Malmö FF – Örgryte IS

Tid: 2006-08-28 21:00, Plats:Malmö Stadion, Resultat: 4-2

Fem minuter fick man på sig, att ställa om från det oroliga småknotandet till det extatiska jublet. Närmare bestämt minuterna 53-58, under vilka Jonatan vackert nickade in sitt åttonde (!) mål och Jari bjöd på makalös dans längs kortlinjen i förarbetet till Podes avgörande 4-2. Dessförinnan: grus och glimtar i en småkonstig match. Därefter: njutbar totalkontroll och smålattjigt avspelande av en odiskutabel seger.

Det finns matcher vars förlopp är konsekventa, vars dramaturgi blir klar och tydlig, och vars skeenden ibland till och med kan stämmas av mot matchprotokollet med en bekräftande nick. Så var det inte riktigt efter MFF-Örgryte. Att ÖIS kvitterade två gånger och alltså till synes spelade jämnt med hemmalaget en bit in i andra halvlek ger en skev bild av vad som utspelade sig på plan. Samtidigt är det svårt att se hur MFF innan de ovan nämnda fem minuterna ägde och kontrollerade vare sig matchen eller den egna prestationen, egentligen. Första halvlek lämnade en del övrigt att önska.

– Jag tycker vi gör en kontrollerad och bra första halvlek. Vi försökte vara tajta i våra avstånd, både mellan spelare och lagdelar, sa ÖIS-tränaren Sören Börjesson efter matchen.
Så såg det faktiskt också ut på plan. Örgryte täppte till bra och MFF hade svårt att riktigt ska sig loss till de avgörande farligheterna, få den där riktiga udden på anfallen, hinna lyckas med det där sista tillslaget. Intentionerna fanns, försöken var många, spirande spelskott – men rörelsen och bolltempot för att få dem att slå ut – och slå ut motståndaren, för att anknyta till ett av Åkebys favorituttryck – saknades.

Därmed inte sagt att 1-1 var ett rättvist halvtidsresultat. MFF hade ett självklart spelövertag och vaskade fram många farliga lägen, om än bara en riktig målchans utöver 1-0, när Christian Järdler i ett bra MFF-anfall drev upp bollen på sin vänsterkant, och efter kombination med Jari Litmanen lyfte in den i straffområdet, där både Jonatan Johansson och Junior fick på bra skott. Fem minuter dessförinnan hade MFF tagit ledningen, efter att Marcus Pode bitit sig fast nere på högerkanten. Hans inlägg sköt Jonatan Johansson på en försvarare, men bollen letade sig bort till Emil Hallfreðsson, som till synes lite motvilligt fick ta emot med vänstran för att dra till med högerfoten – men det gick ju bra: fin uppstudsträff tryckte in 1-0 till vänster i målet (fast på reprisen syntes att bollen faktiskt touchade Jaris rygg, men – strunt i det…).

– Jag borde kanske prova att skjuta med högern lite oftare, sa Emil efter matchen, och det kan man ju hålla med om.
Emil var nöjd med sin match – ”helt OK” – och särskilt nöjd med att ha fått spela 90 minuter, vilket han faktiskt bara gjort tre av tio gånger i allsvenskan. Lite upp och ner har det också varit sedan det underbara inhoppet mot HIF, men det har sett allt stabilare ut, och idag fanns flytet i utmaningarna, större rörelser och arbete och en jämnhet över hela prestationen.
– Jag måste ha fler 90-minutersmatcher, men jag är på rätt väg nu.
Nu blir det hemresa till Island för Emil, men inte för permis – utan för avgörande kvalmatch med U21-landslaget, mot Italien 1 september.
– Jag hoppas på mycket regn, vind och kyla till den matchen…!

Andra halvlek hann börja, men inte mer – så hade Jonatan Johansson återställt ordningen och återfört sitt målsnitt till 1, 00, dvs sju mål på sju matcher. Signifikativt nog genom ett typiskt ”målskyttsmål”: på hörna från Emil drog Junior på vid bortre stolpen, bollen in i klungan framför mål, där Jonatan fanns där någonstans och fick in den.
– Han gör mål med alla medel, med kroppen, med knäet… fantastiskt, sa Sören Åkeby efter matchen.

Men MFF fick inte ro att förvalta ledningen. Örgryte vände spelet och öppnade upp högerkanten med en cross – just en sån boll som man tillsammans med en bitvis frustrerade Emil väntat på från MFF under första halvlek, ja egentligen under flera matcher: var är crossbollarna? – så att Ulrich Vinzents inte hann i position, men Anders Andersson hann få in ett ben på inspelet i straffområdet. Annars spelade di gamla sällskaparna inte till sig nåt alls, i princip: bägge målen kom på frisparkar från mittplan. 1-1 i första kom två spelare fria i andraläget och inte minst med hjälp av en hands som linjedomaren verkligen borde ha sett, dessutom hade Anders Andersson just fått en mycket hårde varning (och avstängning i nästa match) vid frisparken. 2-2-fripsarksmålet var i så fall ”snyggare”, väl innickat av Storm, som kanske väl lätt trängde sig framför Gabriel? Snopet och frustrerande hursomhelst.

Här kunde det ha börjat hända obehagliga saker, lurade andrahalvlekshangupen om hörnet? Det får vi dessbättre aldrig veta, för bara minuten efter 2-2 slog han till igen. Det välavvägda inlägget från höger av Marcus Pode, och med fullkomlig tajming och behärskning nickade han in bollen i bortre delen av målet – Jonatan Johansson! Starkt, vackert – och åttonde målet på sju matcher… andraplats i skytteligan… sanslöst.
– Det andra målet var ett av mina bättre i år, det är jag nöjd med. Jo, det här är det bästa målsnittet i min karriär, kommenterade och bekräftade Jonatan efteråt.

Men med två upphämtningar från Örgryte och mer än halvtimmen kvar av matchen behövdes mer, för nog skulle ÖIS kunna få en frispark till… en som höll med om det förresten Jari Litmanen:
– 3-2 kändes farligt, det kändes som om vi behövde göra ett fjärde mål för att avgöra matchen.
Jo. Och vår nummer 10 såg till att mycket konkret omsätta slutsatsen av sin känsla i praktisk handling. Fem minuter efter 3-2: Emil Hallfreðsson utmanar till vänster, men kommer för långt från bollen. Jari snappar upp den drar sig mot kortlinjen, och – gör ett kort ryck förbi en ÖIS-are, tråcklar sig förbi två till – är det med en snabb klack förbi den ene? – och släpper med vägen till målet öppen men vinkeln obefintlig bollen i exakt rätt ögonblick till en framstörtande Marcus Pode, vars avslut är killersäkert. Makalöst!

Matchen dog, men de himmelsblå livsandarna vaknade till liv, såväl på plan som på läktaren. Med två mål upp tappade ÖIS sin sista sug och MFF kunde besvärsfritt dominera, kontrollera och bravera hem matchen på bästa sätt. För med två måls ledning fanns ju heller ingenting att bli ängslig och nervös över, möjligheter fanns däremot att ovant få njuta av lite avslappnat och bitvis lekfullt spel, med utrymme att prova lite eller bara ta det lite piano. Ulrich Vinzents var en av dem som ystrast kastade sig framåt i genombrottsförsök och flera fina upplopp för Jari att mata med fina passningar. Joakim Nilsson hade ett tungt skott värt ett bättre öde, Junior passade på att gå på sologenombrott och var riktigt nära ett par gånger, men var också med i en grym kombination på sju (?) tillslag med Emil – klack bakom ryggen – och Jari.

Sammanfattningsvis: det blev en skön match, för laget, för publiken, inför två veckors uppehåll och höststriden i allsvenskan. Inför matchen fokuserades förväntningarna på vad J-J-J-triangeln skulle kunna uträtta tillsammans. Svaret blev, lätt paradoxalt, ”inte så värst mycket” – sett till rena samspel dem emellan. Jari Litmanen var i sin återkomst efter tre månaders bortavaro en tydlig bit ifrån vårens stora briljans och tog utgångspunkt lite längre ner i plan, men stod likväl för en avgörande insats med sin enastående förmåga att hitta och skapa möjligheter och öppningar. Men herregud vem, vem, hade kunnat gå in och prestera så här efter att ha varit borta i tre månader och tränat en vecka med laget? Och allt eftersom matchen fortskred kom den där värmen och mjukheten – det absoluta gehöret – i bollbehandlingen tillbaka. Jari såg efter matchen fram emot två veckor med finska landslaget att träna igång mer och spela två matcher i EM-kvalet.

Till sist: Christian Järdler. I 76:e minuten tunnlad av Ailton – i det enda väsen denne gjorde av sig i matchen – men det var knappast signifikativt för hans insats.
– Idag var det den gamle, forne Christian igen.
Christian Järdlers egen kommentar efter matchen säger det mesta. Han har haft en tuff säsong i sin nya klubb, främst förstås efter huvudskadan och vägen tillbaka från den. Sviktande insatser i de första matcherna efter uppehållet, petad i en match – men sakta allt bättre.
– Matcherna mot Elfsborg, Häcken och så idag har känts bra, men det har varit frustrerande. Jag var borta sju veckor, det är första gången jag varit skadad så länge, det är ju längre än en vintervila.
Han var ytterst nära att kröna sin insats med ett mål i 88:e minuten, när han bröt in från vänster, väggade vackert med Junior och kom fri framför mål.
– Jag trodde jag skulle göra mål där. Jag satsade på att slå en tunnel, men målvakten hade redan lagt sig – en chip där hade varit guld värd!

Och nästa match… nästa match är lugnt sagt lite speciell för Christian Järdler: återkomst till Olympia och match mot gamla laget i ärkerivalens tröja.
– Jag längtar så mycket till den matchen! Jag är naturligtvis inte populär där men…
…men – här drar Christian till med en rätt skön replik…
– …men det brukade nästan kännas som att spela på bortaplan när jag var i HIF också, MFF-fansen hördes alltid mer.
En oerhört intressant ”röst från insidan” förstås… då vet vi hur vad bortapublikstödet gör inte bara för att stöda våra egna – alla till Olympia!

/Tobias Christoffersson

Laguppställning

Avbytare

Målgörare

Gula kort

Röda kort

Publik

Domare

huvudpartners

officiella partners