Prahl summerar juni
Över en bit tårta lägger MFF-tränaren en storartad månad till handlingana, förklarar varför det kan vara svårare att leda träningen när det går bra, och avslöjar dessutom innehållet i sin aftonbön. Bland annat.
Det är efter fredagens förmiddagsträning, och Tom Prahl möter upp för månadssnack med tårtbit på papptallrik. Vid den skämtsamma frågan om han fortfarande firar HIF-segern får MFF-tränaren en snabb olustig glimt i ögat.
För det har ju varit fyra raka segrar i allsvenskan. Det har varit toppmatcher, publikfester. Seger över mästarna, viktoria över ärkerivalerna. Och så kommer nu några mer vardagliga matcher. Från det extraordinära till det ordinära. Mot på pappret sämre motstånd skall pånyttfödda silvermedaljörerna knappast kunna annat än vinna.
Men sån tur att detta på pappret sämre motstånd, som ska släppa ifrån sig dessa på pappret lättförtjänta två gånger tre poäng, är just Elfsborgs IF. För då minns vi. Ifjol, när MFF efter en annan derbyfest och lång formtopp åkte till Borås för att självklart bara liksom köra på. Skor ställdes ut, men Elfsborg var ofina nog att vilja spela och dessutom vinna matchen.
Så nej, Prahl firar inte HIF-segern fyra dagar senare, anledningen till det aktuella intaget av ädelt bakverk är en annan, nämligen kapten Mattissons födelsedag. Men visst har han firat, visst har han glatts – trots allt.
– Malmöborna har varit väldigt positiva, var man än har gått har folk gratulerat och tyckt det varit jättebra. Och det känns ju förstås… bra. Jag tycker vi är på gång, truppen vi har med alla kynnen och lynnen från olika hörn av världen, sammanfogade här just nu – det fungerar bra. Samtidigt har jag lärt mig att man aldrig kan slå sig till ro och ta något för givet. Man har blivit luttrad med åren – ibland är det svårt att verkligen uppskatta och glädjas åt segrar, man tänker ”jaha, men det är match igen nästa vecka”. Men känslan efter en seger är härlig, det går inte att komma ifrån, och även som tränare slår man ju sig till ro ibland, och tänker att ”nu fungerar det här”.
Även om det kan låta motägelsefullt, så förklarar Tom Prahl att arbetet på träningarna till viss del är svårare att utföra under framgångsperioder. Träning handlar ju utöver att hålla fart och flås uppe till stor del om att analysera vad som inte funkar eller funkar mindre bra och så efter bästa förmåga förbättra och korrigera. Men går det bra så går det ju bra. Och under bra perioder kan det vara svårt att göra bra träningar.
– Då vill man hålla känslan av att vi spelar bra så orörd som möjligt. Då väger jag varje övning på guldvåg, och funderar på vad vi kan göra för att behålla det här flytet. Men samtidigt är fotboll också färskvara. Försvarsspel, i synnerhet, måste underhållas. Sedan är det också så att när vi har vunnit, väntar spelarna sig någon form av belöning. Att det ska bli lite lättare, lite lugnare, lite roligare på träningen. Att slippa träna på det som uppfattas som tråkigt… samtidigt vet jag själv att vi måste göra det, för det kommer en match igen om en vecka. Det gäller att hitta en balans.
Vad tycker spelarna är tråkigt?
– Löpträning är inget de älskar… och när träningen är för styrd. Spelarna gillar när det finns mycket valmöjligheter och träningen är social och lekbetonad, typ kvadraten. När intensiteten är väldigt låg – man har ingen puls, men man har roligt. Och det är väldigt viktigt det också. Det är ett ständigt funderande på vad man ska göra. Vi jobbar mycket med video för att förbereda spelarna. Jag visar lite video och pratar utfrån sekvenserna hur vi ska spela. Och det tar rätt lång tid – att hitta nyckelsekvenserna, redigera videomatierialet och sammanfatta. Säkert sex sju timmars arbete allt som allt, och sedan tar presentationen tjugo minuter.
Suboptimala träningar eller inte – det får nog allt betraktas som angenäma problem, särskilt om man jämför med de mer akuta bekymmer som stod i fokus under säsongens två första månader: uteblivna resultat, skador och problem med spelet. I juni har det lugnt sagt rättat till sig; isen har lossat, draken har lyft, byggsatsen har hållit ihop och allt det där. MFF har helt enkelt levererat, och det ordentligt. Fyra raka segrar i allsvenskan enligt raden 4 0 0 11-1. Klättring till tredjeplats i tabellen.
– Ja, det är märkligt hur saker och ting svänger snabbt, och hur lite det egentligen är som gör att det blir så. Mot Hammarby borta var vi helt uppgivna, vi höll inte i en boll, ingenting.
Uppgivet såg det till en början också ut i den livsviktiga hemmamatchen mot Halmstad. Trots en stensäker, överlägsen seger mot ett förvisso mycket svagt Öster i omgången innan, följde en stum förstahalvlek mot HBK. Tidigt underläge, och det såg det illa ut igen. Så kommer Peter Ijeh in efter att inte ha spelat en tävlingsmatch på sju månader och bidrar med just det som saknats. Han gör mål, MFF vänder matchen och vinner. Kan en spelare vara så enastående viktig?
– I första halvlek mot HBK såg det ut som tidigare: ganska statiskt, forwards som inte kunde hålla i bollen. I och för sig ett ambitiöst arbete, men inte mer. Så kommer Peter in, när vi ligger under. Jag tror i och för sig att vi hade klivit på även utan Peter; vi hade liksom inte så mycket att välja på, vi låg under och var tvungna att kliva fram. Men han blev en katalysator – genom sin närvaro skapade han uttrymme för andra, och så gjorde han 1-1-målet på egen hand, ett sådant mål som vi haft så jäkla svårt för att göra tidigare. Sedan lyfte sig andra i takt med honom. Segern mot HBK är kanske den jag värdesätter och uppskattar mest av de vi haft den sista tiden. Dels med tanke på att det var mitt gamla lag, det är alltid lite extra, dels för att ett framtidshopp föddes. Vi lyckades vända ett underläge och vi spelade bra med mycket folk som fyllde på i anfallsspelet. Stämningen i omklädningsrummet var också oerhört positiv. Vi var ju tvingade att vinna för att över huvud taget vara i närheten av något som kan kallas toppstrid… om vi förlorat hade vi varit elva poäng efter.
Halmstad var portalmatchen till en intensiv följd av toppmotstånd: Djurgården borta, Djurgården i cupen, HIF hemma. Målet var satt: fem poäng efter toppen när serien vänder. Efter den viktiga HBK-segern fick framgångarna formidabel fortsättning med den myckdet starka, mycket imponerande 2-0-vinsten över Djurgården på Stockholms Stadion. Alla tidningar valde samma uttryck för att beskriva – stockholmspressen för att förklara – MFF:s insats: en taktisk triumf. Beskriv den lite närmare.
– Det vill jag inte! men du kan få se det här…
Här rotar Prahl fram en videokassett ur den portfölj han själv kallar ”bombväskan”, en grå kreation i hårdast möjligt härdade plast, inköpt i Dubai i början av 90-talet och som om den inte rymt himmelsblå försvarshemligheter kunnat tänkas lämplig för exempelvis ett flygplans färdskivare eller slutförvaring av uran. Kassetten laddas i videon och det är Canal Plus sändning av matchen. Tom Prahl spolar lite fram och tillbaka, visar några situationer.
– Bakgrunden är att vi mot Halmstad och Djurgården mött lag som spelar med tre centrala mittfältare.
Vi lyckades styra Djurgårdens anfallsspel genom gå ifrån vårt sedvanliga zonspel på mitten och inrikta oss på man-man-markering mot deras mittfältare istället för zonspel. Normalt ligger man med fyra man i linje på mitten och flyttar därifrån. Nu hade vi fördelat arbetsuppgifterna – det gör vi annars också, men det är sällan det lyckas så bra som i den här matchen. Sedan lyckas vi med det här i mångt och mycket också för att vi fick ett tidigt förstamål. Hade vi kommit i underläge som vi gjorde tre dagar senare, hade det genast blivit en annan matchbild.
Prahl stannar bandet och låter Jens Fjellström fylla i från Canal Plus-studion:
– Mittfältarna kunde samlas väldigt centralt – Hasse, Jon och Thomas tar hand om Djurgårdens tre centrala mittfältare. Djurgården spelar hela tiden på samma kvadratmetrar, och det är där Malmös spelare befinner sig. Det var den taktiken som lyckad – – -, hinner Fjellström avsluta innan Prahl knäpper av videon.
– Jag är förstås väldigt nöjd med hur vi lyckades, fast det är sällan taktiska ändringar fungerar så bra som i den här matchen. Och det finns ingen tränare som är så genial att han gör en ny taktik för varje match. Men det här är en sån match man kommer att komma ihåg när man har slutat.
Varpå Prahl i förbifarten berättar om en annan sådan match, uppe i Kiruna med Palmér och Trelleborgs FF, mot ett annat FF på deras konstgräs.
– Alla lag hade backat hem jättelångt, och de hade fått utrymme att spela. De var jätteduktiga på att spela på konstgräs, Kiruna. Och vi gjorde precis tvärtom – vi gick så högt upp vi kunde och försökte stoppa dem med en gång. Vi tvingade målvakten att sparka ut bollen, och de kom alldeles av sig. Det var också en liten taktisk fullträff.
Men den taktiska triumfen på Stockholms Stadion gick inte att dra nytta av en gång till tre dagar senare i Malmö. Då visade sig andra faktorer – starkare djurgårdsuppställning, svagare MFF-dito, tidiga mål bakåt istället för framåt -avgörande och Djurgården revanschera sig med hela 4-0 i cupen.
– Vi hade ändrat lite i uppställningen, också fick de det här tidiga målet iställlet. Det var inte så mycket taktiskt, du vinner sällan en match på taktik. Babis Stefanidis och Samuel Wowoah var bra på kanterna, både Joseph och Matias hade problem när de rann igenom. Det är ju Djurgårdens sätt att spela. I Stockholm spelade de med Sjölund och Makondele, och dem höll vi i Herrans tukt och förmaning. Och så fick vi dödat Källström. Samtidigt gjorde vi nu lite dumma individuella misstag i vårt eget straffområde, och så fick vi en straff emot oss.
– Men vi gör ju ändå ingen dålig match mot Djurgården i cupen, spelmässigt. Vi har ett ganska bra passningsspel, vi skapar ganska många chanser. Men ickeförty kan man aldrig förklara bort att vi förlorar med 4-0. Men med tanke på vad som hände i måndags, har det ändå varit ganska lätt att svälja. Det fanns ju i bakhuvudet, att HIF-matchen var viktigare.
Och så då HIF-matchen. 5-0 skrevs siffrorna till slut, var MFF så mycket bättre, HIF så mycket blekare, eller rann det bara på?
– Vi försökte göra något liknande mot Helsingborg som mot Djurgården; vara lite aggressivare, ta dem ganska högt upp. Och så fick vi det här tidiga ledningsmålet, som är så värdefullt. Sedan hade vi en period på tjugo minuter i första halvlek när vi hade problem med deras passningsspel. De skapade kanske inga öppna chanser, men det såg otäckt ut ett par gånger med Eldirin Karisik på vänstersidan; det var mer tillfälligheter som gjorde att de inte kunde utnyttja sina lägen. Sedan kom omställningen som leder till 2-0 – det är bara att tacka och ta emot att vi har två sådana forwards, som kan göra det här extra. Man vinner inget utan bra spelare, och vi har två därframme av högsta nationella klass. Det målet hade fungerat i viken liga som helst. Vi var lite illa ute igen i början av andra halvlek, men sedan kom Skoogs 3-0-mål. Vi gjorde ett byte och satte in Hasse i mitten igen, och fick stabilitet i försvarsspelet på mitten.
Hållen nolla och tätt bakåt trots att Daniel Majstorovics avstängning och skada på Jussi Nuorela tvingade eminente ytterbacken Jon-Inge Höiland att ta plats bredvid Olof Persson i mittlåset.
– Ja, men den ändringen var jag inte så orolig för. Både Höiland och Olof är två snabba spelare, och de brukar klara sig. Och de har bägge rutin. Och vi är inne i en bra fas, vi börjar hitta rätt i uppställningen. Vi har en backlinje och en målvakt som är solid för tillfället. Vi har två bra forwards och ett mittfält som börjar fungera efter våra principer, framför allt Thomas… Ante har kommit lite högre upp i plan, och har också kommit in i ett bra stim.
Andreas Yngvesson ”förvisades” till en plats på mittfältets kant redan ifjol, men det är först nu som det riktigt lossnat för honom. Bättre och bättre spel men många sumpade målchanser i maj blev lysande insatser och tre mål i juni.
– Antes styrka är hans vilja att löpa, hans optmistiska spelsätt att försöka ta sig förbi och göra någonting, ge hundra procent, jobba tillbaka… en väldigt positiv spelare och mäniska. Som gör fel på fotbollsplanen – tappar ganska mycket bollar, slår bort mycket – men ändå fortsätter utan att påverkas inte så mycket. Därför är det jätteroligt när han kommer in i en bra trend.
Erik Johansson och Kristian Bergström finns också att tillgå, men på senare tid har de inte matchats mycket. Erik spelade i våras, Kristian gjorde en bra match med två assist mot Öster, men byttes ut redan i halvlek mot Halmstad och har inte spelat sedan dess. Tom Prahl understryker att säsongen är lång, och mycket kan hända. Form och formering är föränderliga.
– Vi kan ju inte använda alla, och det är svårt att slå sig in i ett lag som har flyt. Det enda jag lärt mig genom åren är att det som ser fel och konstigt ut ena månaden kan vara jätterätt nästa. Detta gäller nog inte minst vårt lag. Ser man tillbaka på maj, var det ingen bra månad medan juni har varit jättebra. Det är på samma sätt med enskilda spelare.
Från och med andra halvleken mot Halmstad ser det ut som om värvade men försäsongsskadade mittfältsdirigenten Thomas Olsson börjat hitta rätt på allvar.
– I min aftonbön ber jag att Thomas Olsson ska få förbli skadefri resten av säsongen, för historiskt har han ju inte gjort ngon hel säsong, och han har haft svårt att tåla perioder med mycket träning. Thomas har bidragit till att vi bitvis har kunnat spela som vi vill spela – genom centrala mittfältet.
Efter en match som den i måndags mot HIF är det lätt att se MFF-framtiden an med samma förväntan som en vacker sommarmorgon ger – då himlens blå skiftar i rosenröda nyanser. Men visst ser det bra ut – med Thomas Olssons pusselbit på plats finns en helhet både i lagkonstitution och spel som alnats tidigare. Eller?
– Vi spelar ungefär som vi vill nu. Ett aggressivt försvarsspel där alla är delaktiga, och när vi vinner boll ska vi kunna spela både i sidled och i djupled. Omställningarna är fortfarande vår stora kvalitet. Men ser man till exempel en teaterföreställning är det inte applåder och bravurnummer hela tiden, det finns alltid lite dödtid att fylla ut. Det är då vi måste vi kunna hålla igång bollen, passa den inom laget utan att tappa den och tryckas tillbaka. Det har vi också lyckats med ganska bra, vi har haft lite lugnare passningsspel; inte bara sparkat undan bollen utan vågat spela upp den genom mittfältet. Här har Thomas varit jättebra, han har behållit lugnet, fördelat ut bollen på fri yta så att vi har kunnat hämta andan och börjat om igen. Bara detta att våga spela in centralt så att vi kan flytta upp laget och fylla på med ytterbackar gör ju att vi både kan anfalla snabbt och ha ett passningsspel med lite längre anfall.
Junis fyra raka segrar förde MFF från den allsvenska tabellens mitt till dess topp. Nu gäller det att i möjlig mån dra ut på formtoppen så länge som möjligt och vara med när serien avgörs i höst.
– Det är bara att hoppas att det håller i sig. Man blir aldrig klok på det här. Det enda man vet är att efter en dålig period kommer en bra, och efter en bra period kommer en då man gör… mindre bra ifrån sig. Det är lite vår nackdel nu, att vi ska både hinna ifatt topplagen och sedan lyckas hålla oss kvar däruppe. Det jag hoppas är vi kan klämma Elfsborg och sedan under uppehållet på fjorton dagar nollställa oss lite.
Kanske kan vara bra ändå att ”vändningen” kommit en månad senare i år, och att formtoppen – om den blir lika lång som ifjol – håller i sig in i början av hösten och de viktiga matcherna då?
– Ja, vi har skjutit på säsongen en månad i år. Ifjol var vi bra i maj, juni, juli och halva augusti. Kan vi förlänga i år en månad till, så kan vi kanske ha nytta av det både i serien och i UEFA-cupen.
I det längre loppet var det kanske inte bara fel att slippa fler cupmatcher. Hur känner du inför den väldigt inklämda matchen mot Real Sociedad i augusti?
– Vi har ett väldigt tufft program i augusti månad med UEFA-cupen och den så kallade reset-match för Mattias Asper nere i Spanien. Det är ju inget man önskar, att mitt i ett tufft program åka iväg till Spanien och spela emot Real Sociedad, som är jättebra. Men samtidigt är det naturligtvis en väldigt fin erfarenhet och bra träning och uppmjukning inför UEFA-cupen.
Svenska ligatvåan mjukar alltså upp inför mötet med nordirländska ligatvåan genom att möta spanska ligatvåan… funderingar kring UEFA-lottningen mot Portadown?
– Jag tyckte den var bra. Jag är glad att vi slapp åka till östblocket, där man inte vet någonting varken om förhållandena eller själva motståndet – de här är lite mer förutsägbara. Även om deras liga inte hinner starta hoppas vi kunna se dem i någon träningsmatch. Men det känns ändå som om deras bakgrund inte är så imponerande. Jag menar, kan vi inte slå dem, så behöver vi inte drömma om att gå vidare i UEFA-cupen. Visst kan vi åka ut, men har vi två matcher på oss och gör det, då får vi skylla oss själva.
Juli blir en kort allsvensk månad – tre matcher, varav två mot Elfsborg och en mot Sundsvall. MFF bör vinna alla, eller?
– Nja, det kan man kanske inte begära… men framför allt är det ju revanschmöten alla tre. Elfsborg borta och Sundsvall hemma ifjol – förlust, Elfsborg hemma i höstas när vi kunde hänga på Djurgården oavgjort 0-0 och en rätt så dålig match. Man får kanske vara nöjd med fyra poäng mot Elfsborg och att besegra Sundsvall. Då är vi i alla fall med.
Intervju: Tobias Christoffersson
