Intervju med Joseph Elanga
– Jag är den snabbaste spelare jag sett från min position på planen i år.
Ovanstående ord är Joseph Elangas svar på frågan om han verkligen är allsvenskans snabbaste spelare. För i år har han sprungit längs med kanten ända fram till positionen som en av Malmös absolut bästa spelare.
Hemsidans medarbetare Måns Renntun presenterar en personlig intervju med en av MFF-fansens kelgrisar; Joseph Elanga
– Jag är den snabbaste spelare jag sett från min position på planen i år.
Ovanstående ord är Joseph Elangas svar på frågan om han verkligen är allsvenskans snabbaste spelare. För i år har han sprungit längs med kanten ända fram till positionen som en av Malmös absolut bästa spelare.
Och om 24-årige tvåbarnspappan Joseph Elanga från Kamerun får som han vill springer han in i svenska landslaget om några år. Elanga är något så sällsynt i svensk fotboll som en yttermittfältare som omskolats till ytterback. I senaste numret av fotbollsmagasinet Offside ägnas åtta helsidor åt ytterbacksproblematiken inom svensk fotboll. I Sverige flyttar man nio gånger av tio hellre ut innerbacken på kanten än låter yttermittfältaren ta ett steg ner på planen.
Men Tom Prahl valde i vintras den tionde lösningen och beordrade ner Elanga ett steg när Malmös mittfält var mer överbefolkat än buss 16 på väg från stan till Oxie på Malmöfestivalens avslutningskväll. Elanga är glad att han fick ordern av general Prahl när han nu sitter och dricker sin apelsinjuice på ett café på Bo01. Utanför fönstret har sommaren lämnat över stafettpinnen till Öresunds snålblåst.
Hur snabb är du egentligen?
– Jag skulle kunna springa 100 meter på elva sekunder nu, säger han men ändrar sig snabbt:
– Okej, okej, kanske inte just nu, säger han med ett för Joseph Elanga så typiskt gapflabb när han ser ett par tusen liter Öresunds vatten smaska mot rutorna.
–
Ryktet säger att han gjort hundra meter långt under elva sekunder, men Elanga vet inte säkert.
– Kanske 10,8, jag är inte säker. Snabbheten är min spelstil, det är min bästa förmåga. Om jag inte hade snabbheten skulle jag inte vara den jag är idag. Jag låter motståndarna glömma bort mig och så – surprise – ser de mig bakom dom. Om jag har ett utrymme att attackera, så tänker jag inte, jag bara springer.
Om snabbheten är din bästa tillgång, vilken del behöver du då träna på mest?
– Jag gillar inte att misslyckas med mina inlägg, då mår jag inte bra, jag tränar mycket på dem. Tränaren har sagt till mig att jag inte behöver använda så mycket kraft när jag slår mina inlägg. Varje dag hjälper han mig med inläggen.
I år har Malmö FF haft bra kontinuitet i sin backlinje. Några få avstängningar och skador är det enda som stört, något som Joseph är tacksam för. Samtidigt har mittfältet sett olika ut från match till match beroende på hur Hasse Mattissons vader, Thomas Olssons bristningar eller Jon Jönssons vrister mått.
– Om vi hade haft samma mittfält i varje match hade vi legat före Djurgården nu, säger Joseph.
Samarbetet med mittfältet är ofta något som tar sig frustrerande uttryck i Elangas spel. Ofta ser man Elanga göra sin karakteristiska ”men möt mig då”-gest i uppspelsfasen.
– Mittfältet måste hjälpa oss i försvaret. Om vi inte får hjälp så har vi inget annat alternativ än att slå en långboll. Och tränaren säger alltid åt oss att hålla bollen på marken.
Långbollarna har blivit färre och färre allt eftersom säsongen framlidit, men Joseph Elanga kallar dock fortfarande Tom Prahl för ”the trainer”.
– Han är helt klart den bästa tränaren jag någonsin haft. Varken i Grekland eller i Kamerun hade jag en lika bra tränare. Jag tackar tränaren för allt han gjort. Jag skulle inte vara en så bra vänsterback som jag är om det inte vore för tränaren.
I vintras var Elangas position i klubben osäker. Stockholmslagen drog i honom, men till slut stannade han ändå i Malmö. Samtidigt som han tvingades ta ett steg ner på planen tog han tio steg upp på prestationsstegen. En sedan tidigare bra allsvensk yttermittfältare blev över en natt en av landets bästa ytterbackar.
– Tränaren tog beslutet och sa att jag detta år skulle spela vänsterback. Jag kunde först inte tro det. Jag var så nervös inför de första träningarna och träningsmatcherna. Jag sa till tränaren att han gjorde ett misstag, men idag tackar jag honom. Men så upptäckte jag att jag var bättre som försvarare än som mittfältare. De andra spelarna sa till mig ”Joseph, du är bättre som back”.
Nu var inte ytterbackspositionen helt ovan för Elanga. När han spelade i den grekiska klubben FC Appollon var det just som ytterback, och även när han blev uttagen till Kameruns trupp i Frankrike-VM 1998 var det som vänsterback.
Idag var det längesedan han spelade med landslaget. Senaste landskampen gjorde han i januari 2002. Hittills under intervjun har skratten duggat lika tätt som regnet utanför men när landslaget kommer på tal blir han dystrare. Problematiken är den samma som Ijeh stött på. Även Elanga har spelat in videoband med sig själv.
– De kommer ju inte och tittar på mig, så de kan ju inte veta hur jag spelar, säger Elanga med en suck.
Men även om Kameruns landslag och Elanga inte är som ler och långhalm så ligger det mellanafrikanska landet fortfarande honom varmt om hjärtat.
– Min mamma brukar jag ringa till ofta. Hon arbetar för staten medan min pappa jobbar för vattenreningsverket i huvudstaden Yaoundé. Min mamma var här och såg derbyt mot Helsingborg förra året. Jag åker tillbaka till Kamerun i november varje år och hälsar på min familj.
På gatorna i Yaoundé känner de flesta igen Elangas leende. Där nere är han en stor idol för många.
– Jag tycker om att bli igenkänd. Även här i Malmö kommer folk fram till mig eller så skriker de när jag sitter i bilen. Jag tar mig tid för alla människor. Om någon har ett problem, till exempel på träningen, så är det självklart för mig att ställa upp och hjälpa till. Det är naturligt för mig, oavsett vem det är.
När Joseph var elva år skilde sig föräldrarna. Han blir märkbart ledsen när han berättar om hur tufft det kändes. Idag skickar han ner pengar till sin mamma så att hon får hjälp med försörjningen.
– Hon uppfostrar min fyra småbröder, så hon behöver lite hjälp. Jag har hjälpt dom med pengar så att vi kunde bygga ett hus åt dem där nere. Om jag är en bra man idag, så tackar jag min mamma.
I Joseph Elangas liv är alltid gud och tron nära till hands. Medan Peter Ijeh skriver bibelcitat på tröjorna och tackar gud efter matcherna har Elangas djupa tro inte varit föremål får lika stor uppmärksamhet. Men i var och varannan mening så tackar Elanga gud.
– Jag tackar honom för att jag mår bra, för att jag inte är skadad. Det första jag gör på morgonen är att be och varje söndag går jag i kyrkan, om det inte är match det vill säga. Innan matcherna ber jag för alla ska må bra. Jag ber honom om kraft för att jag ska kunna göra en bra match.
Det var också den djupa tron som hjälpte honom igenom en av hans livs hittills stora tragedier. Barndomsvännen Marc Vivien-Foe föll i början av juli ihop mitt under en match i Confederations Cup. Elanga berättar med dämpad röst hur han och den några år äldre Marc brukade spela fotboll på gatan i Yaoundé där de bodde.
– Jag kunde inte sova på flera dagar efter hans död och när jag väl somnade drömde jag mardrömmar. Tänk bara på sättet han dog. Men när det är ens tur så är det. Så är det bara. Jag själv är inte rädd för att dö.
Det var dock inte första gången som någon av Elangas vänner avled på planen.
– I Kamerun spelar vi tufft, mycket tuffare än i Sverige. Vid två tillfällen dog två av mina lagkamrater efter att de fått hårda smällar på planen.
I Sverige har Joseph mött ett land vars invånare är långt mer sekulariserade än i Kamerun. När kom hit till ett vintrigt januarimalmö 2000 möttes han av ännu fler skillnader. Visserligen har man till leda hört klichéerna om de stora kulturomsvängningar som möter afrikanska spelare när de konfronteras med den svenska vinterkylan. Men två och ett halvt år efter hitkomsten är Joseph Elanga fortfarande tvungen att lägga sig dubbelvikt på den trendriktiga gråbruna soffan av skratt när han tänker på hur han såg ut på sitt första träningspass med Malmö FF.
– Jag kunde inte känna mina fingrar och hela kroppen skakade av kylan. Så jag tog på mig tre par vantar och en massa tröjor. Jag såg inte klok ut och de andra spelarna skrattade åt mig när jag klev ut ur omklädningsrummet.
Mötet med Malmös ökända snålblåst gjorde att Elangas agent fick ta emot ett samtal omgående från en av sina klienter.
– Jag ringde honom och sa att jag inte kunde spela här. Han sa till mig att det skulle bli bättre, och det blev det ju också när sommaren kom. Min fru reagerade precis likadant när hon kom hit några veckor efter mig från Grekland. Men nu säger hon att Malmö är den bästa staden i världen.
Hemma för Joseph, frun Elvira och barnen Sandra, fem år, och Anthony, 1 år och tre månader, är lägenheten på Bellevuegården i Malmö, bara ett par hundra meter från stadion.
– Vi har en jättefin utsikt över bron från vår lägenhet, men jag planerar ändå att skaffa mig ett hus någonstans i Malmö. Det är sån skillnad att bo här jämfört med Yaoundé. Här är allt gratis och barnen kommer få bra utbildningar i skolan. I Kamerun är det bara de som har pengar som har råd att köpa sig en bra utbildning. Ringer man polisen här i Sverige så kommer dom direkt.
Men trots att Joseph till viss del förespråkar den svenska modellen blir det på nytt dags att lägga sig dubbel på soffan när de svenska skatterna kommer på tal.
– Ooohh, femtio procent, skrattar Elanga högt.
Även om han känner sig tryggare i sin engelska vid intervjutillfällen som detta, så ser dröjer han inte på svaret när jag frågar honom om han känner sig som svensk eller kameruan:
– Jag känner mig som en svensk.
Det är denna känsla som har gjort att han bestämt sig för att ansöka om svenskt medborgarskap i januari nästa år.
– Då har jag varit här i fyra år och kan lämna in en ansökan. Men först när man jobbat här i fem år kan man bli svensk medborgare.
Och kanske även en man för ett svensk landslag som i tio års tid rivit sina fingertoppar blodiga när de febrilt bläddrat i sina taktikpärmar efter lösningar på den svenska bristen på naturliga ytterbackar. Elanga säger bara:
– Jag vet bara att jag inte skulle tveka en sekund om jag fick chansen.
Att familjen gräver sig allt djupare ner i parkernas stads mylla är något som säkert gläder de många fansen som tagit Elanga till sitt hjärta och gjort honom till närmast en kultfigur. Ofta är det Elanga som stannar kvar längst på arenan efter match. En specifik händelse har etsat sig fast på min näthinna. Malmö hade mer rutinmässigt än finessrikt besegrat Elfsborg på Ryavallen med 2-1 tidigare i år. Elanga hade varit lysande på sin vänsterbackplats. Det var säkert en halvtimma efter att domaren blåst av matchen som jag och några vänner gått runt hela arenan för att möta en vän bakom huvudläktaren. Där hörde jag fortfarande tiotalet kvardröjda segerrusiga klackmedlemmar som stod och sjöng på ståplats. När vi gick in på läktaren för att se vad som hände såg vi Elanga, som fortfarande inte gått ut till omklädningsrummet, jogga över till klacken med ett av de största leendena jag sett. Gruppen fans omfamnade honom och på vägen tillbaka såg jag Elangas ögon.
De lyste av ren och skär glädje.
Fem frågor:
Vinner Malmö FF det allsvenska guldet?
– Det blir tufft. Alla måste arbeta hårt och vinna alla matcher.
Vem umgås du mest med i laget?
– Peter Ijeh. Vi går på stan, vi kollar på DVD eller så gör vi ingenting.
Hur bra är du på svenska?
– Jag pratar bra och förstår allt. När jag först kom hit tog jag en del lektioner i Lund, men det hinner jag inte längre.
Var går du helst ut i Malmö?
– Jag gillar Slagthuset!
Du utnämns ju ofta som lagets spelevink nummer ett, men vem kommer tvåa?
– Haha, Lee Baxter! Han är helt galen, skrattar Elanga och reciterar liggande på soffan ett skämt som vad jag förstår inbegriper något om Baxter och schimpanser.
Text: Måns Renntun
Måns Renntun kommer under hösten göra interjuver med spelare och ledare i Malmö FF som publiceras här på mff.se. Det här var den andra i en serie om fem.
