Malmö FF – Trelleborgs FF

Tid: 2007-09-01 18:00, Plats:Malmö Stadion, Resultat: 0-0

Nej, det går inte. Der bara går inte. Det vill inte lossna för MFF i år, och efter 0-0 mot TFF tyder det mesta på att det också inte kan lossna för MFF i år. Efter en första halvlek med goda intentioner ökande förlamningen i takt med de bortrinnande matchminuterna, och allt körde fast – igen .

Det är en märklig förändring. På ett par minuter sker den, kring sista kvarten av första halvlek. De tecken man just tolkat som något bra under uppbyggnad blir med ens tecken på något som håller på att gå fel igen. MFF:s bollövertag och lugna sätt att försöka spela ihop laget, den ökande tillbakapressen av det passiva TFF, några snabba farligheter. Publiken ser sitt lag efter en tveksam inledning ta tag i händelserna och koppla ett grepp som inom kort måste resultera i ett ledningsmål, och publiken ger sitt lag sitt stöd.

Men på ett par minuter har något hänt. Ett eller två ytterligare misslyckade försök att spela fram en riktig chans och plötsligt känns det inte längre som en tidsfråga innan den sitter. Det känns istället som att det kanske börjar se ut som att det här inte riktigt funkar – igen. Det hörs på läktaren. Det syns på spelarna, i bägge lagen. Det syns på sättet TFF:arna jagar; plötsligt flänger de inte med besvär utan stöter med visst eftertryck, ja de till och med kryper ihop kring eget straffområde med lite pondus. De börjar förstå att de kan fixa det här, det kan faktiskt bli en poäng. Motsatt förstås i MFF; de goda intentionerna börjar igen visa sig otillräckliga, laget lyckades ta kampen och få ett initiativ i matchen – men ser alltmer ut att inte veta vad att göra med det. När TFF avslutar första halvlek som man inlett den, det vill säga med två bra målchanser, är bilden klar och tydlig. Mer än spridda burop eskorterar spelarna till halvtidsvilan.

I andra halvlek händer egentligen ingenting som förändrar den här bilden; den är etsad, igen. Och det är förstås en alldeles ohållbar situation. Jo, MFF kämpar till sig nya övertag, pressar tillbaka TFF ännu mer, skapar rentav två och en halv bra målchans. Men det är som om ingen som är närvarande på Stadion längre riktigt tror på att det ska, kan, bli mål i detta skede av matchen. Det är fem halvlekar sedan den imponerande prestationen på Örjans vall, och allt därifrån är som bortblåst. Tyvärr finns det inget annat att konstatera än att år 2007 tillhör det undantagen att MFF får spelet att stämma. Regeln är vad vi såg på Stadion igår. Det är dystert. Det är 2007 och det är dystert, tomt och innehållslöst.

Man kan se hur MFF med 0-0 mot TFF fullbordade sin, vad ska man kalla det… andra cykel av otillräcklighet för säsongen? Den första: försäsong och omstart enligt bitvis nya träningsprinciper och en ny formation av laget, imponerande premiär mot mästarna och utskåpning av vicemästarna, därefter tveksamma hemmamatcher och trots två segrar längs vägen sluttande plan mot två raka förluster på Stadion.
Botten nådd igen, dags för cykel två: ny omstart, ”tillbaka till basics”, tillbaka till 4-4-2, fokus på det enkla för att återfinna förlorade koncepter och självförtroenden, viss optimism, vissa goda tecken trots ett poäng på tre matcher mot stockholmslag, så den där fantastiska halvleken på Örjans följd av en seger till (!) Mot BP, men redan där tillbaka på det sluttande planet igen.
Botten nådd igen, dags för ny omstart? Hur kan en sådan rimligen se ut?

Avslutningsvis några enskildheter från matchen att dröja kvar vid:
– Jonas Sandqvists fantastiska räddningar på TFF:s dubbelchans efter frispark i 5:e minuten.
– Juniors hårda arbete på topp. När MFF skickade upp långt var Junior den som tog emot och höll fast, men med starkt bristande understöd – obegripligt! – blev han ofta ensam utan passningsalternativ och kombinationsmöjligheter och hans arbete förgäves.
– Daniel Anderssons första halvlek. Vår lagkapten hade bestämt sig för att kollapsen på Vångavallen inte skulle upprepas. Daniel tog kampen, stötte friskt offensivt och var distinkt i det korta passningsspelet.
– Gabriel fungerade väl som vikarierande mittback för Anders Andersson. Backlinjen var i dallring flera gånger i början av matchen, men mest på grund av Dixons vådliga spel; Gabriel var oftast följsam och vältajmad.
– Yksel Osmanovski visade sig från sin bästa sida i matchen; rapp, löpvillig och inblandad i tre av MFF:s fyra bästa chanser. Inlöpningen i straffområdet på Labinot Harbuzis boll i 16:e minuten och nicken på mål i öppet läge var det närmaste MFF kom ett mål.

/Tobias Christoffersson

Laguppställning

Avbytare

Målgörare

Gula kort

Röda kort

Publik

Domare

huvudpartners

officiella partners