Malmö FF – Djurgårdens IF

Tid: 2008-08-10 20:00, Plats:Malmö Stadion, Resultat: 1-2

Det finns ingen anledning att förvilla sig in i kategorier som rättvist och orättvist för att beskriva resultatet 2-1 till Djurgården på Stadion mot MFF i artonde omgången av allsvenskan 2008; det räcker gott med att säga att det känns trist. Väldigt, väldigt trist.

Trist att de långa stunderna av spelövertag inte finner sin motsvarighet i fler mål. Trist att toppskiktet förblir utom räckhåll. Trist att MFF står och stampar och har så svårt att lyfta. Trist särskilt för att det fanns en del goda intentioner i det lag där genomgripande förändringar gjorts centralt. Trist för att ett par av toppskiktslagen tappade poäng. Trist för att… det är så trist att vänta och bara fortsätta vänta.

Gissningsvis som en kombination av att Ulrich Vinzents var avstängd och att viss tafatthet i de bakre linjerna kostat MFF flera baklängesmål och poäng den senaste tiden valde tränarna till hemmamatchen mot Djurgården en radikal förändring: ner med Daniel Andersson och Robert Åhman Persson som mittbackar, Markus Halsti högerback, Jimmy Dixon petad, på mitten centralt Labinot Harbuzi och Mike Jensen. Bakom beslutet att flytta Sveriges bäste defensive mittfältare från sin givna plats torde ligga ganska allvarliga överväganden, till exempel risken att förlora i tyngd på mitten vad man eventuellt vinner i trygghet i backlinjen.

Nog förlorade mittfältet i tyngd utan Daniel och utan RÅP, men glädjande nog kompenserades denna förlust av en vinst i spelskicklighet med Labinot och Jensen. Jensen rivig och rörlig över stora ytor, behjälplig än här än där, bra på att hålla i bollen, vända runt och hitta passningsalternativ – och sist men inte minst skottvillig. Labinot efter en trevande inledning suverän i sin bollbehandling och i sitt passningsspel; i sitt sätt att med perfekt känsla röra sig mot och med bollen, med ett eller ett par snabba touch smeka till sig kontroll över den och initiativet över situationen för att direkt sätta ett öppnande pass. Alldeles oavsett resultatet en särskild och ovan glädje också att få ta del av i matchens alla 90 minuter.

Visst fick Djurgården och i synnerhet spelskicklige Enrico husera för fritt på ytan framför backlinjen vid ett flertal tillfällen, visst var det öppna mittfältslandskap när Djurgården kontrade in 2-2 – men över lag såg det intressant ut. I försvaret ökade onekligen tryggheten med Daniel Andersson, och Åhman Persson klarade sig trots några misstag bra – istället var det på kanterna det fallerade. Halsti blandade högt med lågt matchen igenom, Järdler spelade upp sig, men efter en svag start.

Matchen inleddes med hög intensitet och stark vilja att anfalla från båda lagen, det syntes verkligen hur hungriga såväl MFF – efter förlusten mot Göteborg – och Djurgården – efter en lång segerlös svit men stigande spelmässig formkurva – var på att ta tag i matchen för att vinna den. I en öppen match där anfallsförsöken avlöste varann var det MFF som kring tio minuter började få kontroll. Labinot Harbuzi slog ett par bra längre bollar bakom Djurgårdens backlinje, och i 14:e minuten löpte Guillermo Molins in och fångade upp en av dem; ur vinkel för avslut blev inspelet bra, men Ola Toivonen stördes i skottögonblicket. En bra första chans för MFF, som följde upp med två lite längre, fina anfall.

MFF var rejält på gång – och då kom givetvis kallduschen, så som man nästan fått vänja sig vid. Från ett inkast långt ner på högerkanten växlade Djurgården med ett par pass snabbt och effektivt kant och MFF hann inte riktigt med i överflyttningen. Kusi Asare fick bollen på vänsterkanten och kunde ostörd såväl avancera som sikta och pricka in bollen invid Jonas Sandqvists bortre stolpe. Ånyo ett alldeles för enkelt mål insläppt av MFF – och inte så konstigt att laget därefter märkbart ihopsäckade. Med ett par undantag tillhörde resten av halvleken Djurgården, som med växande harmoni i spelet vaskade fram några farligheter till. Dessbättre fick MFF sista ordet. I första övertidsminuten frispark MFF på mittplan, cirka 30 meter från mål. Mike Jensen lyfte fram en fin boll i klungan aningen till höger i straffområdet – och Ola Toivonen nickskarvade med stor precision in kvitteringen. Vackert!

En psykologiskt viktig kvittering – och när MFF inledde andra halvlek med starkt jävlaranamma, tre bra anfall och en vass chans på fem minuter såg det ut som om det bara var en tidsfråga innan MFF välförtjänt skulle trycka in ett ledningsmål. Detta var Jonatan Johanssons skede i matchen. I 48:e bra targetspel när han nickade ner en lång boll till Toivonen, fick tillbaka bollen och drog till direkt i språnget, tyvärr dålig riktning på skottet men läget var ypperligt. Minuten senare nådde Labinot Jonatan i straffområdet (bra också av Molins som lät bollen passera) men några små studsar på bollen gjorde att hans avslut inte fick tillräcklig kraft och Touray i djurgårdsmålet kunde täcka ut bollen till hörna.

Och så här skulle det fortsätta, för Jonatan och för MFF. Bra anfall och spelsekvenser, många nästan-nästan-situationer i bra lägen, men utan antingen den sista passningen eller den avgörande udden i avlsutet eller utförandet. Frustrerande för publiken, frustrerande för spelarna. Jonatan skrek ut sin flera gånger och det kan man förstå – han stod för en enorm arbetsinsats i matchen, men flytet och klippet framför mål vill inte infinna sig. Med Toivonen i en lite mer tillbakadragen roll och dessutom – liksom mot Göteborg – hårt bevakad går det inte att komma ifrån det faktum att MFF saknar en riktigt vass avslutare. En som onekligen stått för ett par vassa avslut på sistone är Agon Mehmeti, och med 25 minuter kvar bytte han av Molins (som fortsätter att slita väl om än i uppförsbacke, idag nära genombrottet eller den avgörande passningen vid ett par tillfällen) och Jonatan tog över yttermittfältsplatsen.

Men just i detta skede av veknade MFF:s grepp om matchen, och utöver ett snyggt väggspel/frispelning med/av Toivonen i 35:e minuten fick Agon inte så mycket uträttat. Det kändes som om hela andra halvlek handlade om och när MFF skulle få ledningsmålet, och då de himmelsblå så mattades av började man uppgivet och motvilligt försöka ställa in sig på oavgjort. Men Djurgårdens kontringsförsök blev allt giftigare, inbytte aprilyrvädret Rajalakso satte till exempel MFF-backlinjen på flera prov – och in i 83:e minuten var det dags för kalldusch nummer två. Djurgården spelade sig avundsvärt snabbt över hela mittplan, Kusi Asare lyfte fram en boll som satte tre medspelare soprena i straffområdet, Sandqvist ut, men bollen till Sjölund som kunde raka in 2-1. Till Djurgården. Gunatt.

I sista minuten hade MFF ett gyllene kvitteringsläge när Ola Toivonen slog en riktigt bra frispark i ribban – men matchen var förlorad. Och mycket med den, kändes det som.

Trist, som sagt, alldeles väldigt trist. För MFF gjorde ingen dålig match, tvärtom var det mycket som funkade. Men säsongens två stora stötestenar för MFF-plogen – uddlöshet framåt och tveksamhet bakåt – fortsätter ställa till det. Var är ett järnspett när man behöver det?

/Tobias Christoffersson

Laguppställning

Avbytare

Målgörare

Gula kort

Röda kort

Publik

Domare

huvudpartners

officiella partners