Matchrapport: Malmö FF – Drogheda United 2-0
Första hindret avklarat
Det var inte särskilt mycket folk men ändå mycket god stämning på läktaren när MFF besegrade Drogheda United i Europa Leagues första kvalomgång. Efter 2-0 på hemmaplan är det klart att Malmö går vidare till nästa kvalomgång där man ska möta skotska Hibernian.
Den irländska publiken jublade för en vecka sedan när domaren blåste av den första delen av dubbelmötet vid 0-0. Med detta som bakgrund var det inte svårt att räkna ut med vilken inställning Drogheda skulle gå in i kvällens match. MFF å andra sidan var piskat att vinna om inte Europadrömmarna skulle slås i kras tidigare än väntat. Detta gav matchen en ojämn puls bestående i att Malmö drog upp tempot så fort man hade initiativet, medan Drogheda gjorde allt för att bryta Malmös rytm, framförallt när bollen var ”död”. Det dröjde inte mer än sex minuter innan man kunde se mönstret när deras målvakt tog väldigt lång tid på sig vid en inspark. När de fick en dubbelhörna minuten senare stod det bortom allt tvivel att Drogheda tog varje tillfälle att få tiden att gå. Och genom halvleken upprepades mönstret – man gick långsamt till sina fasta situationer, man diskuterade vem som skulle ta varje frispark, man slog bort bollen för motståndarna när de skulle få igång spelet igen o.s.v.
Kanske var detta en del i förklaringen till att MFF inte fick igång det glänsande spel vi blivit vana att se på hemmaplan i år. En annan förklaring var rimligen att man visste att om Drogheda gjorde ett mål så skulle vi vara tvungna att göra två. En fullt befogad farhåga som säkert gjorde sitt avtryck på matchen. Den mest framgångsrika fotbollen är inte alltid den vackraste och ska MFF ha en chans att nå gruppspel i Europa League är det lika bra att gå in med denna inställning från början.
Malmö förde spelet i första halvlek och var nästan ständigt på offensiven. Drogheda gick dock ner med sju-åtta man i straffområdet vid så gott som varje anfall, så det fanns inte mycket ytor för vare sig skott eller instick. Generellt gick det också för långsamt och varje gång en MFF:are tog ett avslut eller slog en avgörande passning lyckades ett irländskt ben komma emellan. Drogheda var inte heller helt ofarliga i sina omställningar. Vid erövring av bollen lyfte de snabbt upp bollen mot deras forward eller någon mittfältare som låg högt upp i banan. De kom inte till många avslut, men de hade ett par halvfarliga inlägg och några instick som nästan resulterade i friläge. Det var också i samband med dessa omställningar som de öppnade upp sig bakåt och Malmös bästa chanser under första uppkom när man lyckades bryta deras omställningar. Som i 17:e minuten efter att Rantie roffat åt sig bollen från deras backlinje och spelat fram Eriksson vars skott dock blev för klent. Eller i 40:e minuten då Thern slog en lång djupledsboll mot Eriksson som tog avslut i mycket bra läge, men som så många gånger tidigare hann försvararen få ut en fot och kunde täcka till hörna.
Det såg ut att bli en mållös halvlek, och utan att Malmö egentligen skapat någon riktigt bra målchans. Men då hände det! Rantie hade bollen centralt utanför straffområdet och drog med sig sina försvarare när han drev ut mot vänsterkanten. I steget slog han ett perfekt instick till Forsberg som kom inrusande. Emil väntade med avslutet, vände bort en försvarare och lyfte in den bakom målvakten. Ett utomordentligt vackert mål som föranledde ett förlösande jubel på stadion!
Detta var det sista som hände i halvleken och MFF kunde gå till halvleksvila med en välförtjänt ledning. Jag säger välförtjänt trots att Malmö inte skapat många klara målchanser, och trots att Drogheda inte varit ofarliga i sina omställningar. Men det är svårt att inte tycka att det är välförtjänt när det lag som vill skapa och spela fotboll faktiskt får resultat för det.
Det var till vis del två nya lag som kom in i andra halvlek. Drogheda lyfte upp hela laget en bit även om de fortfarande drog ner åtta personer i straffområdet när Malmö tryckte på. De var också lite piggare i sina offensiva ambitioner, strategin bestod dock fortfarande av långa bollar mot deras tunga forward. MFF å andra sidan fortsatte att föra spelet men var mer avslappnade och kunde ibland unna sig att låta bollen rulla på ”trygg” mark utan att direkt gå framåt, speciellt när Drogheda drog ner laget så mycket att det tycktes meningslöst att anfalla. Med 1-0 var ju Malmö vidare, men vid 1-1 hade man åkt ut, så detta var nog en sund taktik.
I 50:e minuten borde Rantie punkterat matchen när han frispelades av Ricardinho. Han fick gott om tid på sig och det såg verkligen ut som att han siktade in sig men han placerade bollen precis utanför den vänstra stolpen. Lite senare kom Rantie förbi sin försvarare på vänsterkanten och slog ett bra inlägg mot Eriksson som dock kolliderade med sin försvarare och inte kunde få bollen på mål.
Under sista kvarten blev det mer ytor offensivt för MFF när Drogheda, i hopp om att nå det där målet, valde att inte backa hem med så mycket folk under Malmös anfall. De lyfte in många långa bollar och hade några få fasta situationer som de kunde tagit vara på. Det var nervöst att veta att ett baklängesmål skulle innebära fiasko men Drogheda var faktiskt aldrig nära det där målet. Malmö spelade klokt och lagom återhållsamt och höll därmed ett hårt grepp om matchen ända in i slutet. Dessutom tilläts irländarna aldrig få igång något eget spel. Cibicki kom in och stressade målvakt och försvarare till misstag genom sitt energiska löpande på varje boll och Malmö förblev det spelförande laget.
Några minuter in på övertiden hittade dessutom Kroon en yta mellan Droghedas försvarare. Han utmanade med sin snabbhet, vände bort sin försvarare med en skottfint och slog in bollen till vänster om Droghedas målvakt. 2-0 och ännu ett vackert mål, vilket också blev slutresultatet.
2-0 i detta dubbelmöte där MFF framhölls som storfavoriter kanske inte låter så övertygande. Men rent taktiskt så känns det som att Malmö tagit med sig lärdomar från sitt senaste Europaäventyr. Möjligen är det inte helt i linje med MFF:s fotbollsfilosofi att prioritera att inte släppa in mål framför att göra dem, men det är nog en inställning vi till viss del måste ha när vi möter bättre lag. Förhoppningsvis kan också de spelarna höja sig individuellt när motståndet blir bättre. Härnäst är det Hibernian från Edinburgh som gäller. Det är bara två år sedan vi senast slog ut ett skotskt lag i en Europaturnering, och nu är det dags att upprepa den bedriften!
/Simon Lindén
