I sådana ögonblick har tränarjobb ställts till förfogande förr, men den här gången trodde alla inblandade fast på en fortsättning. Styrelse, klubbledning och spelare deklarerade i ett pressmeddelande orubbat förtroende för sin tränare och att krafttag för säsongsavslutningen skulle tas gemensamt. Därefter har lagledningen fått två veckors vältajmad arbetsro under landskampsuppehållet.
– Jag är bara människa. Uppgiven känner jag mig aldrig, men tom, ja det gjorde jag. Ibland kan man inte sätta ord på vilka lösningar som behövs direkt efteråt, och det blev en stor whisky den kvällen för att rensa ut skallen – men sen var det bara att jobba vidare. Man behöver både ett och flera dygn för att analysera och komma fram till vad vi behöver jobba med, och den här gången tog det någon dag extra, säger Sören Åkeby.
Tre dagar innan nästa match är det en åter positiv och målmedveten MFF-tränare som efter fredagspasset börjar med att prata lite om träningarna under landskampsuppehållet. De har känts bra, och de har haft ett ledord: tillslagsbegränsning. På dagens pass har elva spelat mot elva på halvlång – men fullt bred – plan, och bara fått göra två tillslag per bollkontakt.
– Med färre tillslag och mindre yta vill vi få fram snabbare tankar och snabbare beslut hos spelarna. Fler kommer rättvända och spelarna använder sig i högre grad av varandra, allt görs snabbare och det blir kortare mellan lagdelarna. Resultaten ska märkas framför allt i omställningar från försvars- till anfallsspel, och i att vi vågar flytta fram positionerna mer i matcherna, säger Sören.
Förklara lite närmare.
– Vi pratar mycket om att vi saknat flyt i spelet. Dels har vårt passningsspel har lätt att bli slarvigt, trots att vi jobbat så mycket med det. Vi måste bli noggrannare. Vi har många spelare som är nöjda med att sätta en passning någonstans på en annan spelare, bara – men har man bara två tillslag på sig kan den ene inte slå bollen på bröstet på den andra, då behöver den fler tillslag. Spelaren som slår passningen tvingas tänka på hur mottagaren ska ha en chans att ta emot och passa bollen på två tillslag. Dels blir vårt spel ofta för statiskt, vi spelar en och en. I den här träningen måste pelarna hela tiden stötta bollhållaren, så att han har flera alternativ, vilket betyder att om man sätter upp en boll måste man sedan löpa, och stötta bakifrån eller i djupled. Det handlar om att var och en ska bli medveten om vad man gör.
Det låter intressant. Men också som väldigt grundläggande saker.
– Ja visst är det, och tillslagsbegränsning har vi jobbat med tidigare, men under uppehållet har i princip alla pass varit inriktade på det, förutom viss träning av försvars- och anfallsspel som vi alltid kör. Vi hoppas att den här träningen kan medföra en höjning i de sista omgångarna, vi väntar ju på att det ska klicka till, och så sitter det där. Det kan handla om ett par meter. Att man tar snabbare beslut, kommer närmare motståndaren, vågar löpa lite till. Det är jättesmå marginaler som gör skillnaden. Plötsligt stämmer det. Hade vi haft fullt självförtroende hade det här flytet funnits.
Tomheten hos Sören Åkeby – liksom hos alla som följer laget – efter matchen mot TFF är högst begriplig. Allt det dåliga var där igen. Ängsligheten, stillaståendet, det bristande samarbetet. Borta farten, rörelsen, självförtroendet.
– Vi var tillbaka på ruta 1 igen, säger Sören.
Men det är också lätt att förenkla. Att i den stund misslyckandet – den allra sista chansen av många att haka på tabelltoppen försvann – till slut är ett faktum läsa hela vägen dit som en del av det låter sig behändigt göras. Men det stämmer faktiskt inte. För faktum är att MFF innan den modstjälande 1-3-förlusten mot AIK och den därpå följande svaga insatsen mot TFF hade två månader av mer eller mindre positiv utveckling bakom sig. Förra intervjun med Sören Åkeby skedde även den efter besvikelse på hemmaplan, efter de två raka förlusterna mot Halmstad och Kalmar i slutet av juni. Då var vägs ände nådd för en vårutveckling som börjat lovande med nytt träningsupplägg, ny formation och två riktigt bra matcher mot Elfsborg och AIK. Åkeby tog ett gäng som gått ner sig helt ”tillbaka till basics” – grunder och förenkling för att återfinna självförtroende och i förlängningen ett fungerande spel. Med början i den turliga men kämpastarka bortasegern mot IFK Göteborg tog laget sakta men säkert steg framåt.
– Det stämmer. Vi gick tillbaka till basics för att spelarna skulle känna sig tryggare, och spelarna kände sig tryggare – men resultaten följde inte.
Förlusten borta mot Djurgården borde ha varit oavgjort, oavgjort hemma mot Djurgården borde ha varit seger. I andra halvlek presenterade sig Labinot Harbuzi, MFF fick äntligen igång spelet och övertygade stort. Därpå förlust mot Hammarby i en lätt kaotisk match som lika gärna kunde ha slutat oavgjord, och sedan en bra och en dålig halvlek i derbyt.
– Vi tog bara en poäng i djurgårdsmatcherna, jag tycker vi var värda fler. På Söderstadion tycker jag vi dominerar Hammarby totalt, det är skickligt att inte göra mål på de möjligheter vi hade. Och i derbyt hade vi kontroll fram till deras kvittering, och vi borde ha dödat matchen. Sedan tappade vi sugen och gick ner oss, och sett till hela matchen var oavgjort rättvist.
Två poäng på fyra matcher, men ändå prestationer av en annan kaliber än dessförinnan. Sedan följde
en mycket bra match mot dåvarande serieledarna Halmstad, med en imponerande vändning i andra halvlek, då de himmelsblå helt enkelt spelade skjortorna av de mörkblå. MFF såg ut att äntligen ha fått ordning på styrkorna.
– Hela halmstadsmatchen var bra. HBK blev för passiva i andra och vi körde på. Vi vågade anfalla med mycket folk och vi spelade klokt, dödade tid och fick igång bra rörlighet och passningsspel.
Efter en efterlängtad och programenlig hemmaseger mot Brommapojkarna var tabelltoppen inom räckhåll, men i den följande bortamatchen mot ett AIK i hysterisk form kom groende förhoppningar snabbt på skam. Här syntes mycket tydligt skillnaden på ett lag som vänt trenden på allvar med en segersvit och bubblade av självförtroende – och ett lag som rörde sig framåt men endast trevande och ännu med feltramp och framför allt alldeles för långsamt. Med sin bländande inledning av matchen – 2-0 på tolv minuter – visade AIK just det som MFF saknar: ett rakt, snabbt och enkelt spel.
– Ja, de hade ett rakare, snabbare spel. Nu tycker jag ändå att vi skapar en del chanser som vi kunde fått utdelning på, och då hade matchen sett annorlunda ut, säger Sören.
Summa: åtta matcher där MFF tagit 11 av 24 möjliga poäng. Därefter 0-0 mot TFF. Och, som sagt, tillbaka på ruta 1. Ändå har det varit så nära, känts inom räckhåll, det där genombrottet. Det är lättare att förstå hur man letar efter något och inte finner det, än hur man hittar något – som i andrahalvlekarna mot Djurgården och HBK – men inte förmår hålla fast vid det.
– Återigen, det är inte många meter man behöver, för att allt ska stämma. När allt sitter finns det en enorm potential i Malmö FF, tyvärr har det inte gjort det alltför ofta. Det finns så mycket i de här spelarna, som jag och spelarna tyvärr inte har fått ut.
Hur kan det komma sig? Har du själv någon förklaring?
– Jag har egentligen inte det. Vissa träningar ser fantastiska ut, och då tänker man att ”nu är vi på gång!”, för det är oftast på träningen man ser formen hos spelarna. Sedan ser det inte alls likadant ut till match. Varför vi inte får ut det, jag har inget jättebra svar på det. Jag hoppas alltid att just den här träningen kan ändra tänkandet hos spelarna. Vi har inte fått ut det som vi hoppats av laget. Om det innebär att jag inte är den rätta tränaren för Malmö FF, ja då är jag självklart villig att kliva av.
Vad tror du själv?
– Jag ska ha en diskussion med föreningen. Men om du frågar mig nu, så är det klart att – det är ohållbart. Att jag om jag inte får ut det jag vill ur spelarna ska stå med piskan nästa år och tro att det ska bli jättemycket bättre. Det vore konstigt om jag sa det, då vore jag korkad. Det ska nog till något annat i Malmö FF för att lösa den här knuten.
Vad har saknats?
– Återigen, det är så små saker. Det är möjligt att spelarna inte har tillit till det jag jobbar och tro på. Jag försöker alltid ha en öppen dialog, där alla är välkomna att komma och berätta om något inte är bra – men ingen har gjort det. Jag har fått vibbar på att spelarna tror på det här. Och då är det bara att jobba vidare, och pröva olika metoder för att få fram det här lilla som saknas. Man måste våga saker. När man inte vågar vinna för att man är rädd att misslyckas och förlora, det är då man inte tar några extra steg. Några meter i varje lagdel, så ser det helt annorlunda ut.
Efter matchen mot TFF haglade ropen på din avgång, hånfulla banderoller mötte dig både under och efter match, och av supportrar och media fick du massiv kritik. Hur har du tagit det här?
– Fansen måste få ha sina åsikter och synpunkter. Och även om fotboll är viktigt och det är ens jobb så… jag har jobbat som brandman och sett oerhörda saker. Jag har varit med om tsunamin… livet är mycket mer. Ibland får man gå tillbaka till det, att man överlevde tsunamin. Jag har förståelse för besvikelsen, vi är minst lika besvikna själv. Men när jag får kritik för att jag är stockholmare tycker jag det bara är tramsigt. Jag ger hela mitt hjärta för klubben jag jobbar för.
Helheten har inte velat falla på plats. Men det innebär inte att det saknats enskildheter att glädjas åt. Ett par kommer på tal.
– Många spelare har varit bra individuellt. Anders Andersson är den som kanske varit jämnast i år. Sedan har vi många spelare som gjort jättebra ifrån sig ibland och sämre ibland. Det glimtar till hos många spelare, som sedan går ner sig.
Tydligast skillnad för spelet har Labinot Harbuzi gjort under ett par matcher som spelfördelande oc h extremt bollskicklig central mittfältare, med position en bit ner i plan närmast bredvid defensivt inriktade Daniel Andersson.
– Labinots kvaliteter är fantastiska, men tyvärr får vi ingen kontinuitet i pojken. Han är skadebenägen; så fort han kommer upp i form så kommer det en skada, det är olyckligt. Den dag han kan träna kontinuerligt och spela säg 20 matcher under en säsong, då blir både han, Malmö FF och landslagen jätteglada.
I andra halvlek mot Djurgården satte du upp Behrang Safari på mittfältets vänsterkant, och där har han alltsedan gått från klarhet till klarhet.
– Trygghet, igen. Berra känner sig mer trygg och bekväm där, som ytterback är man mer utsatt om man gör misstag. Jag är övertygad om att Behrang kommer att bli en jättebra vänsterback när han växer in det, men det är ups and downs på unga spelare. Detta är trots allt första året han är ordinarie, det glömmer man gärna – han är ju en snuttjulle än… Låt honom få lite tid på sig.
Rakt in i laget har Babis Stefanidis gått. Vad tycker du om hans insatser så här långt?
– Lite landat tycker jag. Gör vissa saker jättebra, sedan faller han ifrån.
Hur vill du se honom?
– Jag vill se honom med mycket boll, han är fantastiskt bra med bollen, och bra på bedömningen mellan att gå in i plan och ta spel och att hitta spelbredd och skapa 2 mot 1 på kanten.
Han har hittills oftare valt det förra än det senare…
– Ja, men det beror också på att medspelarna ska lära sig läsa av honom, på samma sätt som han ska hitta sin roll i laget. Det tar lite tid. Sedan är det spelarens skicklighet som avgör.
Under sommaren kallades Åke Fjellström in att leda laget i mental träning, ett arbete som ännu pågår kontinuerligt. Ser du någon effekt av Åkes arbete?
– Närmare hur Åke jobbar får han svara på själv, men det här är något man måste jobba med mer långsiktigt, det är inget man gör bara över ett par månader. Det är svårt att peka på något nu; det finns inga direkta svar, inget mätbart. Hade vi vunnit tio matcher i rad hade man kunnat konstatera att det berott på att Åke varit med och hjälpt till… men vi har fortfarande vacklat i resultat och spel.
Nu är det sex omgångar kvar. Arton poäng att spela om. Det kan fortfarande hända en hel del.
– Vi måste vara realistiska, vi måste kunna revidera våra målsättningar när det inte gått som vi hoppats – det finns andra valörer än guldet att slåss om. Jag hoppas att vi de här sista sex omgångarna kan visa att vi kan vara ett bra spelande lag, och att vi kan avsluta säsongen på ett jäkla bra och värdigt sätt. Så att spelarna kan ta med sig det till nästa år.
