Klubblojaliteten lever- bland supportrarna
En fotbollslag är inte som en kvinna. Ett fotbollslag är som ens föräldrar. Vi väljer dem inte. Vi får dem.
En kväll för ganska länge sen satt jag och en kompis och drack vin på en väl insutten krog i Malmö. Min kompis, vi kan kalla honom Åke, hade nyligen fått lön, så mycket tyder på att vi drack ett bättre vin.
Jag har ingen aning om hur länge vi satt där eller vad vi från början pratade om, men runt midnatt kom vi in på obesvarad kärlek. Jodå, någon ouppnåelig skönhet avhandlades säkert, men framför allt lade Åke ut texten om Paris. Länge hyste han nämligen en obesvarad kärlek till Paris. Men till slut gav den jäkla stan med sig. Och än idag trivs de ihop, det vet jag.
Själv pratade jag om obesvarad kärlek till fotbollslag. För vad är väl en kvinna mot ett fotbollslag, i just det avseendet. Om en kvinna sviker en gång på gång så pekar man med hela handen på dörren – och i bästa fall hittar man en ny kärlek i sitt liv.
Men om ens fotbollslag sviker gång på gång – då stannar man kvar. Vi går till ståplats, den ena regniga måndagkvällen efter den andra. Vi fryser. Vi mår dåligt. Vi förbannar.
Men nästa måndag står vi där igen.
Det är obegripligt.
Och det är djupt masochistiskt.
Men det är ganska enkelt att förklara.
För själva utgångspunkten är fel. En fotbollslag är inte som en kvinna. Ett fotbollslag är som ens föräldrar. Vi väljer dem inte. Vi får dem.
Och precis som vi så gärna vill älska våra föräldrar – fastän vi ibland borde veta betydligt bättre – så vill vi så gärna älska vårt lag.
Vi vill så gärna älska en klubb som låter sin afrikanska superstjärna springa ut på snöhalt konstgräs. Vi vill så gärna tro att det inte var en dyrbar chansning.
Alltså söker vi – i vår outtröttliga kärlek – förmildrande omständigheter.
SMHI hade sagt att det skulle vara solsken. Någon fick för sig att Afrika och Antarktis var typ samma sak. Vaktmästaren skulle ha sandat planen, men han blev visst sjuk.
På samma sätt vill vi så gärna älska en spelare som match efter match bränner utsökta frisparkslägen – på ett sätt som skvallrar om att han inte lagt ner fem minuter på någon träning för att försöka förbättra precisionen.
Nästa gång mäste han ju sätta den. Någon säger säkert till honom att han ska öva. Snart så.
Och vi vill ju också så himla gärna älska en forward som kasar runt som en bakfull Bambi och gång efter annan förlorar bollen och ligger raklång i gräset.
Någon elak jävel har felvallat hans skor. Det är bara för att han är så snabb. Till slut kommer motståndaren att sluta markera honom – och då!
Jaja. Det är nästan sant. För visst blir vi ursinniga i ögonblicket, visst ropar vi otryckbara otidigheter från ståplats. Men bara just då. I stridens hetta. Sen glömmer vi. Sen förlåter vi. Och fortsätter att älska.
Jag funderar på om detta är bra eller dåligt. Om det är hälsosamt för någon av parterna. Jag funderar på vad som skulle hända om halva ståplats bestämde sig för att byta sympatier – som att gå över till lokalkonkurrenten – efter en skitsäsong. Varför inte? Varje valår är det ju tiotusentals som vallfärdar över blockgränserna utan att skämmas.
Men precis som fotbollen inte går att jämföra med kvinnor så är fotbollen inte heller som politiken. Det svekfulla beteendet finns nämligen inte på supporterns karta. Det är mot hans religion. I det avseendet är supportern otroligt otidsenlig. En anakronism.
För idag köps en spelare för att säljas. Det är både klubb och spelare rörande överens om. Det är länge sedan något så löjligt som spelarlojalitet och klubbtillhörighet diskuterades i styrelserummen. Det är länge sedan supportrarna lärde sig att älska en spelare i ett år, för att nästa år älska en helt annan – eller fem andra.
Med andra ord. Klubbkänslan och lojaliteten lever. Men det är hos fansen den lever. Den är supporterkulturens blodomlopp.
Mot den bakgrunden känns det ännu mer rätt och genomtänkt att Malmö FF tilldelade MFF Support tröja nummer 12.
För utan oss – ingen klubb.
Något att tänka på medan Peter Ijeh låter kompisarna skriva autografer på gipset.
Malmö FF hoppas att Mats Wemans krönikor kommer att glädja, irritera och diskuteras av hemsidans besökare. Vi vill även påpeka att krönikorna innehåller Mats Wemans personliga åsikter och inte nödvändigtvis är Malmö FF:s officiella.
