Hur orkar karln?
Vi satt där och pratade om att Jari Litmanen saknades. För det gjorde han. Och vi pratade om att våra nya anfallare levererade. För det gjorde de. Men här vill jag börja med att prata om Daniel Andersson. För han var bäst på plan. Igår igen.
Vi satt där och pratade om att Jari Litmanen saknades. För det gjorde han. Och vi pratade om att våra nya anfallare levererade. För det gjorde de. Men här vill jag börja med att prata om Daniel Andersson. För han var bäst på plan. Igår igen.
Jag fattar inte hur karln orkar. Han agerade både defensiv och offensiv mittfältare igår. Var han inte nere och, i sista stund, bröt en framstöt från den ständigt farlige Wilton Figureido, så var han framme och serverade Junior en elegant lyftpassning som så när resulterade i mål.
Daniel var motorn i MFF igår. Han var inte den som syntes mest, men han var den som uträttade mest. Jag tror rentav att han var skillnaden mellan MFF och AIK igår.
Fast nu kanske jag överdriver. Jag har sett skribenter idag hävda att AIK lika gärna kunde vunnit med 3-1. Jovisst, och Sverige kunde vunnit mot Tyskland i åttondelen i VM. Jag har en stensäker gut feeling i de här sammanhangen. Min mage bryter ihop när Malmö FF är illa ute. Det gjorde den inte igår. Efter Jonatans 1-0 så var jag faktiskt inte orolig en enda gång.
Det var ett helt annat MFF som vi fick se igår, jämfört med för två månader sedan. Bolltempot är högre, drillningen på träningen om ”snabbare bolltransport” har gett resultat. Det syntes inte minst på en pigg Anders Andersson.
Allra mest syntes det när Emil kom in i stället för Safari. Då hade MFF fler snabba fötter på plan samtidigt än laget haft på mången god dag. Och allra snabbast var förstås Junior, som hade hyfsat hög felprocent, men som gjorde saker som samtliga andra på plan i bästa fall kunde gå hem och öva på. Jösses, vilket nyförvärv. Vilket skott, vilken aktion, vilken fysik. Jag saknade inte Afonso ett enda ögonblick.
Jag var kort sagt alldeles lycklig efter matchen igår. Det var ett Malmö FF som spelade aggressiv anfallsfotboll, som satte press på bollhållaren och som sökte den närmaste vägen till mål. Någonting har hänt, jag lovar.
Men visst, det finns saker att arbeta på. Som att Olof Persson, som skötte sina defensiva uppgifter utmärkt, inte ska ta frisparkar och inte ska vara spelfördelare. Och som att Joakim Nilsson går fullständigt vilse ute på kanten. Och som att Christian Järdler måste våga, för att citera en klok man i publiken, söka något annat än det fega alternativet.
Men annars: vi har fått en målvakt som vågar gå ut och dominera på inlägg, som vågar ”leka Lehmann” och enhandsboxa bort farliga projektiler, istället för att tveka och låta det hela sluta med att han ”hänger tvätt”. Jonas var en av de bästa på plan igår. På det sista målet såg det ut som om han var skymd. Synd, för dels är det skönt att hålla nollan och dels hade MFF passerat AIK i tabellen.
Det ser alltså förbaskat lovande ut. Det går att vinna utan Jari Litmanen. Anders föll inte tillbaka, som vid tidigare försök. Och Jesper Bech, denne ständige olycksfågel, gjorde ett sjukt bra inhopp. ”Hargreaves-löpningen” som ledde fram till 3-0-målet var grym och den osjälviska attityden vid 2-0 var föredömlig.
Det finns alltså resurser, även om jag givetvis vill se Jari på plan. Se honom dominera, se honom vinna det guld som han är värd bara på de sagolikt inspirerade träningar det är en ynnest att få stå och se. Eller som Jack sa vid träningen i tisdags: ”Jag skiter i om MFF vinner guld, bara jag får stå här och se Jari träna”.
Jag är rädd att Jack kommer att bli besviken. För gårdagens match, efter två månaders uppehåll, med tre tunga nyförvärv, lovade hur mycket som helst. När Olof och Gabriel lärt sig prata med varann och när Junior och Jonatan lärt sig hitta varann. Ja, ni fattar. Det är ett sånt år i år.
Mats Weman
Malmö FF hoppas att Mats Wemans krönikor kommer att glädja, irritera och diskuteras av hemsidans besökare. Vi vill även påpeka att krönikorna innehåller Mats Wemans personliga åsikter och inte nödvändigtvis är Malmö FF:s officiella.
