Intervju med Andreas Nilsson
Hemsidan presenterar en färsk intervju med dagens stora jubilar Andreas Nilsson.
Den 24 februari 1910 samlas 19 unga män i sammanträdesrummet intill Idrottsplatsens restaurang och bildar Malmö Fotbollförening. En dryg kilometer därifrån, innanför kanalen, i en enrumslägenhet på lilla Timmermansgatan, ligger vid sin mors bröst ett 29 dagar gammalt gossebarn, som småningom döps till Gustaf Andreas Nilsson. MFF och Andreas Nilsson. Årsbarn. Med så mycket gemensamt, med en stor del av sin respektive historia sammanflätad.
Klubben har ännu en knapp månad att invänta sitt jubileum, men idag tisdagen den 26 januari 2010 fyller Andreas Nilsson etthundra år. Han är vid förhållandevis god vigör och vid gott mod. Synen har svikit, och han är något ”justerad” efter ett lårbensbrott för ett par månader sedan, men kristallklar i knoppen. Två dagar innan den stora dagen tar han emot för en intervju i sitt lilla rum på ett äldreboende i Hyllie. I våningen ovanför förbereds födelsedagsmottagningen.
– Jag känner inte av åldern förrän jag ska upp och gå och måste använda den här rollatorn, då förstår jag att jag är gammal. Hade jag bara fått behålla synen och gången, så hade jag kunnat spela fotboll idag!
Säger Andreas Nilsson och skrockar till lätt där han sitter i sin soffa. Han tillägger att han tränar med rollatorn, fram och tillbaka i den lilla korridoren utanför, och att det blivit allt bättre sedan operationen.
– Ja, den gnistan sitter kvar! Träna, och bli bättre. Det finns gångar här utanför också, jag får se sen när det blir lite varmare om jag provar dem. Men, jag har ju sett det mesta av livet.
Känslorna inför hundraårsdagen är förväntansfulla, men också rätt samlade. Och det är klart, har man firat både sjuttio, sjuttiofem, åttio, åttiofem och nittio och nittiofem infinner sig kanske viss mättnad på nolledagar.
– Det har ingen större betydelse, jag känner inget särskilt av det. Men det ska bli skoj att träffa lite gamla bekanta, av dom som är kvar. Släkten kommer, och så kommer det väl en del från MFF, några gamla fotbollsspelare och FV-bröder.
Till gratulanterna sällar sig inte minst närmsta släktingen, lillasyster Zentha, 95 år ung, boende i Stockholm.
– Ja far blev 78 och mor blev 92, så där är påbrå i släkten.
Andreas Nilsson kom till MFF som 19-åring 1929, och var med om att spela upp klubben i allsvenskan för första gången 1931. Under tolv säsonger spelade Andreas 371 matcher och gjorde 168 mål i ljusblå tröja, de allra flesta som väl dribblande vänsterytter. Han var med om den nesliga diskvalificeringen ur högsta serien 1934, men också om återkomsten två år senare och den första medaljen, lilla silvret efter tredjeplatsen 1938/39. Han slutade 1940 och tog nästan omedelbart steget in i styrelsen, samtidigt som han var med om att resa en av klubbens grundpelare: ungdomsverksamheten med pojklagen.
I Malmö FF:s jubileumsbok berättar Andreas Nilsson om sin tidiga barndom under enkla förhållanden, om hur han fångades av fotbollen på ”Lekan”, grusplanerna bakom brandstationen vid Drottninggatan, och hur han och några kamrater i mitten av 20-talet bildade klubben Vici – det avsnittet och ett till finns dagen till ära att läsa här på hemsidan. Efter att Vici gått upp i Olympic, och efter att Olympic gjort bra ifrån sig i Sydskånska Serien, blev MFF intresserade av Andreas . Ett MFF som just gjort sin första säsong i division 2 södra, men redan hade siktet inställt på allsvenskan. Kontaken med Andreas tog av klubbens då nye styrelsemedlem – Eric Persson.
– Jag debuterade i serien 1929 på Gamla Idrottsplatsen, mot Halmstads Bollklubb, vi vann med 3-0 och jag gjorde två mål. Men den allra första matchen var mot Arlöv, på Östra planen bakom Johanneskyrkan, och jag minns att Idrottsbladets malmöredaktör i sin rubrik undrade om jag var fågel eller fisk… det tyckte jag var en jäkla liknelse!
Andreas minns; Andreas minns mycket och är full av hågkomster ur sitt långa och rika liv. Rösten blir lite trött emellanåt, men hittar strax ny kraft. Och han är en så fin berättare; detaljerna är väl bevarade och utmejslade, diktionen är gammalmalmöitiskt vacker och språket rymmer genklang av Eric Perssons prosa i de gamla årsböckerna. Andreas minns sin första match – och sin sista, 1940.
– Vi hade Eskilstuna hemma, och det var en match på nåder, för jag ansågs gammal och rädd om benen. Men den tidigare kaptenen John Torstensson hade gjort 370 matcher, och det hade jag med – och nu fick jag slå hans rekord med en match! 371 matcher, det var oerhört många på den tiden, och jag stod överst på listan i flera år.
Att spela allsvensk fotboll var på 1930-talet uteslutande en fritidssysselsättning. Alla spelare hade heltidsjobb att sköta, de flesta tunga och slitsamma sådana. Andreas Nilsson gjorde karriär hos Fredrik Nyströms delikatessaffär på hörnet mellan Lilla Torg och Stortorget, där han under 23 års tid steg i graderna från springpåg till rostmästare i kafferosteriet. Då det formellt sett inte var tillåtet att betala ut någon ekonomisk ersättning till spelarna, hittade klubben på andra sätt att visa sin uppskattning. Ett var den årliga sommarfesten.
– Då, det här var kanske i början av 30-talet, samlades A-lag och reservlag med fru och barn och blomma nere vid Östervärns station, steg på tuff-tuff-tåget ner till Torna Hällestad och hade frukost och filtar med. Vi promenerade i skogen, och sedan kom dagens clou: föreningen bjöd på middag på en närbelägen sommarrestaurang. Fläskstek och ris á la Malta!
Arbetet i delikatessaffären gav Andreas Nilsson tillfälle att på nära håll uppleva de stora klasskillnaderna i dåtidens samhälle – eller att få dofter från finare världar, beroende på perspektivet.
– Jag var uppfostrad att vara tacksam för att ha ett jobb. Men, det var så väsensskilt från hur det är idag. Som när ostronen kom på höstarna, från Limfjorden, i träbackar, och di fine skulle ha kalas på dem. Ostronen såldes dussinvis, vi fick lägga dem mellan två plankor och binda om dem – för att de inte skulle öppna sig – och sen ta med dem hem fån jobbet. För att sedan leverera dem till en viss tid på kvällen, och då skulle man bryta upp ostronen och sätta dem på en silverbricka med is. Det ingick i jobbet, utan betalning, man skulle bara vara hedrad… Nä, den gamla goda tiden, den vill vi inte ha tillbaka!
1936 blev ett märkesår för Andreas Nilsson. Då var han med om att ta upp Malmö FF i allsvenskan för andra gången (nu efter diskvalificeringen och ett direktkval mot Billingsfors), han blev uttagen till sin enda A-landskamp, mot Finland, och sist men inte minst gifte han sig med sin kärlek Hillevi. De fick inga barn, men fick fira både silver-, guld- och diamantbröllop under 68 års äktenskap. Hillevi blev 92 år, gick bort 2004.
– När vi gifte oss flyttade jag in i min första egna lägenhet; vi köpte en liten tvårummare på Nobelvägen av Hugo Åberg. Det var de första tvårummarna med badkar – och det var ju rena högfärden…!
Efter spelarkarriären satt Andreas Nilsson som sekreterare i styrelsen i 20 år, och som ungdomsledare var han med och tog fram flera av de talanger som sedan ledde laget till de fantastiska framgångarna i slutet på 40-talet och början på 50-talet. Bland dem Calle Palmér och Sune Sandbring, men även Inge Blomberg.
– Vi bildade en pojklagsavdelning och startade skofotboll med en serie för läroverken och en för folkskolorna. Men det fanns inga fotbollsskor för barn i 10-årsåldern då, så vi fick använda gymnastikskor.
När Andreas lämnade styrelsen lämnade han också det mesta av sitt aktiva engagemang i Malmö FF. Andra intressen lockade nu mer än fotbollen, framför allt resor, fotografering och måleri. Enstaka gånger har ha återvänt till Stadion för match; banden med klubben har till största delen varit med ordenssällskapet FV.
Hundra år. Tusen och åter tusen levande minnen.
– Ja, minnena genomströmmar en. Men de är roliga att ha, och jag har gallrat på dem. När man ligger vaken på natten och har svårt att sova, så är det bara att öppna på locket!
Vilket är ditt allra tidigaste?
– Ja, där är ett som förföljer mig. Jag kan ha varit en fyra år, det var åskväder och det blixtrade och dånade. Jag tyckte det var spännande, och sprang runt på kullerstenarna på gatan och härmade knallarna. Men min mor kallade in mig och bannade mig, hon tyckte det var häderi mot Skaparen. Det var en annan tid det…
Ett mer sentida minne för Andreas Nilsson är – invigningen av Swedbank Stadion ifjol. Då Andreas symboliskt lämnade över matchbollen, som fick vandra på ett pärlband av MFF-stjärnor in till mittcirkeln.
– Det nya stadion är ju perfekt! Allt i ett, planen går ihop med åskådarläktaren, det är den rätta ramen. Synd bara att jag inte kunde se matchen så bra, men det gick att följa med ändå.
Och än finns det plats för några minnen till. Om hälsan tillåter kommer Andreas Nilsson med sitt eget hundraårsfirande väl avklarat att delta i MFF:s och närvara vid jubileumsfesten.
– Ja, vi är ju årsbarn, föreningen och jag. Det kan vara roligt att få vara med och höra susningarna.
Tobias Christoffersson
