Med 30, 7 procent Allsvenska spelad…
…mötte hemsidan upp med Tom Prahl för att sammanfatta allsvenskans första åtta matcher och avslutningen av Royal League. MFF-tränaren är nöjd med resultaten, men missnöjd med målfabrikationen och ser som sin största utmaning att hitta balansen mellan kontrande attackfotboll och kontrollerat spelförande. Vårens glädjeämne: Rawez Lawan.
Så var 30, 7 procent av årets allsvenska avklarad; redan. Efter åtta omgångar ett två veckors uppehåll för landslagssamling och två nationella matcher. Ett uppehåll som onekligen kom att infalla mycket lämpligt för MFF. Efter en habil serieinledning med en snöplig poängförlust mot FCK i Royal League instucken prickade laget med segrarna mot Assyriska, Rosenborg och Kalmar in en liten formtopp, som dock snabbt rumphöggs på Idrottsparken i Sundsvall.
Örgryte hemma innan uppehållet blev en måstematch och den vanns med uddamålet, men också med flera frågetecken kring form och insats.
Men innan summeringen krävs en kommentar kring forwardssituationen. Inom loppet av några dagar har Tom Prahl fått se sin anfallsbesättning radikalt decimerad; i det ena fallet fullt väntat, i det andra mycket beklagligt. För Markus Rosenberg blev det till slut Ajax, men för Niklas Skoog blir det operation och rehabilitering resten av säsongen, efter att han – just på gång igen efter det brutna nyckelbenet – drabbats av en korsbandsskada på träningen.
Hur ser du på den närmsta tiden? Vad prioriteras i jakten på ersättare?
– Det är ingen lätt sits vi hamnat i, att hitta en etablerad spelare som snabbt måste in i laget. Juni ut spelar Mackan med oss, men efter det kan det bli svårt. En ersättare kan tidigast vara spelklar 1 juli. Först och främst måste vi hitta en ersättare, en ersättare – det är inte så viktigt vilken typ av spelare det blir. Det viktiga är att vi får en spelare som – med det senaste modeordet – levererar, det vill säga producerar bra prestationer och mål.
– Det kan bli aktuellt att spela lite annorlunda i till exempel matcherna mot Halmstad borta och mot Häcken i cupen; kanske med en forward, eller med någon annan spelare i rollen som forward.
Tom Prahl bläddrar så tillbaka i sin almanacka – där det är tätt mellan de neongula match-markeringarna under april och maj – och är redo att dra de första slutsatserna av årets säsong.
Efter ännu en genomklappning mot Sundsvall fokuserades det besvikna eftersnacket på dålig inställning hos de flesta spelare. Efter Örgryte talades det mer eftersinnande om ”trötthet”, både fysisk och mental, efter ett hårt vårprogram.
– I båda de här matcherna är det många som inte har kommit upp i normal standard, och jag tror det är en mental och fysisk trötthet som har visat sig. Maj var en tuff månad. Många spelare har slitit med sitt fotbollsspel och inte haft det så lätt. Ändå har laget klarat av det på ett hyfsat sätt, frånsett mot Sundsvall. Vi har en väldigt lång säsong i år, och då göra man ett antal toppmatcher då man vinner och spelar bra – som Kalmar -, sedan gör man ett antal jämna matcher som man är nöjd med – Assyriska, Rosenborg, Hammarby borta – och sedan tyvärr också ett antal bottennapp. Örgryte är egentligen också ett sådant, men vi vinner matchen ändå – vilket vi får se som något slags styrkebesked.
Hur ”botas” tröttheten? Räcker det med matchvila?
– Det finns väl inga speciella knep, vi har lagt in en vilohelg med tre hela lediga dagar. Det räcker med en vecka utan match, så är lusten tillbaka igen. Ibland blir det ju också självuppfyllande… pratar man om trötthet så blir man trött av det. Men tröttheten har framför allt synts i mittfältet och anfallet; backlinjen har klarat sig bra. De springer inte så mycket heller, och har en annan uppgift – det är kanske svårare att vara kreativ än att vara defensiv när man är trött i huvudet. Men fotboll innehåller ju inte bara anfallsspel, tack och lov, utan bygger också på försvarsspel. Och fem insläppta på åtta matcher är en bra bas att stå på. Vad vi behöver nu är att få upp ett antal spelare i bra form, både på mitten och därframme.
Är du nöjd med vad ni åstadkommit under dessa första åtta matcher?
– Prestationsmässigt sitter de två senaste matcherna på näthinnan och göra att man är lite kluven – men jag känner tillfredsställelse över att vi har fått en så pass bra start resultatmässigt. Vi har två förluster, en oavgjord och fem vinster – det är ganska bra. När serien vänder ska vi ha en 25-26 poäng för att nå upp till de där 52 som krävs för att vinna, och vi behöver nog göra 40-45 mål. Så, vi börjar se vad som krävs av oss de sista fem matcherna som återstår innan serien vänder. 25-16=9, det innebär att vi ska vinna tre av de fem matcherna, och det har vi väl möjlighet till. Men det är tuffa motståndare, idel topplag.
Med almanackan i högsta hugg gör Tom Prahl en snabb rekapitulation av vårens matcher. Först premiären mot Göteborg, 1-2.
– Förlora premiären hemma var förstås inte roligt. Vi gör ingen speciellt bra match. Göteborg med ny tränare spelar rakt, är bra på fasta situationer och svåra att skapa målchanser på. Blåvitt kommer att bli ett av de stora hoten framöver,. Även om de har också visat sig ha svårt att göra mål, har de ett mycket stabilt grundspel, och när det släpper för Ijeh och Mourad…
Det såg ut som två spelidéer som ställdes mot varandra, där IFK lyckades bäst med att genomföra sin.
– Det var två fasta situationer vi åkte dit på. Vi hade ju dom under rätt så bra belägring under sista delen av första halvlek – då kunde vi sätta vårt spel på dem. Så det tycker jag inte. Men visst, de är mer svårhanterade nu än under Bosse Johansson, då det var öppnare spel och större ytor. Nu är de trängre, men också mer förutsägbara.
Sedan lillderby på Landskorna IP, cupmatch mot Vallentuna och Gefle hemma.
– Vallentuna kan vi lämna därhän, det var ännu ett sånt där sömnpiller, som vi klarade av men inte mer. Mot Landskrona är vi bra i första halvlek. Vi möter ett Landskrona som var tacksamt att möta vid den tidpunkten, de spelade nåt slags 4-5-1 – 4-3-3 och saknade både aggressivitet och spelglädje. Det kändes som om de hade stor respekt för oss, vi behövde inte anstränga oss så mycket. Gefle hade också jättestor respekt för oss när de kom hit till Stadion, de trodde nog inte på sina möjligheter. Vi spelade ganska bra i första halvlek, högt bolltempo, stort bollinnehav och vi fick utdelning.
Sedan kulmen på andra gruppspelet i Royal League: FC Köpenhamn i Parken. Ledningsmål och flera chanser i ännu en bra första halvlek, kvittering av FCK som tyvärr också bjöds på ett segermål.
– Vi mötte ett Köpenhamn som vid den här tidpunkten var i sin bästa form för året, i slutet av en lång period då de spelat bra och vunnit många matcher. Vi förlorade med 2-1 efter att Mattias slagit en dum inspark i andra halvlek. Matchen var ganska jämn, vi spelade med ganska mycket inbytt folk men gjorde det bra. Tittar man tillbaka, så var vårt spel var ganska friskt, under den här perioden, men oftast i första halvlek, vi har inte lyckats klara det i 90 minuter.
Därefter ny oavgjord kamp på Söderstadion följt av komfortabel seger över Assyriska.
– Mot Hammarby kommer vi under hjulen i andra halvlek, då vi tappar anfallsspelet och pressen på mitten medan Hammarby spelar på med allt vad de har, som de kan göra på Söderstadion. Men i första halvlek är vi ganska bra. Skoog går sönder, och vi får upp Afonso i anfallet – och det har präglat vårt spel sedan dess. Afonso har blivit målskytt och Mackan lika mycket framspelare som avslutare. Mot Assyriska blev det lite gåfotboll, men vi är bättre än dom. Vi kontrollerar matchen på ett bra sätt och tar en stabil seger.
Avancemangschanserna försvann på Parken, men Royal League avslutades med en prestigeladdad ”retur” mot Rosenborg, efter débaclet i Trondheim.
– Vi vill upprätta vår heder och få ett kvitto på att vi kan tävla mot de bättre lagen. Vi mötte ett Rosenborg som verkligen sladdar i sin form och vann. Jag var egentligen inte alls nöjd under matchen, för vi har hade kommit överens om hur vi skulle spela mot dom, med ett visst styrspel, och det gjorde vi inte alls… Det blev en väldigt öppen, svängig match, där de kom igång i andra halvlek och kom till precis som de inte skulle få. De malde på och vi hade flax: det är faktiskt mer en tillfällighet att det var vi som vi gjorde 3-2 – målet är helt och hållet en individuell prestation av Afonso.
Efter Rosenborg Kalmar till Stadion, Kalmar utan förlust och utan insläppt mål. Dessbättre lyckades MFF slå hål på bägge nollorna och påvisa ett med försvarsrustningen som sardinburken öppnad mycket beskedligt smålandsgäng.
– Kalmar är vår bästa match så här långt, sett över 90 minuter. När Kalmar kom ur skyttegravarna skapade vi mycket målchanser på dem. Precis i denna vevan var vi i god form. Från Hammarby, Assyriska, Rosenborg och Kalmar fanns det ett uppåtgående spel, som fortsatte mot Landskrona i cupen…
…även om det var lite avslaget. Vi vinner rätt bekvämt, även om det inte är riktigt övertygande. Det mest glädjande i den matchen är de som kommer in och att vi gör några mål i djupled. Rawez Lawan tar för sig på ett bra sätt. Vi har inte varit så bra på att serva våra forwards med passningar i djupled. Men mot Landskrona lyfter Jon-Inge fram några bollar mot Mackan, som löper sig loss, och det ser vasst ut.
Sedan då… Sundsvall. Och så Örgryte.
– Jag tycker vi har med oss den positiva känslan. Vi gör ett annorlunda upplägg som känns helt rätt, vi tränar hemma och åker sedan upp samma dag. Men, det är tvärstopp där, helt tvärstopp från början. Lite aggressivitet, lite rörelse. Alldeles för många som underpresterar,
en trend som hänger i mot Örgryte. Mot Örgryte blir det kanske en reaktion av lite osäkerhet efter Sundsvallsmatchen, men där är fortfarande för lite jävlaranamma, för lite vunna närkamper och dueller. I första halvlek är det backlinjen som håller stånd och vinner sina dueller, ÖIS Usimäki och Ganemyr vinner mittfältskampen, och våra forwards tycker jag är väldigt passiva. Men så blixtrar Afonso till och gör ett mål, och det förlåter förstås en del… men mot ett bättre lag hade vi åkt dit igen. Men att vi fick upp Afonso som forward gjorde att vi vann ett antal matcher som vi hade haft svårt för annars.
Resultatmässigt godkänt, men prestationsmässigt är du kluven?
– Det finns en hel del bra insatser under perioden, men – det är vi själva som höjer kraven: vi ska inte bara vara ett lag som vinner på omställningar, utan vi ska också vara ett lag som kan föra matcher. Där har vi blivit bättre – Assyriska, Rosenborg, Kalmar, Landskrona – men samtidigt har vi skapat färre chanser och gjort mindre antal mål i år. Om detta beror på att vi haft mer bollinnehav eller att vi inte rört oss ordentligt, det vet jag inte – men det är ett faktum. 10 mål på 8 matcher, det är för lite.
Hur ska det bli bättre?
– Det är det som är utmaningen: att hitta balansen mellan attackfotbollen och mer kontrollerande, längre spel. Generellt måste alla svenska lag få bättre fart på bollen. Även om man har bollen inom laget, så måste det gå fort, fortare. Det måste bli fler spelvändningar, det måste finnas en stor rörlighet bland många spelare. I Sverige är det i bästa fall spelarna runt bollen som i bästa fall rör sig, och man spelar på den så kallade förstarörelsen, sällan på nästa rörelse, för att det finns för få andra- och tredjerörelser. Ett bra passningsspel innehåller få tillslag, högt bolltempo, bra touch på bollen så att det går fort…
– Vi är ganska duktiga på att vända spel ändå… Thomas och Danne får ut bollen bra från mitten, och vi får oftast med ytterbackarna bra. Det är spelet från mitten och framåt, djupledsspelet, som vi kan bli vassare på. Kanske är Afonso och Mackan lite för lika i sin spelstil. Men med två såna här spjut i form borde det kunna bli oerhört bra. De kan ta emot, kan flytta boll, kan sätta passningar, de kan ge sig iväg. De har alla förutsättningar. Men det blir för långt mellan varven, för mycket stillastående.
Med deltagande i Royal League har tävlingssäsongen i år (och i höstas) förlängts, med en viss ovisshet för följderna längre fram i form av skador, slitenhet och formsvackor. Är tröttheten innan uppehållet ett pris för Royal Leauge-matchandet?
– Jag tror inte att de matcher vi spelade i februari-mars har någon betydelse nu. Det är mer anhopningen av matcher i slutet av april och under maj som spelar in: vi spelade fyra matcher mellan den 17:e och den 28:e, på elva dagar. Och under maj spelar vi sju matcher på 26 dagar.
Hur har matchningen av spelarmaterialet fungerat?
– Under allsvenskan har vi använt det absolut starkaste spelarmaterialet. Sedan har vi kört runt, och varit ganska konsekventa med att lufta andra spelare i Royal League och Cupen. Där måste jag säga att spelare som Peter Abelsson och Glenn Holgersson har varit strålande duktiga på att konservera formen: de har varit klockrena varje gång. Det här har varit lite till förfång för B-laget, som oftast bestått av väldigt unga spelare. Mer ett U-lag förstärkt med våra lärlingar.
– Rawez Lawan är vårens glädjeämne, och det var vi nog rätt så införstådda med, att med den gossen kan det gå väldigt snabbt. Han har visat kvaliteter, och det kan fortsätta gå snabbt för honom. Han har verkligen stärkt sin position och är ett sparkapital, som vi kanske inte får fullt utbetalt i år, men som jag är ganska säker på att vi kommer att få stor glädje av framöver. Spännande.
För att snabbsummera Royal League – var det viktigare att delta än att vinna?
– Det hade varit viktigt att vinna också, med tanke på att vi kommit så pass långt och de pengar som stod på spel. Och det var väldigt nära att vi hade fått den där poängen i Köpenhamn. Med tanke på att vi sedan slog Rosenborg. Vi blev tvåa i gruppen, och vi vann första gruppen, vi vann våra hemmamatcher och gjorde en hyfsad match i Köpenhamn och en skitmatch i Trondheim. Vi gör tre bra matcher där vi står pall. Det hade varit jättekul att spela en final mot Blåvitt på Ullevi, men statusen i att vinna den hade kanske inte varit så stor.
Jag tycker att vi har visat att vi är svårslagna här hemma, men i bortaspelet har vi däremot en del att hämta in. Men – nu vet vi ändå vad som krävs, även om det eller de lag vi får möta i Champions League-kvalet kan vara ännu vassare. Även om Champions League känns väldigt avlägset just nu, så kommer det rätt snart.
– Tittar vi framåt på juni får vi fem matcher på 17 dagar, det är också ett tufft program. Juli är lite bättre, där har vi fem matcher på hela månaden, men där inkluderas också ett kval till Champions League… Augusti blir också en tajt månad med 7 matcher. Jag hoppas att trötta huvuden nu har fyllts med inspiration, för det är många väldigt inspirerande matcher vi har framför oss.
Intervju: Tobias Christoffersson
