Nu kan Jasmin börja skratta igen
När jag möter upp Jasmin i omklädningsrummet sitter han i mitten av hela gänget och håller låda. Han är uppe i en mycket målande beskrivning och har allas ögon på sig.
– Snackade ni om bilar? frågar jag när vi går där ifrån, efter att bara snappat upp något ord.
– Nä, tjejer, svarar han och skrattar på sitt typiska sätt. Ett skratt som smittar men som också säger att man inte kan vara säker på om han skojar eller ej.
Så var det inte för några månader sen. Lördagen den 17 april, tre dagar innan derbyt mot HIF, krockade Jasmin Sudic och Jiloan Hamad på träning. Egentligen inget konstigt, men för Jasmins del tog det så olyckligt att främre korsbandet i höger knä gick av och därmed tog säsongen 2010 slut, just när den börjat.
Tuff Omställning
Jasmin debuterade redan som 17-åring och året efter, säsongen 2009, tog han steget ut och etablerade sig i startelvan. Han blev snabbt populär på läktaren och snart ingick han också i U21-landslagets planer. Skadan var ett svårt avbräck för den talangfulle Malmöpågen.
– I början var det riktigt tungt. Det tog 5-6 veckor innan jag kunde stäcka ut ordentligt på benet och det gick trögt med min rehab. Muskeln var stel, den kämpade emot och tog över knät kan man säga. Så det var mycket stretching för att få muskeln att slappna av så att knäet kunde börja jobba.
För en social kille som Jasmin var det en tuff omställning.
– Det är tungt att vara kvar här inne när de andra går ut och tränar. Man saknar inte bara bollen. Det är glädjen att vara med på träningarna, springa omkring och skoja med Gische och Agon och de andra mellan övningarna. Det är inte samma glädje i gymmet, ler han menande.
• Hur tacklar du det?
– Jag har fått tänka om. Det är den här rehaben som gör att jag kan börja spela fotboll igen. Du vet, jag har nu varit utan fotboll i två och en halv månad, det är inget liv. Jag är beredd på att göra vad som helst för att komma tillbaka.
Förändrad stämning
Med flytten till Swedbank Stadion fick MFF en modern styrketräningsanläggning och bra ytor för rehab i direkt anslutning till omklädningsrummet.
– Det är stor skillnad mot Malmö Stadion. Där hade vi ett litet litet rum. Skulle man köra riktigt fick man gå över till Atleticum. Här är allt välplanerat och ligger nära, förklarar Jasmin, så jag känner att jag är med hela tiden.
Det här med laget och gruppen återkommer hela tiden vem av spelarna man än pratar med. Jasmin kommer också in på det så fort vi börjar prata fotboll.
– Direkt när förra säsongen tog slut, visste vi att det här året skulle bli bra. Stämningen ändrades på något sätt. Om du läser intervjuer med mig inför säsongen sa jag samma sak.
• För en utomstående känns det konstigt, med tanke på resultatet?
– Jag vet, men det kändes direkt. Du vet, i Malmö ska guldet alltid hem. Det hör vi hela tiden, och det kan skapa en press. Men vi har lyckats vända på det så att vi känner det som ett stöd istället. Förra året vann vi första tre, men så fort det tog stopp började vi fundera. I år började vi med oavgjort mot GAIS, men vi släppte det och körde vidare och vann direkt i hemmapremiären istället. Sen har det rullat på.
• Är det något speciellt ni gjort för att få till den vändningen?
– Vi har på teorin kunnat gå igenom 2009 och frågat oss vad vi kände och hur vill vi att det ska kännas istället. Förra året pratades kanske om att vi saknade vinnarskallar. Jag tror inte det stämmer, men vi fick inte ut det. I år får vi ut det på ett annat sätt. Det känns som att i MFF 2010 spelar man för laget, och det verkar ju funka rätt bra, säger Jasmin och lägger av ännu ett skratt.
Bra spelare skrattar
Det där med skrattet känns som en gemensam nämnare för MFF 2010. Det är klart att det är lättare att ha roligt när resultaten också kommer, men frågan är om inte det omvända också gäller?
– Jo, det måste finnas spelglädje. Ta t.ex. en yttermittfältare. Han måste kunna känna att han bara ska gå ut och vända ut och in på sin motståndare.
• Som Jimmy Durmaz mot AIK t.ex. som snurrade ut sin kille till avbytarbänken redan i första halvlek? kan supportern i mig inte låta bli att flika in.
– Exakt. Det är då man spelar som bäst. Kolla de stora spelarna, Messi och Ronaldinho när han var bra, eller Zlatan. När de spelar bra skrattar de hela tiden.
Började på mittfältet
Jasmin började sitt fotbollsspelande på mittfältet. Men i en P-16 match saknades det en mittback och han fick rycka in. Sen var han fast.
– Det är inget jag ångrar. Hade det inte varit för det hade jag kanske inte spelat i MFF?
Att Jasmin är van vid bollen gör att han känner sig trygg med dagens krav på mer spelande mittbackar.
– Jag vill ha boll. I MFF finns det inte att mittbackarna bara ska tjonga. Se bara på Daniel och Pontus, de har också spelat på mittfältet.
En kvart med bollen
Bollen är så viktig för Jasmin att han inte stod ut med ren rehabträning. Efter två månader bad han sjukgymnasten att få gå ut och känna på bollen. Dahan förstod och gav honom en kvart.
– Det kanske inte låter så mycket men jag blev oerhört glad. Det betydde verkligen mycket. Men jag ska inte skynda i onödan, det får ta sin tid. Fast snart ska jag få börja löpträna, säger han och lyser upp igen.
På Facebook har MFF-supportern (och mff.ses egen träningsrapportör) Helen Johansson startat en Facebook-grupp som handlar om Jasmins rehab så att man ska kunna följa hans väg tillbaka.
– Jag brukar gå in där och läsa ibland. Det är kul att känna att man är saknad och det ger ännu mer motivation.
Otroliga fans
När vi kommer in på ämnet supportrar tar lovorden aldrig slut.
– Vi har helt otroliga fans. De stöttar hela tiden överallt, även på bortaplan. Det är sånt man också längtar tillbaka till.
Per Welinder
Intervjun publiceras i matchprogrammet mot GAIS som distribueras i Sydsvenskan fredagen den 30 juli.
Du kan ladda ner matchprogrammet som pdf genom att klicka här
