Prahl summerar augusti
…och lägger bland annat ut texten om det här med formsvackor, Brians tid i MFF och såpoperan HIF-Cratz.
Morgonen efter match nummer 18 som också blev trepoängare nummer 11 släntrar en lite morgontrött MFF-tränare in i den himmelsblå varglyan. Sen hemkomst från Kalmar och som vanligt efter seger har sömnen inte riktigt velat infinna sig för Tom Prahl. Nyblivne malmöbon Tom Prahl, som några nätter efter att flyttlasset äntligen gått också tampas med omställningen från den naturnära villa i Halmstad till lägenhet i centrala Malmö.
Dags alltså att lägga ännu en månad till handlingarna, vilket inte torde bli alltför smärtsamt. När Örgryte torskade mot sitt bottenlag och MFF stod upp mot sitt efter att lagen följts åt några omgångar leder nu MFF ”på riktigt”.
Den allsvenska tabellen utgör en härlig anblick!
– Idag gör den det, ja, men den kan också bli en mardröm. Jag hoppas vi kan undvika att titta på tabellen och koncentrera oss på prestation istället för resultat. Utan att skriva det på näsan på spelarna ska vi nog vara glada att det var Kalmar vi mötte i måndags; hade vi mött ett lag som varit lite bättre – som till exempel Elfsborg – så hade vi åkt dit. Men nu har ändå september börjat bra.
…säger Prahl, som erkänner att han är skrockfull med sånt. Augusti började sämre med nederlaget mot just Elfsborg och blev väl med raden 2 2 1 11-10 8 …
– …ingen riktigt bra månad. Vi förlorade mot Elfsborg, gjorde en fantastisk mach mot Djurgården och en hyfsad mot Norrköping under en period då vi släppte in mycket mål. Efter djurgårdsmatchen sa jag till killarna att vi om vi ska vara med i slutstriden måste vi få ner antalet insläppta mål, och sedan har det stabiliserats. Två mot ÖIS, ett mot Hammarby och inget mot Kalmar – där finns en trend som är bra. Vi har inte förlorat på fem matcher, och de sista fyra där ÖIS tagit tre poäng har vi tagit åtta. Trots lite halvtaskigt spel den sista tiden har vi klarat oss bra poängmässigt.
Är MFF inne i en svacka?
– Ja, sedan matchen mot Djurgården. En del spelare sliter med sin form, och vårt anfallsspel har gått lite i baklås. Ganska mycket i baklås, förresten. Örgryte borta gick väl hyfsat, men utan den spets och fart vi haft tidigare. Första halvleken mot Hammarby är en katastrof, där vi inte har en målchans. Sedan kämpar vi i andra halvlek, och jag trodde vi skulle fortsätta där mot Kalmar, men vi är nästan tillbaka på ruta ett igen.
Tre mål mot Kalmar är ju ganska bra för ett anfallsspel i baklås – är det inte en styrka att göra en plattmatch och ändå vinna?
– Målen speglar inte matchbilden; det var en dålig fotbollsmatch. Att vi vann i måndags berodde dels på att Kalmar var tandlösa, dels på att Daniel och Jussi var felfria. Det var inte många som kom upp i den standard man kan förvänta sig om vi ska vara med och slåss i toppstriden, men den här gången kunde vi luta oss mot våra innerbackar, som höll oss kvar i matchen. I andra halvlek satte vi ner Yngvesson och flyttade in Erik för att få ett numerärt likaförhållande på mitten och då började vi få fatt i spelet lite grann. Vi jämnade ut och täppte till. Då kom också 1-0-målet, en fin boll från Niklas till Joseph. Sedan gjorde två byten och riktade in oss på att hålla det resultatet; samtidigt gick de över till trebackslinje och en extra forward – ett tacksamt läge för oss. Totalt sett är det inget fel på vår inställning, men vi har inte så mycket spring i benen som tidigare.
Detta förbaskade spring i benen… Denna besjälande aura som gör medelmåttor mästerliga, denna gäckande skugga som gör klasspelare till koner – denna svårfångade magiska kraft som med iskallt godtycke sprider sin gunst.
Eller, kan orsakssammanhang skissas upp – en formsvackans anatomi definieras och klämmas på? Diagnos ställas, recept skrivas ut?
Varför har MFF saknat spring i benen den senaste tiden?
– Kanske har nyhetens behag lite gått över, kanske har vi blivit nöjda med att vi ligga där vi ligger. Efter framgångar sänker man garden mentalt, man blir nöjd och njuter av tillvaron och är inte lika på alerten när man går ut på plan. Förmodligen var det vad som hände mot Sundsvall, Elfsborg och Hammarby. Men ska vi vinna någonting måste vi visa kvaliteter hela tiden. Sedan är det ju mycket lättare att jobba ur underläge, och Malmö har ingen vana av att ligga däruppe. Som när vi slog Kalmar i våras och sedan tog fem raka. Då fick vi känslan av att ”Aha! vi är precis lika bra som de andra!” och spelade på toppen av vår förmåga. Nu råder det omvända förhållandet; nu ska vi bevisa något hela tiden. Då är det lätt att spänna sig. Men så är det om man ska vinna nånting, och det är ingen som bryr sig om vem som blir tvåa eller trea. Man får en klapp på axeln, men vinnaren tar alltihop. Vi ska försöka jobba för det här, och tåla trycket…
Formsvackor är oundvikliga sett över en hel säsong. Men hur minimerar man dem?
– Har man förlorat två matcher kan man förlora tre, och har man förlorat tre har man nästan vant sig vid att förlora – och det får man aldrig göra. Det viktiga är att direkt efter en förlust eller en dålig match komma upp ur gropen igen innan en negativ trend hinner börja – och det har vi gjort. Efter elfsborgsmatchen har vi fem matcher utan förlust, efter Sundsvall vann vi i cupen och sedan mot IFK Göteborg och BoIS. Men även nu efter matchen mot Kalmar får vi vara lite tuffa mot varandera. Får vi inte rätt på det här och får fler spelare i form så åker vi dit mot Helsingborg och Blåvitt, som bägge med nya tränare säkert kan få ett uppsving.
Men trots en formmässigt lite knagglig tid har laget avancerat i tabellen – gått förbi Örgryte och hållit distansen till Djurgården samtidigt som övriga förföljare inte övertygat.
– Så är det. Vi har ett bra utgångsläge och vi ska väl kunna vara med framöver… Nu står vi vid ett vägskäl igen, inför slutspurten. Alla slår alla nu, att Halmstad skulle ta poäng mot ÖIS var jag ganska säker på. I nästa omgång har vi derby mellan Örgryte och Göteborg – inte lätt för ÖIS. Klarar vi september och kommer in i oktober har vi tre bortamatcher – där avgörs det hela.
En cupseminal mot Djurgården ligger också insprängd, den 26 september.
– Cupmatchen är ju en fantastisk chans. Jag har själv aldrig vait med om att spela en cupfinal. Cupfinalen kan bli en liten fest i november, eller i alla fall början till en positiv cuptradition.
Under den gångna månaden har två spelare lämnat MFF, Mats Lilienberg för TFF och Brian Steen Nielsen för AGF. En ”avrundande” kommentar om Brian Steen och hans tid i MFF… varför funkade det inte?
– Både Mats och Brian var gamla spelare som var frustrerade, särskilt Brian som inte var van vid att ha en roll utaför. Brian hade svårt att anpasssa sig till den svenska fotobllen med tätare spel. Han kom ofta i tidsnöd, och sökte sig då till ytor där det fanns mer tid och hamnade på en del av banan som inte är så intressant för en mittfältare att hamna på. Vi jobbade med det här och på träningarna gick det jättebra, men i matcherna hade han det svårare. Annars har han varit väldigt proffsig och seriös och gjorde alltid ett bra arbete.
Även för människorna Brian Steen och Mats Lilienberg var det här nog ganska bra, nu får de chansen att visa sig på en annan nivå.
Vad betyder deras sorti för truppens status?
– Som tränare tycker jag inte det är bra att vi säljer spelare inför slutspurten. Vi blir ju lite tunnare, och jag hoppas inte detta blir något som kan väga över. Det hade kanske behövts någon mer etablerad spelare som hade klivit in. Nu får vi lita på att våra yngre pojkar kliver fram och tar sin chans. När det gäller forwads har vi tre bra kvar plus Mackan som får vara med i truppen och har möjlighet satt visa om han är en coming man för allsvenskan. Nu kan också fler spelare visa sig i reservlaget. Det har inte varit en bra situation för Palle att ha haft gamla spelare i reservlaget även om det blivit bra resultat. I det korta perspektivet kan det ju ge framgång, men reservlaget är inte till för att härbärgera trettioåringar…
Under de gångna veckorna har allsvenskans största dramatik spelats upp utanför plan. Karlssons rallarsvingar, Jingblads magproblem samt förstås Lundin som tackade för sig och Cratz som under uppseendeväckande former fick sparken från HIF. Pressen på de allsvenska tränarna har ökat stort, samtidigt som tryggheten har minskat lika mycket.
Upplever du att tränarskrået är hotat eller trängt av de senaste årens utveckling? Känner du sympati med de kolleger som får gå?
– Det som har hänt är att tränarna har mindre makt. Nu ligger den mer hos sport- eller klubbdirektörerna som köper in spelare. Styrelserna ska också vara med och låtsas vara duktiga, trots att de oftast inte har någon kompetens över huvud taget. Och när det sedan går dåligt är det tränarna som får klä skott. Jag tycker synd om Stefan Lundin, han har jag uppfattat som rak och ärlig och en duktig tränare. Men Båvitt har ju gått kräftgång, så han tog själv beslutet att ta sin Mats ur skolan.
– Och Cratz…?
– Ja… det där är för mycket såpopera för mig. Som kollega står vi på samma sida, men jag tycker det här ärevarvet var väl lite onödigt, även om det bara var den utlösande faktorn.
Du hade inre gjort likadant på Örjans Vall?
– Nej, det hade jag nog f-n inte gjort…! inte efter en förlust ialla fall.
I Sverige har vi tidigare närmast skakat på huvudet åt diktatoriska klubbägare och fotbollsstyrelser utomlands som utan rim och reson blandar sig i den operativa verksamheten och sparkar tränare som man viftar bort flugor. Men de senaste säsongerna har vi tydligt närmat oss ett mer ”kontinentalt klimat”. Gamla folkrörelse- och föreningsideal göre sig allt mindre besvär…
– Det avslöjar ju egentligen mer inkompetensen inom fotbollens ledning. Att det är krafter som styr som inte ha så mycket med fotboll att göra. Det har blivit självklart att går det dåligt så är det ut med tränaren bara. Vi har fått en arenaidrott med fina pubiksiffror, men också den här… operetten, som media driver, men som klubbarna inte verkar ovilliga att spela med i. Vi som har kämpat med moraliska värden och hur man jobbar med lag känner oss ju lite som dinosaurier. Jag känner viss frustration och tveksamhet.
Prahl tar återigen upp HBK som ”det goda exemplet” på en klubb med stabilitet bortom dagslägets turbulens och kvällspressens väderspänningar.
– Det finns fotbollsfolk, som fattar att det gick dåligt för HBK för att man tappat för många bra spelare, som höll fast vid Thern och trodde på honom. Och nu – med ”Turbo”, Pascal Simpson plus Joel Borgstrand som mittback är man plötsligt ett lag som kan vinna och slå vilket lag som helst. Då har det ingen betydelse vad pressen skriver och styrelsen säger.
Det om det. I samtalet om makten inom fotbollen menar Prahl också att fansens inflytande är stort i Malmö.
– Men jag tycker också våra fans skiljer ut sig från andra. De är lite mer som danska fans, gladare och piggare. I den situation vi är nu är de en oerhörd tillgång. I matchen mot Kalmar stod de upp och sjöng i nittio minuter, trots att vi spelade så illa som vi gjorde. De är verkligen beundransvärda, de är guld värda.
Det där sista kan ju hållas öppet för tolkning…
/Intervju: Tobias Christoffersson
