Månadsintervju med Roland Nilsson
Efter de fem första omgångarna en färsk intervju med MFF-tränaren, som ser hur hans lag mognat och gläds åt styrkan att kunna lyfta sig, men också konstaterar att matchinledningarna måste bli bättre, särskilt mot lag som backar hem.
Månadens intervju med MFF-tränare Roland Nilsson äger rum – ute på Swedbank Stadions läktare. Den stängda träningen inför hemmamatchen mot Häcken är just avslutad, och Roland föreslår att vi sätter oss i vårsolen, som inne på arenan får gassa helt ostörd av den ännu kyliga vinden.
Det är varmt och skönt, och samtalsämnena är därtill av övervägande angenäma slag. För MFF har inlett Allsvenskan 2010 riktigt bra: 11 poäng av 15 på de fem första omgångarna, tre segrar ingen förlust, tio mål gjorda.
– Vi är nöjda med vår start. Det är viktigt att vi varit med från början, nu kommer matcherna tätt, och så helt plötsligt ett avbrott på två månader. Sedan startar Allsvenskan startar om, och då gäller det att vi är med däruppe, säger Roland Nilsson.
Något ni, trots fina inledningsomgångar, inte lyckades vara 2008 och 2009.
– Nej, och vi är inte där nu heller. Vi har tio matcher kvar att vinna innan vi är där.
Både -08 och -09 såg det också riktigt bra ut fram tills, ja ungefär nu. Femte sjätte sjunde omgången, då tog det stopp, rejält stopp – i princip ända fram till hösten. Vad talar för att det blir annorlunda i år?
– Vi är mognare i år. Ifjol trodde vi efter den fina starten då att vi bara skulle gå in och spela ut alla motståndare, i stort sett. Så kom motgångarna i stället, och vi körde fast. Vi började göra andra saker i matcherna än vi kommit överens om, eftersom vi så gärna ville bryta mönstret och hitta målet. Då fallerade spelet och vi bjöd in motståndarna i onödan. Men vi är mognare i år.
Hur märks mognaden?
– Vi har blivit bättre på att värdera rätt. Framför allt på vår egen planhalva, kring mittlinjen: att spela med större marginaler där. Vi har haft en tendens att tidigt vilja göra något snyggt eller väldigt svårt, men tappat, fått en kontring emot oss och legat under. Istället för att köra på och låta fantasin flöda när vi närmar oss straffområdet.
Rätt sak på rätt plats?
– Ja, precis.
Ser du något som sett riktigt bra ut i match efter match?
– Ja, inställningen till matchen. Även om det gått bra i vissa, tyngre i vissa, så visar vi hela tiden att vi kan och vi vill jobba riktigt hårt när det behövs. Det är en viktig egenskap att ha, vi fluktuerar inte lika mycket i matchen då, och även det är mognad. Man har inte rätt att ta vilopauser i en match bara för att man själv börjar bli lite trött; då får man göra jobbet ändå och ta vilopausen när det ges tillfälle.
MFF inledde den allsvenska säsongen med att spela 0-0 mot Gais på Gamla Ullevis vid tidpunkten undermåliga fotbollsplan. En match med mer kamp än spel, där laget hade svårt att dra nytta av sina kvaliteter.
– Vi försökte spela i början och klarade av det ganska bra, men efter 20-25 minuter började det släppa lite i planen, bollen började studsa fram och tillbaka. Då vågade vi inte spela ut, blev stillastående och valde ofta det långa alternativet istället. Vi kommer inte riktigt till vår rätt när vi bara ska kämpa, det ju inte det vi tränar på. Men samtidigt ville vi ju inte förlora första matchen.
Kanske måste ni börja träna annat också för att komma bättre rustade till de första omgångarna? Seriestart i mitten av mars lär ju vara här för att stanna.
– Nej, dit vill vi inte komma. Vi får ta det här. Vi vet att planerna kommer att bli bättre, och då kommer vi mer till vår fördel. Det är också en extrem vinter vi haft, den gör sitt till.
Om premiären var trevande, så visade MFF i andra och tredje omgången klassen och förmågan. 3-0 hemma mot Örebro och 3-1 borta mot Gefle var två mycket övertygande trepoängare.
– I andra matchen visar vi vilken fotboll vi kan spela. När det är bra underlag och vi gör saker rätt.
Mot Gefle borta gör vi en bra insats, spelar bra, har bra tålamod.
Sedan följde Halmstads BK hemma. Och då blev det svårare. MFF kom ingen vart i första halvlek mot ett defensivt HBK.
– Halmstad överraskade med att backa hem väldigt långt. Det hade vi inte trott, och det gjorde oss lite konfunderade. Vi blev stillastående i vårt spel och slog för mycket långt, då vi inte tyckte det fanns några ytor. Och det fanns det inte heller, eftersom passningsspelet blev för långsamt och rörligheten för dålig i första halvlek – därför hände inte så mycket.
Kan man säga att första halvlek mot HBK är er enda riktiga dipp i en match så här långt?
– Jag tycker inte man ska tala om första halvleken som en ”dipp”; då har man förväntningen att vi ska komma hit och spela ut alla motståndare, och det kommer vi inte att göra.
Men man kan ju ha förväntningen att ni ska få igång ert spel?
– Jo, men man måste också se vad motståndaren gör. Det är inte så lätt att spela mot lag som bara backar hem och stänger ytor, Halmstad gjorde det dessutom mycket skickligt. Då gäller det dels att klara av den situationen, dels att få lite framgång i sättet att möta motståndaren, så att de måste komma upp lite. Nu blev det tvärtom.
Och i det läget är det lätt att köra fast?
– Ja, när man inte får den där framgången. HBK kände att bara genom att backa hem och stänga ytor så fick de tag i bollen och kunde kontra, och då lyfte de sig, samtidigt tappade vi boll och kände att vi gick i stå.
En intressant och nära till hands liggande jämförelse är förstås den föregående matchen mot Gefle, som backade hem ännu mer. Men där MFF fick ett tidigt ledningsmål och sedan kunde diktera villkoren för matchen fullständigt – och mycket framgångsrikt.
En gång för alla: vad är viktigast när man möter lag som backar hem och stänger ytorna?
– Man måste göra det svårt för motståndaren att hinna med, och det gör vi genom att vara rörliga och ha snabbt passningsspel. Då skapar vi oro i motståndarens försvar, och då vågar de inte pressa lika högt – och då lämnar de lite ytor som vi kan utnyttja. Mot Halmstad blev vi för långsamma i vårt eget spel och hade för dålig rörelse. Rör vi inte runt i grytan blir det inga ytor.
Dessbättre kastade sig MFF in i andra halvlek med sleven i högsta hugg. Trots att HBK tog ledningen på hörna bara tre minuter in kom MFF tillbaka, fick igång spelet, nådde en kvittering och hade även chans på segermål (vilket i ärlighetens namn även Halmstad hade, så resultatet får anses rättvist).
– Vi känner oss starka, vi vet att vi kan lyfta oss i sådana här situationer, och det gjorde vi. Jag tycker inte man ska se första halvlek som en dipp, utan andra halvlek som en styrka, säger Roland Nilsson.
Vilket ju är lätt att hålla med om. I synnerhet med den följande matchen färsk på näthinnan: 3-2-segern över Kalmar FF i söndags. Efter underläge med 1-0 och 2-1 i första halvlek kvitterade MFF och vände till seger under matchens fjärde kvart.
– Trots en till plan som inte var så bra hade vi pratat om att våga spela ändå, försöka ha lite bättre passningsspel och inte tjonga – för det skulle bara gynna Kalmar som kan ställa om väldigt snabbt. Tyvärr började vi ändå med lite långbollar, hamnade fel i våra positioner när vi tappade boll och Kalmar fick precis de där lägena de inte skulle ha. Vi spelade dem rakt i händerna.
Även i den här matchen tog du ett rejält snack med spelarna i paus, och den här gången räckte det till en mycket stark vändning av matchen.
– Återigen: vi känner att vi är starka. Men samtidigt är det ju inte bra att vi släpper in mål och ger motståndarna ledningen, som vi gjorde mot både Halmstad och Kalmar. Vi har pratat om att starta matcherna bättre.
Hur?
– Det finns vissa saker vi måste våga göra fullt från i början i matcherna, detaljer som vi jobbar med. Känslan av att det finns lite till att hämta – och det är positivt.
”Vi vet att vi kan bättre” – det har du sagt efter nästan varje match i år!
– Ja, men så är det, det vet både jag och killarna. Det finns stunder i matcherna när vi kommer upp till där vi vill vara.
Vad, närmare bestämt, vet ni att ni kan bättre?
– Framför allt samarbetet ute på plan, både anfalls- och försvarsmässigt, det har vi visat i andra matcher. Till exempel var försvarsspelet mycket solitt i träningsmatcherna i Malaga mot Metarlurh Donetsk och Lokomotiv Moskva. Vi jobbade tätt och för varandra, de kunde inte skapa någonting emot oss. Samtidigt vågade vi – när vi väl kommit in i tempot – spela själva också när vi fick boll.
På de fem första matcherna har MFF gjort 10 mål framåt. Det är väl en riktigt bra siffra?
– Det är väldigt positivt, tio mål på fem matcher är bra. Hoppas det håller i sig.
Intressant är också att notera att många spelare gör mål. De tio målen har gjorts av sju olika spelare, och ”bara” tre har kommit från anfallare.
– Det blir så när vi spelar som vi gör, 4-4-2 – en stor del av anfallarnas jobb blir annat än avslut, som att skapa ytor och målchanser för andra. Visst, de är med där hela tiden, men det är väldigt ofta att bollen dimper ner någonstans där de just varit och gjort första jobbet. Då är det en mittfältare istället som kommer fram och dyngar in den!
Svårt inte tänka på Daniel Larsson här. Daniel, som jobbat stenhårt och gjort enorm nytta i varje match, men ännu inte noterat sig i målprotokollet (om än det varit väldigt, väldigt nära).
– Daniel skapar målchanser hela tiden, när det blir returer går de oftast till någon annan, ofta en mittfältare. Det är viktigt att vi inte behöver förlita oss på att det bara är forwards som ska göra målen. Då blir det ett oerhört tryck på dem.
Som ifjol?
– Ja, det blev lite för mycket så då, att det bara var forwards som skulle göra målen, och alla andra bara skulle spela fram. Nu är det annorlunda. Nu kan alla göra mål och alla vara framspelare.
Svårt också att inte tänka på Robert Åhman Persson, som efter fem omgångar sensationellt leder den interna skytteligan på tre mål. Ett i andraläget efter en frispark, men också två spelmål där Robban löpt in, hållit sig framme och tryckt in bollen.
Dylika aktioner från en central mittfältare saknades nästan helt ifjol.
– Jo, men det har sina förklaringar. När vi spelade med en forward i 4-2-3-1 var det kantspelarna som skulle komma in och fylla på. Och på hösten med 4-4-2 gjorde Edward och Daniel oftast mål i förstaläget, så det blev inte så många andralägen!
Vi sitter på tredje eller fjärde raden, en bit bakom spelarbåset, och pratar. En lämplig plats att fråga Roland lite närmare om en sak som gnagt lite sedan hemmamatchen mot Halmstad. Efteråt sa Roland Nilsson då att spelarna känt sig frustrerade och lite nervösa när de kände att de inte lyckades få igång spelet just på hemmaplan. Vilket låter som att publikens förväntningar blir något av en börda när det inte riktigt vill sig i matchen. Vilket ju inte låter bra. Roland Nilsson förklarar.
– Det är en jättefördel för oss att spela hemma, särskilt när vi har en sådan fantastisk publik som vi har. Vi vet verkligen att vi har fansen med oss. Och spelarna och alla vi andra vill ju väl, vi vill ju göra det så bra som möjligt för publiken. Men när det inte sker så fort som man vill, så är det lättare att behålla kylan på bortaplan. På bortaplan kan man rensa upp en boll på läktaren när man kommer lite snett, man kan hålla i bollen och spela hem till målvakt oftare. På hemmaplan vill man inte riktigt det.
Hur hanterar ni det?
– Erfarenhet. Att veta att vi är här för att försöka vinna alla matcher, och då kan man ta att motståndaren också gör väldigt bra ifrån sig ibland och inte hela tiden tänka på att spela snygg fotboll. Att veta att vi kan vinna ändå.
Tobias Christoffersson
