Halmstads BK – Malmö FF

Tid: 2006-09-24 21:00, Plats:Örjans vall, Resultat: 2-2

Ett krampaktigt, blekt och ihåligt MFF tog på Örjans vall ledningen, förlorade den, kom i underläge och kvitterade så med tre minuter kvar av matchen. 2-2 igen och en poäng igen och inte riktigt vad man hoppats på igen. Dessvärre var den enda poängen en av få ljusglimtar i ett skede av säsongen 2006 då inte mycket stämmer.

En poäng vunnen. Ja, rubriken andas ironi, givet de förväntningar som kommit på skam. Men är samtidigt okonstlat konstaterande, givet att MFF inte var bästa laget på Örjans vall. Givet att MFF om man ska hårdra för närvarande inte inger mycket hopp om en hedervärd säsongsavslutning. Den himmelsblå elvan framstår för närvarande oavsett formation och brittsommaren till trots svårt höstförkyld – och symptomen på en växande infektion går tyvärr inte riktigt att bortse ifrån.

Det ser verkligen inte bra ut. De fyra senaste allsvenska omgångarna var ett nyckelskede av serien: det formstarka laget erbjöds fina möjligheter till många snabba poäng, medan ett hårt slag väntade dem utan ordning på styrkorna. Vi vet nu vilken kategori Malmö FF tillhör. Uppryckningen mot toppstriden blev en kräftgång ner mot mitten av tabellen, utvecklingen som skulle få laget att klara att spela bra också i andra halvlek har snarast blivit en avveckling av verksamheten. Mot Kalmar spelade laget inte alls – varken sitt eget eller någon annans spel, varken passningsspel eller grisfotboll.

Och det är en vandring rakt in i fotbollspsykologins dimhöljda och otillgängliga berg. För de här spelarna kan prestera bra fotboll, de kan spela tillsammans, det har de visat gång på gång i år. Problemet för laget – hur det än formerats – var att ta det sista steget, slipa av ojämnheten, hålla hela vägen. Bara för två veckor sen var det problemet. Nu har problemet växt. Nu syns elva spelare fast i sina egna elftedelskrig mot sig själva och världen runtomkring, igår representerad av Hasse Mattisson, Andreas Johansson och de andra HBK-kämparna. Unga spelare som kör fast eller inte vågar tro på sin förmåga, erfarna spelare som kör huvudet i väggen och underpresterar stort. På mittplan kan ingen höra dig skrika?

Chansmässigt såg det dock ut ungefär som i Kalmarmatchen, MFF skapade förutom målen tre riktigt heta, men det gjorde Halmstad också. Ja, fyra närmare bestämt. Men igen blev Jonas Sandqvist skillnaden mellan oavgjort och flermålsförlust. En dödsföraktande men perfekt utrusning när Magnus Arvidsson kom i friläge i första halvlek, två vackra och skickliga räddningar i andra, den första på ett tungt distansskott, den andra på nick av Arvidsson alldeles framför mål. Bara tre minuter in i matchen fick HBK sin första chans, när Daniel Andersson och Ulrich Vinzents schabblade med bollen. En HBK:are kunde sno den och komma igenom centralt, och till slut var det Behrang Safari som med Sandqvist överspelad blev räddande ängel när han täckte ut avslutet från öppet mål till hörna.

MFF hann liksom för all del Halmstad visa upp några prov på rätt uselt spel i matchens inledning, men på ljusblå topp satte Junior lite press på HBK-defensiven, vilket såg lovande ut, och redan i 14:e minuten kom utdelningen. Junior tog sig starkt förbi sin attackerande back på vänsterkanten, kom loss och slog ett fint inspel mot Jonatan Johansson på väg in framför mål. Hårt pressad hann han inte få styr på avslutet, men bollen studsade vidare, och en inlöpt Marcus Pode tryckte till den mot ett till stora delar tomt mål. HBK-målvakten fick upp benet och räddade, Pode fick en chans till. Målvakten på igen, men lyckades inte hålla och bollen rullade till slut tveksamt över linjen. 0-1!

Till en början såg MFF ut att förvalta ledningen väl, med lite press och antydan till övertag, men hög felprocent gav gång på gång HBK chans att få tag på bollen och vända spelet. Vid ett sådant tillfälle, i 20:e minuten, tilldömdes HBK så frispark på övre mittplan till höger. Olof Persson läste den bra och nickade undan, men tyvärr damp bollen ner hos Dusan Djuric, som stått passiv en bit bak och… tja, antagligen väntat på just ett sånt här läge. Några meter utanför straffområdet, några steg, snabb riktningsförändring och – ett ljuvligt välplacerat skott upp i höger krysset. Och 1-1.

Av någon anledning hamnade i princip allt MFF:s anfallsspel på vänsterkanten, där Emil Hallfreðsson fortsatte att ha problem med det mesta, men varifrån också Junior fortsatte gräva efter möjligheter. I 29:e minuten kom han loss och sköt ur optimistisk position ett bra skott som målvakten inte kunde hålla. Minuterna efter spelade Daniel Andersson resolut in till Jonatan Johansson som sånär kom loss, och även den påföljande hörnan blev farlig. Några ganska hyfsade anfallsförsök ytterligare vaskade MFF fram ur det i stort dock undermåliga spelet innan paus, så det var ändå med visst jämnmod man såg fortsättningen an.

Fyra minuter in i andra halvlek fixade Marcus Pode en hörna, och på den var 1-2 ytterst nära. En bra hörna (men i matchen också flera dåliga) från Emil Hallfreðsson som Gabriel nickade ner i marken, och på uppstudsen hade Junior helt öppet läge vid bortre stolpen, men fick mest sidan av skallen på bollen som gick utanför. Halvleken fortsatte med enstaka ljusglimtar – Emil Hallfreðsson utmanande och lyckades från höger, Behrang Safari höll undan och täckte av en farlig attack från Magnus Arvidsson – men det var inget snack om saken: MFF var off, MFF var på väg inte ur utan djupare ner i formsvackan. På centrala mittfältet saknades såväl det för det egna spelets livsutrymme så viktiga erövrandet av andrabollar som en strukturerad spelfördelning, och det är både trist och förvånande att Daniel och Anders Anderssons roller och arbetsuppgifter verkade ha definierats så bristfälligt. Nu såg det ut som om båda dessa erfarna, kompetenta spelare var för sig kämpade bäst de kunde både framåt och bakåt och i bredd och i djupled för att få lite styr på det hela. Resursslöseri.

Men visst fanns det undantag: i 66:e minuten en lång fin boll från Anders Andersson till Junior, som ryckte ner mot kortlinjen och slog ett inspel som kanske Jonatan rentav borde ha gjort mål på. Men sen tog HBK över helt. Tvingade Sandqvist till de två svettiga räddningarna men på tredje försöket satt ledningsmålet: rappt anfall från vänster och lika rappt skott i farten, utan chans för Jonas. Nu var ett hårt ansatt MFF på väg att falla igenom helt i matchen, med knappa kvarten kvar talade ingenting för en vändning. Och någon vändning blev det inte – men väl en mycket oväntad kvittering. Med tre minuter kvar av matchen fick MFF frispark i intressant läge invid högra sidan av straffområdet. Emil Hallfreðsson tog ansats, tittade som för att se var han hade sina medspelare – och klippte till bollen direkt i mål invid första stolpen. Lurigt, skickligt och snyggt!

Och det var faktiskt MFF som hade sista chansen, i tredje övertidsminuten, när Junior fick ett bra avslut på inlägg från Emil och Jonatan var nära att snappa upp returen. Frågan är vad 3-2 där och en seger kunnat betyda. Räcker ett sånt mål och tre poäng för att lösa eller börja lösa upp alla knutar i skallar och nerver, trots en i övrigt riktigt dålig match? Är det det enda som hjälper? Låt oss hoppas att det finns krafter och koncepter att samla under kommande vecka, för nästa måndag väntar ett riktigt rysarmöte. Eller vad sägs om att allsvenskans två formsvagaste lag gör upp – om vem som ska få chansen till trendbrott och avstamp mot en positiv avslutning och om vem som ska få fortsätta falla fritt. Nu måste något hända. De onda cirklarna måste rubbas. Nu.

/Tobias Christoffersson

Laguppställning

Avbytare

Målgörare

Gula kort

Röda kort

Publik

Domare

huvudpartners

officiella partners