IF Elfsborg – Malmö FF

Tid: 2006-08-08 22:00, Plats:Borås Arena, Resultat: 4-2

Och dessvärre fullt rättvis. MFF höll uppe matchen bra i första halvlek men föll igenom stort snart in i andra. I Junior en strålande spets, i Sandqvist en enastående sista utpost, men däremellan – ett ofärdigt lag.

Ja, då får desillusionen gripa fritt och vilt omkring sig. Frågan är hur länge. Till söndag? Till februari 2007? Detta var tungt. Riktigt tungt. Man kan hävda att det är förståeligare att förlora mot ett bättre – i meningen mycket bättre – lag och att förlusten mot Gefle därför var värre. Men förlusten mot Gefle var… en absurditet, en anomali. I alla fall för två veckor sedan – om ytterligare två kanske den passar finfint in i mönstret? För det här ser verkligen inte bra ut.

Visst kunde matchen slutat annorlunda. Det kan matcher, trots att ena laget visar sig mycket bättre. MFF tog ledningen två gånger, men MFF är för närvarande inte laget som förvaltar en ledning, som spikar igen. MFF på bortaplan tappar ledningar släpper in åtta mål på två matcher. Bland annat därför är det inte längre vettigt att fortsätta tala om guld som en reell möjlighet eller en målsättning. Det är vettlöst. Visst har MFF:s spelartrupp guld i sig. Visst är allsvenskan jämn, toppen jämn – visst kan åtta poäng upp snabbt bara vara tre eller fyra.

Men man måste förstås överväga vad som får en att tala om guld in the first place. Empiriska fakta och moget övervägande (hallå, detta är fotboll och det är vårt lag vi pratar om) – eller hoppfullhetens och nödvändighetens giftiga slentrian? Det går inte att komma ifrån: alla säger alla vi som fortsatt att tala om MFF 2006 som en ny guldårgång fick ikväll med bläck plitat i pannan NEJ. OO NEJ. INTE ALLS. Det var hela uppenbarelsen av detta super-Elfsborg som med samtidigt sirlig och graverande piktur präntade sakernas tillstånd så tydligt för oss; med stora som små bokstäver och spegelvänt så att vi inte ska ha glömt när vi möter vårt trötta ansikte i badrummet imorgon bitti och i övermorgon och dagen därefter. Förhoppningsvis också med blindskrift.

Det kan sägas så enkelt som att MFF har spelarna men inte laget. MFF har skickligheten men inte spelet. Kan fortfarande räcka långt – se bara på de tre underbara vårsegrarna med Jari i spetsen. Kanske kommer han tillbaka och genererar tre raka segrar till. Kanske fixar vårt enastående forwardpar och vår lika enastående målvakt trepoängare efter trepoängare. Kanske blixtrar spelare som Hallfreðsson, Vinzents, Safari, Höiland, Pode till med poänggivande prestationer. Men att ett MFF-kollektiv gjuts samman och maler köttfärs av höstallsvenskan eller segar sig till segrar i jämna matcher, det ser inte ut att ligga inom möjligheternas räckhåll.

De åskådare som kunde njuta lyxen av att vara objektiva fick se en riktigt trevlig allsvensk match, den bästa så här långt tyckte rentav Canal plus-studion. MFF hann visa hög aggressivitet, precis som man pratat om, Ulrich Vinzents gjorde ett par bra brytningar och Olof Perssons tidiga undannick startade en första, lovande anfallsintention. En Jon Jönsson strålande av självförtroende hann å sin sida tunnla Daniel Andersson. Sedan fick MFF hörna – och tog ledningen! Emil Hallfreðsson fick efter att ha slagit den från höger bollen igen, drog en och sedan en till och slog ett när inlägg mot bortre stolpen. Där var Junior lämnad utan markering, och nickade behärskat in bollen. Smakstart!

Men Elfsborg stelnade inte i chock, lika lite som MFF blev passiva, efter målet. Matchen böljade, och redan fyra minuter efter ledningsmålet kom kvitteringen, också den på hörna. Daniel Andersson mäktade inte med markeringen av Jon Jönsson, som kunde nicka ner Ishizakis hörna för Anders Svensson att oattackerad direktsopa in i mål. Men MFF fortsatte pressen, gav inte Elfsborg chansen att ta över matchen och det var härligt att se. Lagen bytte några farligheter, innan Jonas Sandqvist efter halvtimmen fläkte sig och såg till att Ilolas kanonnick inte gav Elfsborg ledningen. Några minuter senare tog Jonatan Johansson efter ett långt uppspel av Olof Persson kontrollen över bollen från Augustsson nere vid kortlinjen och spelade snett inåt bakåt till Hallfreðsson, vars bredsida i öppet läge blev lite för tam.

Sedan snuvade Jonas Sandqvist Elfsborg på ett 2-1-mål en gång till med fantomräddning på deras blixtsnabba anfall – och istället blev det MFF som mer fick än gjorde 2-1. Ett långt, svårbedömt inlägg från Yksel Osmanovski dalade ner mot ribban, Elfsborgskeepern Wiland sträckte sig, och fumlade bigtime. Bollen föll från honom rakt framför fötterna på Junior – men även om gratisläget mitt framför mål var en skänk är det långtifrån alla som hade lyckats att med sån teknisk skicklighet på sekunden vricka bollen med en slags klack-yttersida-kvartscykelspark och utnyttja läget. Och MFF höll undan till paus.

Olof Persson klev av i paus, enligt Åkeby efter matchen inte på grund av skada utan varning – oron för en utvisning och decimering fick MFF-tränaren att hellre disponera om i laget. Daniel Andersson ner som mittback, in med Joakim Nilsson. Åtta minuter in i andra fick Elfsborg frispark i perfekt Anders Svensson-läge, och – självklart gjorde Anders Svensson mål. Skruvade bollen över muren, inte otagbart, men väl utom räckhåll för Sandqvist. 2-2. Och nu tog Elfsborg över matchen. Närmsta tiominutersperiod hade MFF förvisso en bra farlighet när Yksel kom i bra läge och Emil höll på att slå den följande hörnan direkt i mål, men när Elfsborg gjorde 3-2 i 62:a minuten var det helt följdriktigt sett till matchbildens förändring. Det var Joakim Nilsson som missade uppspelsläget, så att Alexandersson kunde bryta, rinna igenom, rycka ifrån Daniel Andersson och chippa över en utrusande Sandqvist.

Elfsborg: energiskt, skönspelande, rörligt, idérikt, med Anders Svensson som pulserande kärna. MFF: på efterkälken. De himmelsblå såg splittrade ut, alla försökte men ingen lyckades. De bevakningshål på ytorna framför boxen som kunnat noteras redan i första halvlek hade nu växt sig gigantiska, liksom avsaknaden av spelfördelarstruktur på motsvarande offensiva område. Här hade Junior kämpat starkt och bitvis briljant med sina fina förmågor innan paus, men såg efter allt tröttare ut, varvid syntes att Anders Andersson som diamantspets inte förmådde inmuta territoriet.

Aggressiviteten som hållit MFF jämnt med Elfsborg stod inte att återvinna, och nu fanns det dessutom ett underläge att vända. Åkeby bytte på fem minuter in Pode och Ofere och gick över till ett 4-3-3 som snart nog blev 3-4-3 när Daniel Andersson gick upp och sin vana trogen försökte trycka på över precis hela plan. Men övrigt manskap såg onekligen alltmer uttröttat ut. Elfsborg kunde kosta på sig en straff i stolpen – tveklöst dömd efter fällning av Gabriel -och Anders Svensson kunde trilla i friläge, för MFF kramade inte fram mer än två rätt beskedliga farligheter innan Holmén fastställde slutresultatet på stopptid.

Och det var det. Men det spelas trots allt en retur lagen emellan på söndag. Där kan MFF trots allt revanschera sig, segra och bita sig fast i toppstridens bakhasor. Och vi kan trots allt fortsätta hoppas på en säsong som trots allt ännu kan bli bra.

/Tobias Christoffersson

Laguppställning

Avbytare

Målgörare

Gula kort

Röda kort

Publik

Domare

huvudpartners

officiella partners