– Vann Malmö FF, pappa?
Jag höll upp fingrarna, så där pedagogiskt som man gör för barn:
– Häcken 6:e minuten, Örgryte 6:e minuten, Djurgården 5:e minuten. Och nu Väsby i den 2:a minuten.
Jag märkte att min röst stegrade sig i volym för varje lag, och försökte dämpa mig. Längst inne i mig bor en förståndig liten människa som vill lära min son att fotboll och aggressioner inte nödvändigtvis måste gå hand i hand.
– Väsby, vem är det? viskade Julian.
Vi hade pojkmiddag ikväll, jag och snart 6-årige sonen. Hustrun var utflugen och när det är så brukar det antingen bli pyttipanna eller pizza. Ikväll valde vi pytten. Med två ägg var och massor av HP-sås.
Vi satte oss till bords, klockan var väl kvart över sju. Vi småpratade om Förskolans Dag, som varit idag. Julian hade varit utklädd till Spindelmannen.
Medan han förklarade att Julia och Tilde hade varit prinsessor iakttog han också sin pappas splittrade fokus. Han såg – barn är observanta – att jag sneglade på datorn. Till slut undrade vad det var. Han såg ju att det stod något om Malmö FF och jag förklarade, med viss stolthet, att det var några supporters som rest hela vägen upp till en by i närheten av där mormor bor, för att titta på när Malmö FF skulle vinna i något som hette Svenska Cupen.
Julian nickade så där tyst, med uppspärrade ögon, som han gör när han inte riktigt förstår innebörden men anar att det är något stort.
Svenska Cupen.
Det lät något det i öronen på en liten kille på snart sex år.
Jag försökte förklara för honom att det börjat lite dåligt i matchen, att Malmö FF hade släppt in ett mål efter bara två minuter. Och samtidigt som jag strävade efter att få det att låta som en betydelselös bagatell, ett gupp på vägen, så kunde jag inte låta bli att röja ett visst missnöje över att det inte exakt var första gången som MFF släppte in mål under de första minuterna i en match den här säsongen.
Jag höll upp fingrarna, så där pedagogiskt som man gör för barn:
– Häcken 6:e minuten, Örgryte 6:e minuten, Djurgården 5:e minuten. Och nu Väsby i den 2:a minuten.
Jag märkte att min röst stegrade sig i volym för varje lag, och försökte dämpa mig. Längst inne i mig bor en förståndig liten människa som vill lära min son att fotboll och aggressioner inte nödvändigtvis måste gå hand i hand.
– Väsby, vem är det? viskade Julian.
Pytten lät sig smaka, vi stekte på några ägg till, jag hittade en extra burk med rödbetor i skafferiet och en av ölflaskorna som blivit över från Champion’s League-finalen kvällen före kom väl till pass.
Jag läste högt från skärmen för Julian i pausen. Något om att Åkeby – ”det är tränaren, förstår du” – sagt att killarna inte borde få semester om de spelade på det viset. Jag såg hela sonens universum ställas på högkant bakom de blå ögonen.
– Ska vi inte åka på semester heller, pappa?
En bit in i andra halvleken tröttnade Julian. Han valde ”Basil Mus” framför videon. Närvaron vid pojkmiddagen hade nu halverats till en ensam man på 47 år som skjutit undan sin tallrik med några rester pytt, och nu envist satt kvar och stirrade på en tyst 12-tums-skärm för att se nästa uppdatering. Och nästa. Och nästa. Trots att den ena dystra kommentaren efter den andra radades upp.
”80:e minuten. Kommer ingenstans. Om det blir mål är det förmodligen en slump.”
Jag funderade på om jag verkligen inte hade något bättre för mig. Och kom ganska raskt på ett halvdussin relevanta sysslor. Diska. Skriva klart den där recensionen. Hämta in några kassar ved. Ringa Allan och fråga om han fixat sågklingan.
Jag menar, till och med Basil Mus med sonen borde vara en vettigare övning än att glo på den där skärmen.
Irritationen började stiga. Jag behövde inte kolla någon statistik för att veta att MFF inte haft några framgångar i Svenska Cupen sedan 1989 och finalvinsten mot Djurgården.
Sedan dess har Malmö FF åkt ut mot lag som Trelleborgs FF, Brommapojkarna, Mjällby (2 gånger) och Högaborg.
Och nu på väg att få däng av Väsby Fucking United.
Det är mycket jag inte förstår, till exempel begriper jag inte denna loja inställning till den svenska cupen. Visst, Daniel fick inte spela, Jari borde sparas, Järdler, Afonso och Skoog är skadade. Fem man av avgörande betydelse för lagets kvalitet.
Men ändå. Laget har spelare som Emil Hallfredsson, Joakim Nilsson, Jon Jönsson, Edward Ofere, Behrang Safari, Yksel Osmanovski, Ulrich Vinzents och Hasse Mattisson.
Nog borde det räcka för att slå ut ett lag som vunnit en av fem matcher i Superettan – och som Trelleborgs FF spelade 0-0 mot bara för några veckor sedan.
Men det är samma gamla visa, år från år. Svenska Cupen är inte viktig, det är B-lag, det är träningspass, det spelar inte så förbaskat stor roll.
Ingen säger det högt, ingen skulle erkänna det, men innerst är det så det känns.
Sitter det i väggarna på Kulan? I omklädningsrummet? Hur opererar man i så fall bort det? Vad säger Per Herbertsson?
Stirrade vidare på skärmen, inne på övertid nu. Väsby hade frilägen, radade upp chanser. Jag kollade snabbt på sidan 377 på SVT:s Text-TV-sida. HIF vann borta. Djurgården vann borta. Elfsborg vann borta. Att Örebro losade mot Visby – Väsby och Visby – kändes inte som en större tröst. Jag svor till.
– Vad är det, pappa?
– Äh, inget.
Matchen var slut, sonen kom ut och ville ha ett äpple. Han tittade på mig, hävde sig på tå och försökte se bort mot skärmen.
– Vann Malmö FF, pappa?
Mats Weman
Malmö FF hoppas att Mats Wemans krönikor kommer att glädja, irritera och diskuteras av hemsidans besökare. Vi vill även påpeka att krönikorna innehåller Mats Wemans personliga åsikter och inte nödvändigtvis är Malmö FF:s officiella.
