Prahl summerar läget
…men det är ett läge som inte alldeles lätt låter sig summeras eller värderas. Efter kvaltriumfen mot Maccabi kan MFF vara 90 minuter från Champions League – medan den allsvenska guldstriden ser ut att vara på väg ur sikte. Tom Prahl funderar vidare kring varför tempot blir långsamt samt hur mittfältsdiamanten ska slipas – och listar tre tidiga men tunga lärdomar för framtiden från experimentsäsongen 2005.
– Vi är lite av ett varannandagslag i år. Vi har svårt att åstadkomma något som är beständigt, att plocka ut mycket i match efter match. Det är som att vi antingen tar oss samman efter en dålig match eller slår oss till ro efter en bra, konstaterar Tom Prahl.
Fötterna på kanten av skrivbordet, funderingarna fram och tillbaka, oregelbundet tappande i bordskivan…. Tom Prahl visar det för perioder när den fotbollsliga tillvaron är oviss och förutsättningarna lämnar en del övrigt att önska bekanta uttrycket av något samtidigt samlat och begrundande, retligt och rastlöst. Denna månadens samtal görs två dagar innan Örgryte-matchen – efter vilken det dessvärre finns anledning att travestera MFF-tränarens inledande, missbelåtna etikett på sitt lag: för närvarande är MFF ett vartredjematchslag…. i alla fall sett till segerrytmen i allsvenskan för närvarande.
Klart är att den stadiga högkonjunktur som de senaste åren infallit ungefär så här års ännu uteblivit, klara är också flertalet faktorer därtill. Skador och sjukdomar, flyktade spelare och nytillkomna med nödvändig intrimningstid. Avancemanget i Champions League-kvalet är en storartad merit som ingen kan ta ifrån laget, medan plattmatcher mot Häcken och Assyriska är tydliga plumpar i protokollet.
– Men Maccabi borta och Kalmar borta, där gör vi två matcher på rad. F C Thun-matchen är egentligen också bra, vi spelar ganska bra och har mycket målchanser, men släpper till det här eländiga målet, och sedan får vi inte hål på dem, fortsätter Prahl.
En knapp vecka innan returmötet mot FC Thun i Bern har tränarpannan hyfsat djupa veck. MFF kan vara 90 minuter från den största internationella framgången ett svenskt klubblag haft på fem år, men hopade moln skymmer hoppets himmel.
– Det är synd att vi inte har ett färdigt lag nu, när vi ska möta Thun. Ett lag vi hade spelat med ett par månader. Någon skada kunde vi kanske ha haft, men att rollerna i alla fall varit klara.
Vi har haft lite otur med sjukdomar och med skador, det får vi inte sticka under stol med.
Efter den mycket svaga matchen mot Assyriska är det ett bekymrat kölvatten att guppa runt i. ”Vi får skämmas allihopa.” var Prahls kommentar till 2-2 mot nykomlingen, så…
…vad har ni jobbat med för att ta er ut ur skamvrån under veckan?
– Framför allt aktivitet och rörelse i djupled. Att spela bollen framåt och att utnyttja de omställningstillfällen som trots allt finns i alla matcher när man vinner boll. I första halvlek mot Assyriska lyste detta med sin frånvaro; det blev mycket bättre i andra, vi spelade lite snabbare, rakare, enklare. Det var framför allt Pode som började löpa, han var inblandad i bägge målen och det var inga tillfälligheter. Afonso får vara med i avslutssituationerna, men det är faktiskt Pode som ger sig iväg. I första halvlek spelade vi bollen bakåt eller i sidled oavsett hur och när vi vann den – och så är motståndarna uppställda och vi anfaller mot ett samlat lag. Det är ingen bra metod att vinna fotbollsmatcher.
Varför hamnade laget i det här mönstret under matchen mot Assyriska?
– Det beror framför allt på spelartyperna. Det är helt klart så att vårt lag inte är så bra balanserat för tillfället. Mot Assyriska hade vi fyra mittfältare som alla är väldigt centrala och vill ha mycket boll – men det var den uppställning som stod oss till buds. Har du inte spelartyperna för en balans mellan possession- och djupledsspel så hjälper träning till en viss del, men inte helt – Jari eller Thomas eller Anders har sina kvaliteter, men jag kan inte få dem till att bli vinthundar i djupled…
– Jag har tjatat om det här innan: för att få ett hårt tryck i anfallsspelet måste man ha ett djup likaväl som en bredd. Oftast är det forwards som trycker ner backlinjen genom sina löpningar och skapar på så sätt plats för kreatörer på mitten. Men när forwards envisas med att bara möta boll och sjunka ner blir det ännu mindre tid för mittfältarna att hantera bollen. Sedan måste det komma impulser från mitten också; att man ger sig iväg. Det tydligaste exemplet är Yngvesson när han var som bäst, när han gav sig iväg skapades till exempel plats för en forward att kunna ”ramla ner” och få lite plats. Men om både forwards och mittfältare vill ha boll och dessutom inte tittar upp när man vinner boll utan bara flyttar den åt sidan – då blir det ett uppställt lag.
Gör den mittfältsdiamant som håller på att intrimmas med Jari Litmanen den här problematiken tydligare?
– Själva diamanten tror jag inte har så stor betydelse. Med attackvilja, med djupledslöpande spelare på sidorna, borde diamanten ge ytterligare en dimension, eftersom där finns en spelare som är helt och hållet avsedd att hämta och ha boll mellan backlinje och mittfält och sätta medspelare i spel – det vill säga rollen som Jari Litmanen har nu.
Hur ser den ideala mittfältsdiamanten ut i dagens MFF?
– Vi spelar diamant för att bereda plats för Jari. Vi ska ha en balansspelare bakom honom och attackspelare bredvid honom – och han ska vara en attackspelare själv. En attackspelare är en spelare som skapar någonting, som hotar motståndaren med sina löpningar. Men om vi har en attackspelare i form av till exempel Yksel, Pode eller Jesper – som vi kan plocka ner från anfallet – på ena sidan kan vi också ha till exempel Anders Andersson på den andra sidan. Ska vi spela med diamanten så måste den främre rollen fungera, och det måste finnas en attack på sidorna, både från kantspelare och från ytterbackar.
Med endast två matcher i den främre position som slipas för honom och med den fulla formen ännu utom räckhåll har Jari Litmanen ännu inte fått diamanten att gnistra.
– Jari är en väldigt skicklig spelare, det är ställt utom allt tvivel – det hade varit väldigt roligt om vi kunde få stor nytta av honom. Han är också en sällsynt ambitiös spelare – vi har ingen annan spelare här idag som går ut på träningsplanen på eftermiddagen och kör själv, men det gör han. Han har en passion för fotbollen som är enorm.
Så långt diamanten, men när samtalet kommer in på sommarens transferfönster och hemvändarnas nödvändiga intrimningstid växer resonemanget utöver dagsform och dagsläge. Det står utom allt tvivel att den svenska elitfotbollens årscykel genomgår en drastisk förändring, som vi för närvarande är mitt inne i. 2004/05 kan mycket väl komma att markera en vändpunkt som också kan bli en vattendelare. Med Royal League har spelåret förlängts med fyra månader, vilket åtminstone detta första år gått ut över det traditionella vinteruppehållets uppbyggnadsträning. Samtidigt visar sig högsommaren bli en lika aktiv transfertid som säsongsuppehållet, med följden att alltfler nyförvärv ansluter mitt i säsongen.
Ur detta perspektiv blir 2005 närmast en experimentell säsong, att försöka anpassa sig till allteftersom – och detta just när MFF har mer i potten än på halvtannat decennium… Det är tydligt att Tom Prahl under stimulansen över utmaningen och möjligheten att försvara guldet och kvala in till Champions League är frustrerad över förutsättningarna.
– Vi har inte haft någon riktig kontinuitet, det har blivit för ryckigt. Sedan tror jag att vi måste bestämma oss för vad som är viktigt och inte gapa över för mycket – eller skaffa en så pass stor trupp så att den tål belastningen. Det är en ny slags säsong i år, och den går inte att utvärdera ännu, men så här långt kan man säga tre saker:
1) Man får ha en större trupp om man ska satsa på Royal League
2) Ta in spelare under sommaren är ett vågspel
3) Att leta spelare är ett arbete som kräver mycket mer tid nu än förr.
Så låt oss titta närmare på dessa tre punkter. Först: Royal Leagues förlängning av säsongen.
– Jag tror tävlingssäsongen blir lite väl lång om vi ska börja i början av februari och sluta den 10 december samtidigt som vi har 17-18 man i seniortruppen. Det känns inte som att det är realistiskt. Antingen en större trupp eller prioritera om. Jag tror det är mer mentalt än fysiskt; att spela match är en utmaning och det kan gå inflation i matcher – det är mycket därför man vilar folk också, för att de ska bli sugna.
Punkt två: sommartransferfönstret och hemvändarna.
– Jag tror inte att man i framtiden får ha för stora förhoppningar på kort sikt på spelare som varit ute och som ska kastas direkt in i hetluften när de inte är tillräckligt igång. Det är mer ett mönster än en tillfällighet att de som kommer hem har svårt att göra sig riktigt gällande. Vi skickar iväg färdiga, topptrimmade spelare och får tillbaka folk som behöver en startsträcka som kanske sträcker sig över en uppbyggnadsträning också…
Punkt tre: bättre framförhållning och scouting på heltid.
– Det här är något vi har börjat diskutera. Fram till för 3-4 år sedan var det inga problem att skaffa spelare, eftersom alla kom från det egna landet. När jag tränade Halmstad satt jag och tittade lite i förteckningarna över spelare i division ett och två och så ringde jag lite, fick lite tips… men idag är det hela Norden, det är Europa och det är Afrika. Scoutingen är en process som måste pågå tolv månader om året, och även vi i Sverige får förmodligen ha heltidsanställda scouter. Man måste ha ännu bättre framförhållning när man bygger en trupp idag. Som det är nu får vi göra lite brandkårsutryckningar och räddningsaktioner, när vi förtvivlat försöker hitta spelare eftersom vi är tunna. Detta är ingen kritik mot någon, utan en lärdom som vi måste dra och sedan agera utifrån. Malmö har ju en sån oerhörd potential, med publiken, med näringslivet och med pengar i klubben.
I sanning tankeväckande funderingar. Men nu är nu och bara ett par dagar bort är den stora, stora Chansen. 90 minuter (plus tilläggstid) – sedan kan MFF vara inne i Champions League. Hur värderar du ett avancemang personligen – vore det din största merit (hittills)?
– Det hade förstås varit väldigt, väldigt roligt. Om det är det störts i karriären – det är svårt att värdera. Meritmässigt hade det kanske varit det. Känslomässigt, ja det får man se hur det känns då…!
Ditt intryck av FC Thun efter två av fyra halvlekar?
– De är som ett bra allsvenskt lag, kanske lite bollskickligare. De slår inte bort en passning i onödan, rensar inte. Samtidigt är de rätt sårbara om man sätter tryck på dem, för de tar stora risker i sitt försvarsspel. De kör omställningsspel, men inte enligt svensk modell, att det går fort med få passningar, utan de flyttar upp laget och fyller på med mycket folk. De spelar med ett väldigt lågt försvarsspel, som normalt sett borde straffa sig, men nu har de klarat sig i tre matcher med två insläppta mål. Om vi får in våra bästa spelare, om vi kan komma upp i nivån vi hade hemma och plussa på lite… så ska det kunna gå vägen!
Intervju: Tobias Christoffersson
