Djurgårdens IF – Malmö FF

Tid: 2005-09-12 21:00, Plats:Olympiastadion, Resultat: 2-0

Efter en lovande himmelsblå inledning tog Djurgården lite tursamt ledningen efter 12 minuter – varpå MFF med ett ”puff” försvann ur första halvlek. Än mer lovande inledning av andra, men dominansen klingade av och hemmalaget tappade aldrig kontrollen helt. Resultatet fullkomligt rättvist, MFF med till visshet gränsande sannolikhet borta ur guldstriden.

Det kan ta och bli höst nu. Låt nordanvinden blåsa förkylning genom tunna jackor och löven av parkernas träd. Låt dimma och råfukt smyga upp från hamnen och lura på oss i prång och passager. Den milda septembersolen – nyss smeksam, nu förljugen: vänd till ansiktet för lite kortvarig värme, vänd bort blicken från rötmånadens rester och mörkrets växande skuggspel.

Det blev fel igen. Årets MFF missade också den förnuftsmässigt sett sista chansen att försvara fjolårets SM-guld. Så som matchen gestaltade sig – och troligtvis i vilken gestaltning som helst – visade sig Djurgården vara bättre, det bättre laget. Det har träffande sagts att årets allsvenska kommer att vinnas av det minst dåliga laget, men som Djurgården just nu marscherar längs den röda matta till pokalen som rullats ut för dem har de knutit åter till storhetstiden under dubbelgulden 02-03. Det imponerar, laget och spelet imponerar, matchen de genomförde imponerar – samtidigt som kontrasten mot MFF på dessa punkter är skärande.

Om inte en biljett till Champions League eller en toppmatch om ett nytt guld kan vaska fram den sisu som krävs – för att överträffa sig själv eller åtminstone stå emot efter ett baklängesmål, ja då är det svårt att se hur Tom Prahls efter matchen uttalade ambition att ”avsluta med värdighet” ska sporra till några höstliga stordåd. Men å andra sidan – vilka utmaningar återstår? Besiktas? Tja, laget kan ju åka till Istanbul med verkligen allt att vinna, och utan några som helst förväntningar som skaver och tynger.

Ändå började det bra, och det kunde ha blivit bra. MFF kunde ha vunnit den här matchen också. Efter en inledande farlighet där Kusi Asare nickade över i bra läge kämpade MFF till sig kontroll över mittfältet och radade upp inte mindre än sex hörnor på ett par minuter. Den andra resulterade i en trippelchans att ta ledningen. Efter själva hörnan fick först Anders Andersson två skott mot mål, sedan sköt Daniel Andersson en boll som Afonso snappade upp precis framför djurgårdsmålvakten, som till slut fick kontroll på bollen.

Tempot var högt, MFF attackerade högt upp i plan – men Djurgården var också bra, med flera patenterade blixtsnabba anlopp ut mot kanterna med inlägg. Ett av dem i 12:e minuten, inlägg från vänster, Abelsson nickade undan, men dessvärre inte bättre än att bollen damp ner i bortre delen av straffområdet där Mattias Jonsson fått rusa in omarkerad. Hans direktavslutning förbi en chanslös Asper var vacker, men nog kändes det sätt Djurgården fick 1-0 som lite tursamt.

Och så lätt var det att skjuta MFF i sank denna kväll. Efter sitt ledningsmål fick Djurgården naturligt nog luft under vingarna och anföll i våg efter våg, avlösta av gång på gång misslyckade MFF-försök att spela sig fram i anfallsposition. Snart var den inledande aggressiviteten på mittfältet som bortblåst, till och med Daniel Andersson såg rejält blek ut nu, när MFF tappade inte bara halvleken utan, skulle det visa sig, matchen. Spelarna drev allt längre från varandra – rödvitrandade barkbåtar på lilablått hav… -, uppspel och kombinationsförsök allt mer tillkämpade. Så fick Djurgården hörna efter 28 minuters spel, och i stöket därefter lyckades Stenman till slut peta in bollen. Två hemmamålchanser i slutminuterna kunde ha dödat matchen, men hopp fanns trots allt om en vändning.

Ett hopp som stärktes av en ny bra halvleksinledning. Tom Prahl gjorde en intressant rockad genom att ta ut den osynlige Jesper Bech och låta nigerianska nyförvärvet Edward Ofere göra debut som central forward med Afonso till vänster och Pode till höger. Tja, kunde Djurgården vinna över MFF på Stadion genom att spela 4-4-2, så kunde kanske MFF vinna med att gå över till 4-3-3…? 60 minuter in i matchen såg det inte omöjligt ut, efter en kvart av stark MFF-dominans och fungerande, stundtals giftigt anfallsspel. Marcus Pode hade den bästa chansen – han kom in i matchen på ett helt annat sätt nu – med ett direktskott alldeles utanför vänster stolpe. Ofere gjorde bra förarbete till den situationen, och rörde runt bra med såväl löp- och mottagarstyrka som passningar. Pode hade två bra skott till, Höiland kom fram i några inläggslägen – MFF anföll flera gånger kreativt, men några fler riktiga målchanser blev det inte.

Istället tonade efter cirka 70 minuter en annan bild fram: den av ett Djurgården som blev inledningsvis tillbakapressat, men som fredade sig med allt större säkerhet och med en stabil ledning ju faktiskt inte behövde förta sig offensivt. MFF-pressen brann av och slocknade som ett tomtebloss – och sedan kontrollerade Djurgården ut matchen, fortfarande hetast, starkast, snabbast och bäst.

Det är svårt att säga vart säsongen liksom tar vägen nu, hur man ska förhålla sig till den. Det har ändå varit guldchans in i det sista tre år i rad nu, och åren innan spänningar av mindre angenäma slag… men visst, hypotetiska möjligheter finns ännu – och MFF sätter ju faktiskt fötterna på turkisk jord som regerande Efes Pilsen Cup-mästare.

/Tobias Christoffersson

Laguppställning

Avbytare

Målgörare

Gula kort

Röda kort

Publik

Domare

huvudpartners

officiella partners