Tack pågar!
Jag kör ”Ljusblå freak” en gång till, jag sluter ögonen och tänker att jag aldrig kommer att glömma Höilands löpning, aldrig den gråtande pojken i trappan och framför allt kommer jag alltid att minnas den där magiska minuten då hela världen vände. Matchen har jag glömt för länge sen. Men upplevelsen – aldrig. Den är tatuerad på näthinnan. För evigt. Tack, pågar.
Jag vänder bort blicken från straffområdet. Det finns liksom gränser för vart man vågar vända sin blick när det återstår en dryg halvtimme av årets sista match och det är ungefär världens viktigaste straffspark som ska slås. Det finns liksom gränser.
Jag vänder alltså bort blicken och av en ren händelse hamnar den nånstans vid mittlinjen och där ser jag plötsligt hur det stänker blod, svett och tårar från Jon-Inge Höilands panna. Jag ser också, mer motvilligt, Niklas Skoog ta sats mot elvameterspunkten i mitt högra ögas högraste ögonvrå. Men jag ser, med resten av mitt vidöppna synfält, hur nånting far i Jon-Inge Höilands skalle, nånting som inte synts i hela Malmö FF under de första 53 minuterna av matchen – varpå karln plötsligt börjar springa.
Höiland har ungefär 40 meter till straffområdet och Niklas har tre meter till straffpunkten. De börjar springa samtidigt. I det ögonblick Niklas Skoog med största möjliga tveksamhet träffar bollen med sin högra bredsida, närmar sig Jon-Inge Höiland straffområdets utkant. När Johan Wiland lite lagom lojt kastar sig och räddar vad han tycker påminner om en bakåtpassning i en B-lagsmatch, så gör han ett fatalt misstag.
Johan Wiland har nämligen, lika lite som de flesta andra dryga 27.000 på Malmö Stadion, noterat den där killen med nummer 14 som av någon obegriplig jävla anledning plötsligt fick för sig att starta en idiotlöpning från mittlinjen. Wiland hinner därför bara uppfatta en skugga som med en perfekt tillslag skickar bollen över honom – ohjälpligt och omöjligt – rätt upp i nättaket.
Fem minuter tidigare var jag på dass och pissade. Stod länge och väl vid rännan och lyssnade till det man lyssnar till vid rännan – och mest hördes tjatet om Rosenbergs skada och Djurics jävla biljardmål som just nu gjorde HBK till mästare. Det var deppigt vid rännan. Deppigt värre. Så jag gick ut. Stannade utanför, blickade mot Pildammarna i några sekunder, sniffade luft, hörde frustrationens rop från läktaren. Och tänkte: ”Va fan, allt som behövs är ju att Göteborg kvitterar”. Och så gick jag upp igen.
Det går fem minuter till. Högst. Då utbryter plötsligt ett veritabelt vrål från klacken på Sjungande Sittplats. Vi är många som blickar ner mot dem i någon tiondels sekund. Men det krävs ingen Einstein för att fatta grejen. Det står 1-1 på Örjans Vall. Folk jublar och hjular och gör livsfarliga hopp, virar in sig i flaggor. Och bredvid mig muttrar någon – jaja, det spelar väl för fan ingen roll, för här blir det ju ändå inga mål.
Det går ytterligare högst 15 sekunder. Så krokas Niklas Skoog och Jonas Eriksson tvekar inte ett ögonblick. Vi känner oss inte osäkra, eftersom Skoogen varit säkerheten själv på straffar – hur kass han än varit plan tidigare under säsongen. Men jag vänder ändå bort blicken.
Man samlar ju på minnesvärda ögonblick. På omtumlande situationer. Var den här minuten hamnar i min katalog vet jag inte. Men jag lyfter upp min 4-årige son och håller honom hårt, vill på något sätt fysiskt pressa in den här stunden till en evighet i hans lilla kropp. I den 52:a minuten hade HBK 52 poäng och Malmö 50. I den 54:e hade MFF 52 och HBK 50. Sånt händer inte. Inte i den sista omgången av allsvenskan.
Bredvid mig i trappan sitter en av killarna, en av trumslagarna, en av ledarna, kan man säga, från gänget bakom Sjungande Sittplats. Han är lång och gänglig, kanske en och nitti lång, jeansen hänger moderiktigt lite för långt nerpå kallingarna, han är en av en av dem man sett match efter match, både hemma och borta. Nu sitter han där i trappan bredvid mig. Och han gråter. Gråter så att han skakar. Som ett mycket litet barn. Alldeles ohjälpligt. Och alldeles öppet. Vi kan alla se honom. De två straffarna blev för mycket för honom.
På kvällen glor jag på TV, ser Wernersson och ser de andra tomtarna humma om att det var väntat, Malmö var det bästa laget och bla bla bla. Jag stänger av, sätter på Stry och ”Ljusblå freak” på absolut högsta volym, sluter ögonen. Det var för fan allt annat än väntat, tänker jag, långt under den vassa Iggy-gitarren, det var väl ungefär allt annat än just – väntat.
För när Malmö vunnit guld genom åren så har vi ju vunnit dem i överlägsen stil, vi har ryckt ifrån – och varit bäst, klara mästare några rundor från slut. Det är säkert inte så i verkligheten, men i minnets historiebok är det så. Där är det däremot inte alls så att MFF – efter att ha tappat greppet någon match från slutet – ryckt förbi i de sista döende minuterna och liksom ”tjuvat” till sig guldet.
Detta har aldrig hänt. Vi har däremot förlorat guld – hej 1964, hej 1968 – på snöret. Vi har visat oförmåga att hålla distansen ut. Ungefär som Halmstad idag. Därför är det en extra minnesvärd dag – även om vi fick lite hjälp av ”Ölme” och Blåvitt. Malmö FF var nere i brygga efter förlusterna mot Kalmar och Landskrona. Men vi kom tillbaka. Fy fan vad vi kom tillbaka. Mot Göteborg – en fantastisk klassiker. Och mot Elfsborg – en klassisk skitmatch.
Vi gjorde det. Och det här är större än vad jag kan sitta och krafsa ner under dagens sista skälvande minuter, samtidigt som våra hjältar firar Malmö Fotbollförenings 15.e guld. Det här tar ju tid att smälta. Å andra sidan – vem har bråttom.
Jag kör ”Ljusblå freak” en gång till, jag sluter ögonen och tänker att jag aldrig kommer att glömma Höilands löpning, aldrig den gråtande pojken i trappan och framför allt kommer jag alltid att minnas den där magiska minuten då hela världen vände. Matchen har jag glömt för länge sen. Men upplevelsen – aldrig. Den är tatuerad på näthinnan. För evigt. Tack, pågar.
Mats Weman
Malmö FF hoppas att Mats Wemans krönikor kommer att glädja, irritera och diskuteras av hemsidans besökare. Vi vill även påpeka att krönikorna innehåller Mats Wemans personliga åsikter och inte nödvändigtvis är Malmö FF:s officiella.
