Helsingborgs IF – Malmö FF

Tid: 2005-06-13 22:00, Plats:Olympia, Resultat: 0-1

Två veckors uppehåll gjorde susen. Några trötta blå ben eller huvuden fanns inte så långt ögat kunde se på Olympia igår: det var med hårt, hårt arbete och osviklig skärpa snarare än offensiv briljans som en tung derbytriumf fullbordades. Ja, plus målkreatörerna Elangas och Afonsos genialitet förstås.

Det är skillnad på 1-0-matcher och 1-0-matcher. Den senaste mot Örgryte lämnade förutom tre poäng det mesta övrigt att önska; sundsvalls-symptomen satt kvar i lag och spel och det var med en pust av lättnad MFF gled in i två veckors mycket väl behövlig vila. Och väl tillbaka på jobbet till en av årets absolut viktigaste matcher var det knappast någon brist på kraft, ork och motivation. Det var det totalt kompromisslösa uthålligheten, den outtröttliga jakten och den konstanta aggressiviteten i kombination med mästerligt lugn och stabilitet som grundlade MFF:s seger.

Derbyfaktorn var på topp från första början. En märklig varning på Olof Persson i fjärde minuten väckte irritation både bland de blå på plan och på norra (och nordöstra) läktaren. Känslor som förstärktes när Graulund i situationen efter en första HIF-hörna offsideavblåstes men ändå fullföljde mot Mattias Asper, som reagerade… indignerat. En handfull tända spelare gav sig in i lite ruff och de följande minuterna kännetecknades av kamp, tjong och inkännande av positioner.

Det såg faktiskt inte vidare bra ut första tjugo minuterna. Defensiven var maximalt vältajmad och bollvinnandet på mitten på väg över i MFF-favör, men det var HIF:s breda mittfält som rullade upp ett par anfallsförsök, medan MFF inte hittade några passningsvägar alls. Några suveräna brytningar av Olof Persson – med Patrik Andersson bredvid sig har han ännu lättare att ta de där viktiga kliven upp och ut i banan – kvävde ett par farliga lägen i sin linda. I 23:e minuten fick dock MFF matchens första målchans, till skänks av HIF-keepern Daniel Andersson, som var helt ute och cyklade i och utanför straffområdet… Afonso sköt med målet vidöppet i burgaveln.

Efter en kort period av böljande spel med några halvbra lägen åt vardera hållet – varav två hyfsade, men inte riktigt farliga skott av Markus Rosenberg – började MFF på allvar ta kontroll över matchen. Bollvinnandet kompletterades av bollbehållande – det var underbart att se hur laget spelade sig in i och ut ur de allra flesta situationer, ett lugn och en stabilitet som personifierades av bröderna Andersson men delades av alla. Lolo Chanko kanske inte håller i mittfältsdirigentens taktpinne och slår de där stora öppnande passningarna, men hans passningsspel genom små ytor har vid sidan av hans arbetskapacitet och ändlösa aktionsradie ett högt egenvärde. I denna matchen kompletterade Lolo Daniel Andersson perfekt, de bägge var inte bara MFF:s utan hela matchens nav.

Men när Yksel Osmanovski i 32:a minuten fick bollen en bit in på mittfältet var det de många missade, misslyckade eller av HIF väl lästa uppspelen och anfallsförsöken som utmärkte MFF:s offensiv. Yksel passade Joseph Elanga. Joseph Elanga tog några steg, och slog sedan ett inlägg, ett grymt inlägg. Djupt och beskrivande en vid båge från vänsterbackens vänsterfot upp och tvärs över offensiv planhalva, till bortre delen av straffområdet och anfallsstjärnans panna. Afonso – inte främst känd som nickspecialist – tajmade sin rörelse mot inlägget perfekt, gick upp i luften i ett sånt där ögonblick som nästan fryses, kort häng i luften och bollen i en ny båge – denna gång över HIF-Daniel Andersson och in uppe mot vänstra krysset. Ett makalöst vackert mål – och 1-0 till MFF!

Resten av halvleken tillhörde MFF, med ett nytt läge och bra nickskarv av Yksel samt två varningar på pressade HIF-spelare. MFF-greppet hölls fast även efter paus; de tjugo minuterna mellan minut 45 och 65 är årets bästa hittills av svenska mästarna. Ett fint exempel på den behärskning och spelskicklighet som i första halvalek kopplade greppet och i andra gav MFF otalet utmärkta kontringslägen, när ett HIF på tomgång alltmer förtvivlat jagade kvittering: i 57 minuten läser Patrik ett uppspel, kliver ut och bryter, passar bollen till säker mark. Fyra one-touch lägns högerkanten senare och Afonso är sånär frispelad in i straffområdet av Hasse Mattisson. Sånt ser så bra ut, både i nuet och inför framtiden att det bara är att njuta.

Nu var det förvisso inte bara att luta sig tillbaka och se sitt lag spela av matchen – derby är derby och HIF kom igen, om än bara för en stund. Ett dubbelbyte på kantspelare injicerade viss energi, och under en dryg tiominutersperiod spelade sig HIF in i matchen igen och hade tre målchanser. Den sista, i 76:e minuten var en retur av Hutchinson som Peter Abelsson (som nyss bytt av Patrik) i framgångsrikt samarbete med Försynen räddade på mållinjen.

Men – sen kom det inte mer. MFF återtog kontrollen, och i 78:e minuten hade Abelsson ett skott i stolpen i situationen efter en hörna. Strax efter hade Lolo Chanko – framspelad av Afonso – ett riktigt bra skott decimetern utanför vänstra klykan, och i 85:e minuten hade han ytterligare en rökare värd ett bättre öde.

1-0 kunde ha varit 2-1, 3-1 eller 3-2, men knappast 1-1 eller 2-2; MFF var tveklöst det bättre laget och borde ha förvaltat något av den handfull möjligheter som gavs att punktera matchen. Afonso gjorde utöver målet en mycket ambitiös insats, men samspelet med Markus Rosenberg väntar ännu på att hitta rätt. Vilket tydligt går ut över den senare; Mackan har det trögt i sitt spel just nu, både visavi sig själv och resten av laget – man håller tummarna för en liten islossning den korta tid han har kvar i blå tröja.

Med derbysegern arbetade MFF sig upp i serieledning, en ledning som det finns en enastående möjlighet att befästa redan i övermorgon. Ett lyckat avstamp på Djurgården skulle få järnkaminerna att känna av välbehövlig gravitation och MFF att lyfta mot högre luftlager. Det är verkligen en chans, och med den helgjutna insatsen på Olympia ser det riktigt, riktigt lovande ut. Skulle det inte komma lite värme också till torsdag? 20 000 plus lär komma till Stadion i vilket fall som helst.

/Tobias Christoffersson

P.s. Efter matchen en slutvinjett som belöning för några av oss som stod kvar längst nere på östra läktaren: Patrik Andersson efter klacktacket, spanar mot läktaren och hittar så dem han söker. Traskar leende fram och får kramar som skolepågen på avslutningen av stolta föräldrarna Roy och Solbritt… Olympias läktare torde ha knakat i fogarna av detta kraftfält av MFF-själ… D.s.

Laguppställning

Avbytare

Målgörare

Gula kort

Röda kort

Publik

Domare

huvudpartners

officiella partners