Intervju: Noah Eile

Publicerad 10 februari 2021 i Herr,Nyheter

För drygt två månader sedan skrev Noah Eile på sitt första A-kontrakt med föreningen. Här berättar han om steget från P19 till A-laget, vilken spelare som hjälpt honom mycket under första tiden och hur det är att ha en MFF-tokig familj.

Noah, en månad som A-lagsspelare, hur har första tiden varit?

– Det har varit jätteroligt och lärorikt men det är en stor skillnad. Tempot, intensiteten och allt runt omkring. Det är mycket mer professionellt med kosten, återhämtning och tillgången till eget gym och sjukgymnaster.

Noah Eile är dock inte helt färsk i A-lagsmiljön. Förra året tränade han regelbundet med seniortruppen, men skillnaden mellan att hoppa in då och då gentemot att vara fullfjädrad A-lagsspelare är stor.

­­– Tränar man en gång i veckan med A-laget förbereder man sig extra mycket för att prestera just den träningen. Nu är det inte samma anspänning utan det gäller att vara fokuserad hela tiden.

­– Nu har jag också behövt hitta en plats i gruppen och känna sig trygg i det och så, men det har varit enkelt. Alla har varit unga spelare en gång så de äldre pratar mycket med en, om saker utanför planen också, så det är verkligen en bra grupp jag har kommit in i.

Är det någon som har hjälpt dig lite extra så här i början?

­– Det är många faktiskt. Ola, han är ju en superstar! Och AC är en väldigt bra kapten. De två är bra på att prata med alla och få med alla i sammanhållningen. Personligen har Eric Larsson hjälpt mig mycket på planen också. Han pratar mycket med mig och ger lite tips här och där. Det har redan gett mig mycket.

Hur stort är steget från P19 till seniorfotboll?

­– Jättestort. Det märks mycket i hur skickliga alla är med bollen tycker jag. Även de spelarna som kanske inte har passningsspelet som sin främsta styrka är extremt skickliga och noggranna med bollen. Koncentrationen måste vara på topp hela tiden. De springer snabbare, de tacklar hårdare och bollen går snabbare.

Han utvecklar.

­– Kravbilden är hög. Det är ingen enkel miljö alla gånger men så ska det vara i en stor klubb. Och jag har inte känt någon press utan tycker snarare det är skönt att någon säger ifrån när man gör fel. Samtidigt har jag spelat länge i MFF och även om det är skillnad på ungdoms- och seniorfotboll så är jag van vid kravbilden att vinna varje match. Det ska vara så.

Även på ledarsidan har det gjorts flyttar mellan P19 och A-laget inför säsongen. Jeffrey Aubynn, tidigare tränare för P19-laget, är ny assisterande tränare och numera en del av Jon Dahl Tomassons ledarstab. Noah Eile känner Jeffrey väl sedan tidigare och tillsammans med Tomasson och resten av ledarstaben känner mittbacken att det finns bra förutsättningar att utvecklas.

– Han är väldigt bra, väldigt tydlig, säger Noah om vår danske huvudtränare och fortsätter. Alla vet exakt vad de ska göra på planen och det finns tydliga riktlinjer för alla positioner. Och om man gör det tillräckligt bra så kommer man att få chansen, oavsett ålder.

­– Sen är det jätteskönt att Jeff är en del av staben också såklart. Någon jag känner sedan tidigare och jobbat med länge. Jag vet vad han vill ha ut av mig som spelare, han pratar mycket med mig och visar sekvenser på vad jag gör bra och vad jag kan göra bättre.

Noah går idrottsgymnasiet på Eleda Stadion där han tar studenten till sommaren. Han medger att det inte alltid har varit lätt att kombinera skolan med fotbollen men lyfter fram skolans roll i hans framfart hittills.

– Det har varit svårt ibland. Jag lägger ner mycket tid på fotbollen men skolan är vana vid att ha elever som satsar hårt på sin idrott och lärarna hjälper till på ett väldigt bra sätt. Det har hjälpt mig mycket och jag är väldigt tacksam för det. Stadionområdet har blivit som ett andra hem. Jag går i skolan här, jag spelar fotboll här. Så det känns som att jag känner till varenda hörn av den här byggnaden.

För de MFF:are som inte känner till dig, vad är dina styrkor som spelare?

– Framför allt spelet med bollen och förmågan att läsa spelet defensivt. När jag var yngre var jag inte lika stor fysiskt så då var jag tvungen att lära mig att bli smartare än mina motståndare. Läsa spelet, stå rätt i banan. När jag växte till mig blev jag bättre på det fysiska så nu känner jag också att mitt huvudspel är starkt, med tanke på min storlek. Men det mesta sitter i fötterna och inne i huvudet, tycker jag.

Du kommer från en familj full av MFF:are, antar att familjen är ganska nyfiken på ditt jobb nu?

­– Ja, det frågas om allt möjligt kan jag säga! Det har lugnat ner sig lite nu men i början blev jag bombarderad med frågor om olika spelare och hur allt funkar och så. Men det är bara roligt.

Till sist, vi har spelat två matcher på försäsongen och du har fått en del speltid. Hur har det känts för dig och vad siktar du på i år?

– Jag har fått spela på lite ovana positioner men det har ändå känts bra. Jag har gjort mitt bästa och bara att få minuter i här känns skitbra. Det är inte alla som får den möjligheten så varje gång jag tar på mig tröjan kommer jag ge allt oavsett var jag spelar.

­– Det är naturligtvis tuff konkurrens på min position. Det är svårt att ta en plats, och det ska vara svårt. Men jag siktar på att spela så mycket som möjligt men kanske framför allt att bli en så bra spelare som möjligt. Och det finns ju ingen bättre miljö för det.